Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf II Adolf i Wolgast. Historisk skiss, efter Georg Hiltl. (Forts. o. slut fr. sid. 325.) - Fornromerskt ungdomslif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
daret höll en man af Södermanlands regemente, hvilket
stridd med pappenheimarna om konungens lik. .
Det är Gustaf Adolfs likrum i Wolgast, som bilden å
sidan 324 framställer.
Den yngling, som gick en märklig och berömd
lefnadsbana till mötes, blickade ännu en gång på de
genom balsameringen väl bibehållna ädla dragen af
den man, som varit ett kraftigt redskap i försynens
hand till störtande af den makt, som ville, under
den falska skylten af en helig saks främjande,
endast befordra egna intressen och hålla Europas
folk i andligt slafveri. Gustaf Adolfs drag hade
intet smärtsamt uttryck. Lugn, liksom hvilande ut i
naturlig sömn efter ett bragdrikt dagsarbete, låg
den store konungen der, och när för ett sakta luftdrag
ljuslågorna fladdrade, såg det ut som om lifvet ännu
en gång återvände i de stelnade dragen.
Konungens lik inneslöts åter i sitt trånga rum,
och den 15 Juni på eftermiddagen satte sig liktåget
ånyo i rörelse, för att ledsaga den döde till det
skepp, som skulle öfverföra honom till hans sörjande
fädernesland, samma väg, som konungen tre år förut
kommit med sin flotta, för att i Tyskland skydda och
grundlägga trons och religionens frihet, ett verk,
som han beseglade med offret af sitt lif och som
för alla tider krönt honom som en af vårt lands, ja,
af hela mensklighetens, största och ädlaste söner.
Öfverlemnandet af togan.
Sådan undervisningen är, sådan Utan skolor och
undervisningsanstalter har en nation aldrig mäktat
utöfva något varaktigt inflytande på menniskoslägtets
andliga utveckling, och ej heller har något af de
barbariska folken (vandaler, hunner, mongoler och
andra) förmått att för längre tid hindra den af dem
missaktade och hånade kulturens utveckling. Genom
skolor bekämpas de råa folken bättre och säkrare,
än genom eldvapen och skräckvälde.
När de första kristna missionärerna utbredde den
nya läran bland Europas hedniska folkstammar,
grundlade de på samma gång skolor, emedan de väl
visste, att dessa skulle bilda ett säkrare värn mot
hedendomen, än alla tänkbara be-fästade vallar och
borgar. Alexander den stores härtåg, hvad hafva
väl de uträttat i civilisationens intresse? Hvad
det råa våldet sammanhåller, det ramlar, när den,
från hvilken det utgick, ej mer är till. De grekiska
kolonier, hvilka förstodo att utom handelns kapitaler
äfven tillegna sig vetandets skatter, bevarade sin
sjelfständighet långt efter det att moderstaten och
de grekiska fristaterna förlorat sitt oberoende. Det
helleniska folket skulle aldrig gått så långt framåt
i konst, vetenskap och litteratur, som det gjorde,
om icke dess vise och lagstiftare hade lagt så stor
vigt på ungdomens uppfostran, och romarna hade
säkerligen icke blifvit verldsbeherrskare, om de
icke hos sina barn inplantat de dygder, hvilka gjorde
dem oöfvervin-neliga.
Dessa dygder voro: tapperhet, måttlighet, klokhet
och lydnad. I Sparta uppfostrades gossen medelst
en i alla afseenden sträng och hård behandling
för krigaryrket; i Athen, den forntida kulturens
hufvudstad, bildades ynglingen till en god medborgare,
som älskade vetenskap och konst; i Rom deremot såg
man i ungdomen det kommande slägte, som skulle
upprätthålla och förbättra statens inre och försvara
den mot yttre anfall, och derför uppfostrades gossen
der på samma gång till medborgare och krigare.
Aktning för den faderliga myndigheten inskärptes
tidigt hos romarbarnet som dess första pligt. Också
sträckte sig faderns rättigheter väl långt; han
kunde utsätta sitt barn, sälja, ja, till och med
döda det. Konsuln Manlius Torquatus lät först för
tapperhet med lagerkransen belöna sin son, hvilken
mot hans befallning inlåtit sig i tvekamp och segrat,
samt derefter, på grund af hans olydnad, döda honom
i hela härens åsyn.
Ända till deras femtonde år uppfostrades gossarna
af föräldrarna. Att dricka vin var icke tillåtet för
mannen före hans tretionde år och för qvinnan alldeles
icke. Sittande vid faderns fötter, fingo barnen under
middagsmåltiden höra berättas om förfädrens bragder,
och det romerska folkets forntid framställdes för
dem som en förebild. Slafvar lärde gossarna läsa och
räkna. Fadern undervisade sina söner i romarfolkets
lagstiftning, i spjutkastning och öfriga vapens bruk,
i ridning och brottning, och tvingade dem att utan
knöt fördraga hetta och köld, hunger och törst, Yid
festmåltiderna sjöngo gossarna sådana sånger, som
förherrligade förfädrens bedrifter, och när fadern
förde dem med sig till senatsförsamlingen, fingo de
der höra erfarna mäns yttranden om statens ve och
väl. De måste då sitta tysta och stilla och lärdes att
iakttaga all den aktning, som de yngre äro skyldiga
de äldre. Historien har upptecknat, att ynglingarna
firade de gamla männen med ärebetygelser, hvilka
liknade dem, som man egnade gudarna, och att det
ansågs såsom en förbrytelse, värd lifvets förlust, att
icke stiga upp för. en gråhårsman. Tillbakadragenhet
och blygsamhet voro de romerska ynglingarnas största
prydnad. Cato den äldre, han, som så strängt vidhöll
gamla seder och bruk och som oupphörligt påminde sina
landsmän om, att Kartago borde förstöras, sade att
den som rodnade var honom behagligare, än den som
bleknade, emedan rodnaden är dygdens färg.
Så förgingo barnaåren. Det ser verkligen ut, som om
glädtighet och stojande lekar varit alldeles bannlysta
af det gamla romarfolket och att man med afsigt lärde
äfven den späda ungdomen att känna lifvets allvar. Och
likväl öfver-träffades den romerska uppfostran, hvad
hårdhet och stränghet beträffar, af den spartanska,
som ville af hvar och en af landets söner göra en
härdad och tapper krigare. Moderskärleken, hvilken
enligt den spartanska statsförfattningen endast fick
utöfva sitt välgörande inflytande under de allra
första barnaåren, hade deremot i Rom en stor och
äfven i statens öden ingripande makt.
Plebejfienden Coriolanus, som af de lägre klasserna
i samhället förklarades biltog och som under sin
landsflykt uppviglade och anförde volskerna, för
att med deras tillhjelp intaga Rom, stod en dag
som hämnare med den fiendtliga hären utanför Roms
murar. Då kom hans moder, Veturia, och tvang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
