Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårtens afton. Skiss af Abel Sylvester
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
bjudes i någon familj. Hela natten drömde jag om
Amelie, tårtor och gåsstek, vaknade om morgonen och
såg, att de vackraste isblommor spirat upp på mina
fönsterrutor och att tusen sinom tusen små hvita
fjärilar hvirflade om ute i luften. I trenne dagar
blef det storm och snöyra, så att intet tåg kunde
gå och jag ej heller komma till hemmet - kan man
tänka sig värre otur? Lyckligtvis träffade jag en
bekant, nygift, ung man, på hvilkens bröllop jag
varit marskalk, och han bjöd mig hem till sig att
äta Mårtens gås, hvilken bjudning jag naturligtvis
med tacksamhet emottog.
Snöyran hade upphört och det frös skarpt, då jag
vid sjutiden skyndade att infinna mig hos den unga
familjen, der jag välkomnades af värden med ett
svenskt handslag och med ett gladt leende af hans
lilla, vackra fru, som bad mig taga plats framför
den trefliga brasan i salongen. Några herrar voro der
redan sysselsatta med nötter, äplen och punsch. Jag
följde deras exempel. Samtalet rörde sig nästan
uteslutande kring små historier om Mårtens afton,
tragiska eller komiska episoder, hvilka berättarna
upplefvat vid denna högtid.
»Har du ingen berättelse om något, som händt, och som
Mårtens gås erinrar dig om?» frågade den unga frun sin
man. w Jo, det har jag verkligen», svarade han med en
satirisk ton och min. »Mina herrar, det var en gång
en Mårtens afton, oförgätlig i mitt minne, som jag -
under det jag åt gåsstek - friade till den här lilla
trollsländan och fick ja, och sedan kan jag aldrig
se en gås, utan att tänka på min lilla hustru . . .»
»Fy, hvad du är stygg! Tro honom inte, mina
herrar», sade den lilla frun ifrigt-, »men har inte
doktorn någon historia - att berätta om Mårtens
affton?»
»Åh jo", svarade den tillfrågade godmodigt,
synbarligen för att hjelpa den unga frun ur hennes
bryderi; han smuttade på sitt punschglas och började:
»För några år sedan blef jag en Mårtens afton bjuden
till en familj, der jag umgicks och den tiden
trifdes utmärkt väl. Der funnos då tvänne ogifta
döttrar i huset, den äldre, omkring nitton år, hade
himmelsblå ögon, uttryckande godhet och själfullhet,
den yngre, omkring femton år, var yr och liflig,
men något påflugen och saknade det hehag, som gjorde
systern så tjusande. Deras mor var godheten sjelf,
och jag trodde mig finna, att hon aldrig var af annan
åsigt än sin make, en hederlig och rättfram gammal
man, hvilkens namn och titel jag med herrskapets
tillåtelse förbigår.»
»A, jag gissar hvem det var, men kan tiga»,
utropade-den unga frun och hviskade namnet i örat på
sin man, Yi skrattade alla och doktorn fortsatte:
»Jag var, som sagdt, ditbjuden Mårtens afton. Under
det jag klädde mig inkom en gammal uppasserska, och
då hon fick höra, hvarthän jag var bjuden, bad hon
mig se om en fattig skomakare, hvilken med hustru
och barn bodde i källarvåningen i samma hus. Han
hade legat sjuk i flera månader, men hade ej velat
besvära någon doktor; nu hade hans hustru bedt min
gamla Lena anhålla, att jag skulle gå dit liksom af
mig sjelf och ordinera något, som inte vore för dyrt,
’ty det är alltid en tröst att taga in medicin,
då man är sjuk, äfven om det inte bjelper’. Jag
lofvade det. Framkommen stannade jag och såg upp
till den upplysta våningen. Tonerna från pianot,
en liflig vals, ljödo mig till mötes, och genom de
tunna gardinerna såg jag den femtonåriga yrhättan,
hvilken lätt och liflig dansade omkring golfvet efter
lysterns musik.
Hvilken motsats! I öfra våningen ljus, glädje och
öfverflöd, i källarrummen fattigdom, sorg och sjukdom,
belysta af en talgdank ...
Mannen var nära döende, hustrun sjuk af sorg,
öfveransträngning och dålig föda, barnen magra och
förfrusna. Jag skref ett recept och lade penningar
bredvid, yttrade några vänliga ord och gick ...
Innan en läkare blir, så att säga, förhärdad eller
van att se nöd och elände, är han ofta helt hjertnupen
och vill, att
alla bättre lottade skola vara lika känsliga, som
han. Derför kunde jag ej underlåta att, då jag var
uppkommen i den ljusa, trefliga våningen, berätta för
mina vänner om den nöd, som herrskade hos den sjuke
handtverkarens familj. Frun lofvade att intressera
sig för dem, men hennes man teg stilla och den äldsta
dottern följde min berättelse med största deltagande;
tårarna, som dallrade i hennes ögon, gåfvo dessa i
mitt tycke ett oemotståndligt behag. Så blickar en
engel ner på jordens sorger^ tänkte jag med poetisk
hänförelse. Med allt skönt, ädelt och godt, som
diktarens rikaste fantasi kan upptänka, prydde jag i
tankarna - liksom så många andra förälskade narrar -
mitt hjertas idol och drömde mig en framtid skön som
en hägring i södern. Jag tror bestämdt, att om icke
ett par lefnadsglada studenter äfven varit inbjudna
den aftonen, jag då hade bundit mig för lifvet,
men nu fanns ej tillfälle dertill.
Då bordet var serveradt, ombads jag af värdinnan
att skära för steken. Tvänne stora, utmärkt väl
stekta gäss in-buros, af hvilka den enes ben,
till min förvåning, mycket otympligt blifvit
afskurna. Yärdinnan visade mycken förundran och
frågade pigan om orsaken, och denna svarade, att
äldsta fröken skickat både stek, gröt och bakelser
ner till den fattiga familjen i källaren. ’Den flickan
har ett så godt hjerta’, sade modren till mig.
Vid bordet satt jag bredvid Adéle, men vi hade
äfven fått den lilla näbbiga systern helt nära
oss, så att jag endast fick tillfälle att hviska:
’Promenera ensam i morgon klockan tolf på Lundagård,
jag beder eder derom, fröken Adéle!’ Hon rodnade,
smålog och gaf mig en blick, som gjorde mig - jag
säger det - outsägligt lycklig.
Sedan vi om aftonen tagit afsked, sprang jag ner i
källarvåningen, för att se om mina skyddslingar. Det
var kallt och otrefligt, barnen hade blifvit
sjuka af den ovanliga traktaten, som de troligen
med glupskhet förtärt, och hustrun sade suckande:
’Om ändå herrskapet skickat oss litet att elda med,
hade det varit tusen gånger bättre.’
Otacksamhet och oförnöjdsamhet följas åt, tänkte
jag och gjorde besöket helt kort. Utkommen på gatan,
märkte jag att jag uppe i öfra våningen glömt mina
galoscher. Som jag ej behöfde gå längre än till
tamburen, för att hemta dem, trodde jag mig helt
obemärkt kunna utföra detta och skyndade uppför
trappan.
Tamburdörren var öppen, likaså salongs-dubbeldörrarna,
men ljusen voro släckta och blott en låga i ljuskronan
spred ett dunkelt sken öfver förmaket. Jag blef nu
vittne till en scen, som jag sedan, då jag tänkt
derpå, funnit mycket löjlig. Adéle och Polly, båda
systrarna, höllo på att framför spegeln aftaga sina
löslockar och flätor. De voro i häftig dispyt, och
jag försäkrar, att det var med mycken komisk effekt,
de använde de aftagna flätorna under den lifliga
ord-vexlingen. Yar detta den fromma, milda Adéle,
som stampande med foten skrek: ’Tiger du inte,
näsperla, så klagar jag för mamma’? Systern svarade
lika häftigt: ’Mamma är nu nere och grälar på pigorna,
och jag säger rent ut, att en viss person borde veta,
att du endast spelat komedi i afton och att både du
och mamma velat ha den fattiga familjen utvräkt den
första Oktober, men att pappa sade nej; och jag kan
säga dig, att han ofta ger dem penningar i tysthet,
men Gud bevare oss, om mamma finge veta det. . .’
Jag hade hört och sett nog, tog mina galoscher och
sprang min väg, utan att någonsin återkomma. Om
Adéle dagen derpå promenerade på Lundagård, så fick
hon åtminstone inte mitt sällskap, ty jag försäkrar,
att jag var fullkomligt botad för min kärleksfeber
den gången.»
Yi skrattade åt hans missöde, och vår värd tillade:
»Sens moralen är, att damerna böra akta sig, att
utföra husliga scener för öppna dörrar.»
Nu var det vår juris studiosus,
som skulle berätta, och han började:
(Forts, sidan 337.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
