Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blommans öde. (Ur min ungdoms minnesbok.) E. - Gubben Rodebergs erfarenheter. Upptecknade af Sylvia. IV. Goda hjertan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öde.
(Ur min ungdoms minnesbok.)
liten Rosa växer
i min fönstersmyg Och gömmes mellan bladen Så rodnande
och blyg. Jag ständigt henne vårdar, Så lycklig i
mitt hopp, Att hvarje dag som kommer Skall veckla ut
dess knopp.
Så följer jemt mitt öga Den lilla växtens gång,
Och drömmande och sluten Jag sitter qvällen lång
Och tänker pä, hur älsklig En gång hon skall slå ut,
När morgonsolen öppnar Dess späda kalk till slut.
Hon leker för min tanke, Hon lefver i min dröm;
Jag stundom henne kysser Så älskande, så öm, Och
som ett barn jag glades, Hvar gång jag henne ser,
Och för en stund min oro Jag glömmer bort och ler.
Men när till lif hon vaknat För solens kyss så varm,
Kanhända skall hon brytas Att pryda El n as barm,
Och fast jag henne vårdat, Hon tillhör då ej mig,
Men lycklig hon, min Elna, Om hon får dö hos dig!
Säg mig - hvem liknar bilden? Förstår du det ännu? Jag
vet en annan blomma - Och, Elna, det är du! Men
mullen af mitt hjerta Den späda knoppen bar; Och,
knappt till lifvet vaknad, Yar den ej mera qvar!
En annan kom och ryckte Dig ur min ömma vård; Du
skulle bort att pryda Hans rika blomstergård. Min
kunde du ej vara, Och min du är ändå! Mitt hjertas
ljufva blomma, Hur kan du det förstå?
O, säg mig om du längtar Kanske igen till mig! Jag
har ju sörjt så länge Och sörjer evigt dig! Jag fick
dig älska, vårda, Men var dig sjelf för arm; Nu skall
du dö och vissna Invid en annans barm!
Så var mitt hopp en dimma, Dess fröjd, den blef så
kort, Ty vinden kom och blåste Det granna luftslott
bort. Nu står jag tyst och sluten Och mins min
blommas lott: Att öppnas och bli bruten, Ack, för
att vissna blott!
Upptecknade af Sylvia.
IV. OodLa [hjertan.
L dia skuggor, vördade fäder», sjunger den store
skalden, sade den lille borgmästaren Kodeberg med ett
inspi-reradt uttryck, och hans blick flög hastigt mot
höjden, för att sedan skjuta rakt ner på hans brorson,
kanske för att lägga märke till, om den unge mannen
insöfts af hans erfarenhetsrön, dem han en lång stund
föredragit. Men då han med tillfredsställelse märkte,
att hans åhörare hade den artigheten att se på honom
med vidöppna ögon, fortfor han:
Häfden upptecknar det stora och ädla; hugstora
minnen gömmas i sagan och skalden sjunger deras
lof. Mången ädel handling har dock blifvit utförd,
som ingen upptecknat och som icke hör till de
historiska hågkomsterna, utan till ett hvardagslif,
hvilket obemärkt halkat förbi, och månget drag har
af samtiden högt blifvit prisadt, som icke tål någon
närmare granskning. Lifvet är sig likt i evig vexlande
kretsgång.
Så der ungefär resonnerade jag, dä jag för en tid
sedan var på middag hos grosshandlaren Folker. »Vin
fröjdar hjertat», säger Luther, och jag tillstår, att
ett godt bord fröjdar mitt sinne. Jag åt en ypperlig
sparris och hade öppet sinne för angenäma intryck och
jag lyssnade på Folker, som oftast har den vanan att
tala om sig sjelf - en vana, som i alla fall är att
föredraga framför den, att tala illa om sin nästa,
ty man talar vanligtvis godt om sig sjelf, äfven om
man någon gång nedlåter sig att tala om sina fel;
men man är vanligen icke lika
godmodig och urskuldande då det gäller en
annan. Nåväl, det af mig föredragna sättet att tala
kan måhända vara litet vilseledande, men jag vågar
dock, på grund af min gamla erfarenhet, rekommendera
det åt menskligheten, och vid middagsbordet,
der jag satt, gjorde jag det tysta erkännandet,
att min vän Folker var en ganska angenäm kamrat,
och han sade just: »Jag är sådan jag är; jag gör
mig hvarken bättre eller sämre. Jag ser gerna mina
vänner hos mig; jag gör det icke för att vinna någon
fördel, jag gör det emedan jag tycker om ett gladt
lag. Hvem är det, som talar derute? Ack, så, gumman
Nervall...» »Jag har, som grosshandlaren sagt, visat
bort ...» »Bort henne till kontoret», inföll min vän,
hastigt af-brytande betjenten; »nej, ropa henne upp
igen! Se der, lemna henne den der lappen!» och han
räckte öfver axeln tio kronor åt betjenten. »Det är
en stackars qvinna, hvilkens son drunknat på ett af
mina fartyg; jag brukar ibland gifva henne en liten
hjelp, ringa, obetydlig. Tusan, min bror, man rår
inte för sitt hjerta, det opponerar sig stundom mot
sundt förnuft. Det är dumt att säga, men jag tror, att
alla Folkers hafva hjertat på rätta stället. Skål! -
Jaså menniskan var redan gången, nå gif hit!» och han
gömde de nyss lemnade penningarna i sin portmonnä:
»Det här blir väl bra en annan gång.» - Jag stötte
mitt glas emot hans och det föll mig i- sinnet,
huru han i förra veckan på bazaren, till förmån för
stiftandet af ett barnhem,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
