Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några drag ur våra nomaders lif. I. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
äro de trakasserier och förluster, som derigenom
drabbat renägare, hvilka ofta nog se sig oförmögna att
hålla tillsammans och styra sina hjordar, när dessa
dragas af sin instinkt till de för dem förmånligaste
trakterna, utan afseende på om slumpen i form af
statskonst försökt korrigera naturens verk och skilt
åt hvad Gud förenat.
Vore de stora vidder, till hvilka lappen ännu kan
kalla sig herre, sådan mark, som kunde odlas och
sålunda användas till större nytta än att tjena
till renbete, då skulle ej många år återstå,
innan den siste lappen finge sin okända graf
der hans namnlösa fäder hvila. Men nu är deras
naturbeskaffenhet sådan, att endast renar der kunna
uppehålla sig och att deras invånare, af samma orsak,
måste vara nomader. Nybyggarna lägga sig ej sällan
till renhjordar, men för att bibehålla dem måste de
antingen sjelfva blifva nomader och med sina djur
genomströfva skogar, dalar och fjällslätter eller ock,
såsom det oftast inträffar, låta någon lappfamilj taga
vård om dem. Eenen trifves ej i klafve, och lemnas
han fri utan vakt, förvildas han snart eller faller
offer för vargar - lappens värsta fiender - eller
tjufvar. Renen kan icke heller uppehålla sig i samma
trakt längre tid, med mindre han vill svälta ihjäl,
ty renmossan, som under en stor del af året utgSr
renens hufvudsakligaste näringsämne, behöfver minst
tio år för sin återväxt. Utan personer, som underkasta
sig nomadlifvets försakelser, mödor och faror, skulle
lappmarkerna sålunda blifva fullständiga ödemarker
och allt det gagn, man har af renen såsom husdjur,
»upphöra. Detta gagn är verkligen icke ringa. Utom
det, att han, såsom förut antydts, är det enda
möjliga drö#djuret i sin hemtrakt, äro hans kött,
hud och hår eftersökta vida utom lappmarksgränserna.
Folk, som pröfvat saken, påstå att ingen annan än
lappen kan vara nomad i nordliga Skandinavien och
bedrifva renskötsel. I århundraden har han, slägt
efter slägt, blifvit härdad dertill, och sekelgammal
är således ock hans erfarenhet och traditionella
kännedom om rendjurens natur. Om någon annan försökte
lappens lefnadssätt, om också blott med en hjord af
ett par hundra djur, skulle han, anmärker J. A. Friis,
vid årets slut sannolikt icke äga ett enda.
Strängt taget få renarna aldrig lemnas utan tillsyn,
så vida ägaren vill behålla dem. Värst är det
naturligtvis under vintern, då vakt måste hållas
dag och natt. Gamla och unga sitta då turvis ute
bland djuren och passa på vargen, hvilken alltid,
när han finnes i trakten, lömsk och svang smyger
omkring reniägret och ej sällan i hopar störtar in på
hjorden. Djerfvast är vargen när kölden är strängast,
snöyran svårast och natten mörkast. Hvarje qvar t
måste vakten göra en rund kring hjorden, samla den
med hundarnas tillhjelp, hojta och skjuta och göra
så mycket buller som möjligt, för att vargen må veta
att man är beredd att mottaga honom. Vargen är dock
listig. Han passar på ögonblicket, då väktaren sökt
skydd i ett hål eller bakom en sten, för att hvila
några ögonblick. Då blir det kanske plötsligt oro i
lägret. Hundarna, som lagt sig på vaktarens ben och
gjort tjenst som en väl behöflig fäll, rusa upp och
gifva hals. Renarna, som ock ana oråd, skocka sig
först samman. Derpå springa de rådlösa och skrämda
hit och dit, tills de få väder af rofdjuren, då de
i starkaste fart rusa bort, helst mot vinden, för
att draga nytta af sin fina nos, och förföljda af
vargarna, hvilka söka spränga hjorden, för att två
och två angripa en ren, som då är förlorad.
Vid sådana tillfällen gäller det för vaktarena, kanske
ett par barn om femton år, att vara rappa i tankar och
vändningar. Det ena följer jemte hundarna renhjorden,
det andra kilar af på skidorna till tältet, för att
väcka folket med det i lappens öron hemska ropet:
»Gumpe la lotmin (vargen är här)!» Emellertid göra
hundarna och den dem följande väktaren allt hvad de
förmå, dels genom att hålla djuren tillhopa, dels
genom att angripa vargarna. Lapphundarna äro små,
men naggande goda, som det heter, ty de angripa ofta
både vargen och björnen. Vid ett sådant öfverfall gå
dock alltid, trots hundarnas mod, färre eller flera
djur förlorade. Men det händer ock ganska ofta, att en
eller flera af angriparna få släppa till skinnet. Är
skidföret godt, kan vargen, som lemnar hunden långt
efter sig i snabbhet, ej tänka på att komma undan den
på skidor med vindens hastighet framilande lappen,
hvilken utan förbarmande gifver honom nådestöten,
dock först sedan han hållit ett lämpligt tal till
sin erkefiende, deri han påminner honom om egna och
hans fäders och anförvandters alla missgerningar
och trakterar honom med alla de oqvädinsord, hans
upphetsade fantasi kan uttänka.
Det kan hända, att lappen slipper ifrån ett sådant
öfverfall med förlusten af blott ett eller ett par
djur, men det kan också hända, att han på en enda
natt mister tjugo till tretio .stycken. Lapparnas
historia visar till och med många exempel på, att en
lapp lagt sig som rik man om qvällen, men om morgonen
stigit upp som tiggare, allt till följd af vargarnas
framfart. Renarna blifva antingen ihjälrima eller
jagade utför fjällbranter och krossade eller sprängda
och i bästa fall bort-drifna milsvidt omkring, så att
ägaren får ströfva långt och länge för att ur andra
hjordar utplocka sina, alltid på ett särskildt sätt
märkta, djur, så vida dessa, räddade från ulfvens, ej
fallit i en tjufs klor. Ägare till hjordar om några
hundra djur äro icke sällsynta. Den svenske lapp,
som för tre eller fyra år sedan ansågs förmögnast,
var Lars Jansson Sikko i Karasuando. Han ägde tre
tusen renar och åtnjöt stort anseende bland sina
stamförvandter i alla tre rikena. Ofta händer det,
att flera renägare, som hafva samma väg, låta sina
djur följas åt, och under sådana förhållanden kan
man påträffa ända till tio tusen renar tillsammans.
Somliga lappar mjölka sina renkor. De flesta
öfverlemna dock detta bestyr åt kalfvarna, hvilka
derigenom trifvas så mycket bättre. När mjölkning
skall företagas, inmotas renarna, alldeles som våra
kor under sommaren, i en fålla. De bångstyrigaste
måste fångas med lasson och bindas. Renkon lemnar ej
mycket, men utomordentligt fet mjölk.
tlnder århundraden hafva lapparna afröjt,
inhägnat och genom djurens spillning gödslat sådana
mjölkningsfållor, hvilka också kallas »rengårdar»»,
genom långa sträckor af skogarna, i afsigt att dermed
bereda sina djur bättre b.ete. Men nybyggaren har
dock vanligen snart kommit och dragit ett streck öfver
denna uträkning, hvarmed lappen fått vara belåten;
Konsten att vara nöjd kan lappen bättre än många
andra. Detta drag hos honom kan dock icke sägas hafva
någon rot i hvad som den religiösa terminologien
kallar kristligt sinne, ty Gud vet om sådant sinne i
ortodox bemärkelse kan påträffas inom lappmarken. Och
staten har icke heller, genom sina mäktiga organer,
statskyrkan och hennes i skuggan ställda syster
skolan, sanningen att säga, gjort mycket för ett
sådant sinnes uppkomst och tillväxt. Det är andra
makter, som vändt lappens sinne till fromhet och
rättrådighet, fastän yttringarna, isynnerhet af
fromheten, ibland förefalla egendomliga. Sålunda
är det alls ingen säkerhet för, att ej i lappmarken
personer lefva ännu i dag, hvilka äro mer hedningar
än kristna. För blott tjugo år sedan påträffade
J. A. Friis en norsk fjällapp, som öppet offrade
åt afgudar, förlitande sig på, att de hade makt att
hjelpa honom. Offret bestod deri, att afgudabildens
hufvud smörjdes med smält smör, hvaröfver lappen,
sedan han sjelf antagligen känt nyttan af att på det
feta taga det starka, göt ett glas bränvin. En gång
fick afguden nöja sig blott med det feta, emedan
lappen, som hette Rastus, sjelf ansåg sig behöfva
det starka. Då hände ej bättre, än att åskan strax
efter slog ner och dödade två af Rastus’ största
renoxar. Detta förtröt Rastus, som tyckte att afguden
tagit för stor ersättning för den indragna supen,
hvarför han tog stycken af de dödade rendjuren och
»»slog guden i ansigtet med hvad denne sjelf slagtat»
samt uppsade honom all tro och lydnad. Detta är den
siste uppenbara lapphedning, man hört omtalas.
Numera har staten börjat tänka på lappbefolkningen
något mer än förr, och detta ökade intresse har
förnämligast uppenbarat sig i åtgärder rörande
undervisningen. Helt nyligen har sålunda en ny
författning angående ecklesiastikverket i Lappland
utkommit, att lända till efterrättelse från nästa
års början, i hvilken bland annat bestämmes, att
barnaundervisningen i de församlingar, i hvilka
lappska språket är rådande, skall besörjas i fyra
fasta skolor »’på nämnda språk och, i den mån barnen
lära sig förstå svenska, jemväl på detta språk *. I
f or sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
