Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Djuridéer - Tystlåtenhet. O. - Mårtens afton. Skiss af Abel Sylvester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
"Förundra dig icke deröfver», svarade en oxe,
som låg och idislade Straxt bredvid, »de verkliga
förmågorna visa sitt värde genom handling och icke
genom storlåtighet; men de
narraktiga odågorna ställa alltid till bråk och
spektakel derför, att de icke kunna göra något annat.»
Nöjd med svaret, fortsatte hästen sin väg till spiltan
och hvilan.
Tystlåtenhet.
gifves hundra fall mot ett, då omständigheterna äro
sådana, att ni bör iakttaga tystnad, utan att man
beder er derom. Allt, hvad en vän såsom - sådan
meddelar er, anförtros åt er ensam. Hvad en vän
yttrar i er närvaro under ett utbrott af vrede, i ett
ögonblick af ledsnad eller af glädje, bör vara heligt
för er. I sin törst efter sympati talar han till er,
som vore ni en del af honom sjelf, utan tanke på*
obehöriga öron.
Det är stundom en handling af nesligt förräderi att
berätta, hvad man hört under ett enskildt samtal. Är
det också ej ett förräderi, så är det dock ofta en
oförsigtighet eller ett bevis på tanklöshet; ty man
berättar vanligen endast en del af hvad man hört, och
till och med om man skulle troget återgifva sjelfva
ordalagen, kan man dock genom en oriktig betoning
gifva anledning till falska utläggningar.
Under de flesta samtal blifver man mer eller
mindre öppenhjertig och ömsesidiga förtroenden
gifvas. Dessutom göras derunder åtskilliga
anmärkningar och förtroenden, som man icke vill
framställa för hvem som helst. Detta förhållande
härrör vanligen deraf, att den talande förmodar, att
han vänder sig till liktänkande och till personer,
som förstå honom. Det vittnar derföre om brist på
grannlagenhet och anständighet, när en person till
höger och venster utsprider allt hvad han hört sägas,
ty han tyckes derigenom vilja lägga i dagen, att
han icke blifvit hedrad med något förtroende och att
det, som blifvit sagdt i hans närvaro, skulle kunna
utskrikas på gator och torg i samma ordalag.
Å andra sidan finnas öfvermåttan förbehållsamma
personer, hvilka utan skäl göra en hemlighet’
af allt. Vi medgifva gerna, att denna vana kan
härröra af en naturligen blyg karakter, af ett
medfödt anlag för misstänksamhet eller deraf, att
man blifvit ofta bedragen. Men i hvarje fall är det
icke någon god vara. Liksom det finnes menniskor,
hvilkas hela andliga styrka består i slughet, så
utgöres ofta dessa tystlåtna personers hela klokhet
af denna skygga förbehållsamhet. Den, som icke vet
när och till hvilken grad han skall vara meddelsam,
kan möjligen göra rätt uti, att aldrig tänka öppet
och att ständigt lefva under ett slags slöja-, när
allt kommer omkring, kan han måhända icke följa en
säkrare väg, och det vore icke klokt att råda honom
till att öfvergifva den. Men hvarken han eller någon
annan må då anse denna brist på omdöme för högsta
bevis på förstånd och visdom!
Det är icke uteslutande genom en blandning af
frimo-dighet och försigtighet, som man kommer
att iakttaga det rätta måttet af öppenhet och
återhållsamhet. Detta vinnes framför allt genom
afsigternas redbarhet och derigenom, att man låter
sig vägledas af aktning och undseende för. andras
känslor. Endast på det sättet komma vi till klarhet
om, hvilka tankar och känslor vi böra behålla för oss
sjelfva, och derigenom lära vi inse, huru mycket vi
kunna meddela eller böra förtiga af andras yttranden.
Om en nyhet händelsevis blifvit utspridd och ni säger,
att den för en tid sedan blifvit anförtrodd åt er
såsom en hem-Jighet, begå ni kanske en betänklig
ogrannlagenhet. Om ni närmare begrundar denna
anmärkning, skall ni finna, att den är befogad.
Stolta och otillgängliga personer äro i allmänhet
att lita på, hvad förtroenden angår.
De som skött vigtiga affärer, hvilka kräfva tystnad,
äro enligt all sannolikhet också vana att iakttaga
försigtighet, då det gäller hvad de hört.
Om någon händelsevis skulle fråga, hvilkendera,
den nyfikne eller den fåfänge, har brådast med att
utsprida en hemlighet, kan man svara, att de äro
lika farliga båda två. Vissa personer tyckas anse sig
mycket tystlåtna, då de endast antydningsvis meddela,
hvad de hört sägas; men var god och observera, att
de tala endast i visshet derom, att de skola förstås
af personer med en smula skarpsinnighet!
Det gifves ytterligare ett slags personer, åt hvilka
det är oförsigtigt att anförtro en hemlighet. De
skryta icke öfver, att vara delaktiga af annat folks
förtroende - de äro icke fåfänga; de skola icke
omedvetet låta undfalla sig en hemlighet - de äro
icke dumma; de skola icke begagna sig af den till sin
egen’ fördel - de äro icke falska; men de äro naiva,
beskedliga menniskor, som tro hela verlden om godt
och icke fattaj att de kunna göra något ondt genom
att berätta, hvad man anförtrott dem.
Man bör till och med vara försigtig med afseende på
små hemligheter. De personer, åt hvilka ni anförtrott
dem, kunna möjligen anse sig hafva bevarat dem väl,
om de någon tid ålagt sig tystnad, i synnerhet om
ingenting hos dessa hemligheter påminner dem om den
försigtighet, som ni måhända anbefallde.
Kom för öfrigt ihåg, att det ofta ligger i ert eget
val-förstådda intresse, att icke anförtro er ens åt
era bästa och pålitligaste vänner; det är icke klokt
att utsätta er för att blifva påmind om era bekymmer,
sedan ni beslutsamt undertryckt eller afhjelpt dem. Få
personer äga nog takt att veta, när de böra tiga,
när de böra erbjuda sina råd eller lägga sin sympati
i dagen.
Märk slutligen, att ni sjelf kan visa er mycket
ogrann-laga genom alltför mycket förtroende. - Det
är icke ädelt, att onödigtvis anförtro en hemlighet
åt någon, som kan hafva svårt att bevara den eller
i en framtid kan ådraga sig tadel, då det blifver
upptäckt, att ni haft honom till förtrogen. Så
stort behof ni än kan hafva af råd eller sympati,
är det ofta af sjelfviskhet, ni inblandar andra
i era bekymmer. Det innebär lika stort moraliskt
ansvar, att anförtro sina hemligheter åt någon,
som att sjelf mottaga förtroenden. Lagom är i
detta fall en lag för hvarje menniska, som är
finkänslig och vill vara ansedd för att äga bildning.
o.
afton.
SklSS af Abel Sylvester.
»Bäste Carl!
älkommen hem Mårtens afton! Kom för all del, ty
vi vänta då främmande och bland andra Amelie! Jag
behöfver väl ej säga mer, för att få dig att på
kärlekens vingar flyga hit - med snälltågsfart. Tag
sångnoterna med dig. Mamma och pappa be helsa. Jag
har ej tid att
skrifva mer, ty jag måste hjelpa mamma i köket med
att baka
tårtor m. m.
T
i största hast dm syster
Julie. »»
Ett trefligt bref, inte sannt? Kort och godt, men
innehållsrikt och upplifvande för en stackars student,
som sällan i Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
