Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mårtens afton. Skiss af Abel Sylvester. (Forts. från sid. 355.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
–– 338
trots det oblida vädret, och lät slumpen leda sina
steg i labyrint af för honom okända gator, till dess
han slutligen tröttnade och beslöt återvända. Men
fastän han tyckte sig vara så redig i hufvudet, att
han utan svårighet kunnat lösa hvilket matematiskt
problem som helst, var det honom dock omöjligt att
få klart för sig, åt hvad håll Föreningen låg eller
på hvilken gata han befann sig. Han stannade vid
en lykt-påle och såg sig om och märkte nu först,
att Lan blifvit genom-dränkt af det strida regnet,
som i förening med en isande vind lät honom känna
det obehagliga i sin belägenhet. Vid den rörelse
han gjorde för att upptaga sin näsduk, föll
penning-brefvet ner på gatan. Han upptog och såg
efter att penningarna lågo inslutna i kuvertet och
stoppade detta för yttermera säkerhet i bröstfickan
af den inre rocken.
Hans uppmärksamhet riktades nu på några upplysta
fönster i öfra våningen af ett hus på andra sidan
om gatan. Inga rullgardiner voro nedfällda, hvarför
han obehindradt kunde se en ung flicka springa öfver
soffor och stolar under yster lek med en liten apa,
som efterhärmade alla hennes smidiga och behagfulla
rörelser. Plötsligt öppnades en fönster ventil, genom
hvilken utkastades ett litet glänsande föremål, som
nedföll på gatan nära vår hjelte. Han upptog det under
så besynnerliga omständigheter åtkomna föremålet,
som han vid lyktans sken fann vara ett särdeles fint
utfördt arbete af någon ovanlig metall, formad till
en liten knuten hand, hvars fingrar pryddes af ringar
och handlofven af ett gyllene armband med underliga
hieroglyfer. Sagorna ifrån Alhambra och Granada
svarvade oredigt förbi hans minne.
En man med blindlykta i handen kom ut från porten af
samma hus och gick långsamt gatan framåt. ’Ni söker
något?’ frågade studenten. * ’Ja, min herre’,
svarade främlingen, som bröt på något utländskt
tungomål, ’en leksak af obetydligt" värde, som blifvit
utkastad genom fönstret.’ ’Är det den här?’
’Ja, och jag är mycket tacksam för dess
återlemnande.’
’Vänta litet! Det är ett arbete af sällsynt
skönhet-, jag
skulle vilja kalla det en amulett eller en talisman
och innan
jag. återlemnar mitt fynd, önskar jag mig liksom
i sagorna...’
’Min herre, jag begriper inte er mening.’
’Hör på, jag önskar först och främst, att få
värma mig
framför en god brasa, och så att få höra
berättas, hvarifrån
den bär lilla handen är kommen och hvarför den
utkastades!’
’Era önskningar äro så anspråkslösa, att jag med
mycket
nöje skall uppfylla dem. Var god följ mig i min
anspråkslösa
boning och ni skall vid en värmande kamin få höra
allt, hvad
jag har mig bekant om denna småsak, som väckt ert
intresse.’
Studenten hyste inga betänkligheter, utan följde
glad den
obekante, lemnade sin genomvåta ytterrock i
tamburen och
befann sig snart framför den efterlängtade brasan.
Haas första önskan var uppfylld. Sedan han slagit
sig ner i en beqväm länstol, såg han sig omkring. På
stolar och bord lågo böcker och papper, flera burar
med kanariefåglar och papegojor stodo på borden eller
hängde i taket, .en liten apa satt på en soffa och
knäckte nötter, och i glasskåp stodo antika vaser
och små byster af terra cotta. Det hela gaf intrycket
af en ’behaglig oordning’. Värden sjelf var omkring
50 eller 60 år, med ett sydländskt utseende och en
atletisk gestalt. I de halft tillslutna ögonen lyste
djerf het och list, så att studenten nästan ångrade,
att han lemnat gatan.
’Vi få väl presentera oss för hvarandra’, sade värden
leende. ’Jag gissar, ni är student. För min del
gör jag ej anspråk på någon titel, inga bojor binda
mig, jag är kosmo-polit. Att tjuta med ulfvarna är
min lefnadsregel och jag hyser ingen betänklighet
vid att efter omständigheterna ändra min brokiga
arlekinskostym till qväkarens enkla drägt. För
ögonblicket utan egentlig sysselsättning, säljer jag
fornsaker från Herkulanum och Pompeji. För resten roar
jag mig med att lära papegojor tala, kanariefåglar
sjunga och små apor att dansa - typen för en modern
flickpension, min herre! Men ni önskade ju höra talas
om, hvarifrån denna lilla leksak för-skrifver sig. Jag
vet ej mycket derom. Min yngsta dotter
fick den, då hon var helt liten, af en zigenerska,
som spådde, att lyckan skulle följa henne så länge hon
förvarade den lilla amuletten. I afton sprang flickan
och lekte med Joco, apan, som under leken kastade ut
amuletten genom fönstret. Min dotter blef förtvinad,
och för att lugna. henne skyndade jag ner på gatan och
. . . ja, resten känner ni. Se der hela historien,
som inte kan hafva något intresse för er! Men innan
vi skiljas åt, skall jag bedja er icke försmå,
att i mitt sällskap dricka ett glas äkta tokayer -
ett vin, hvars make jag tryggt vågar påstå ni aldrig
smakat. Jag är genast tillbaka.’
Dörren efter främlingen var ej väl stängd, förr än en
annan till ett inre rum öppnades och en ung flicka,
med svarta ögon och mörk hy, kom in med brådskande
steg och sade hastigt på dålig svenska:
’Tack, herre, ni har gjort mig en stor tjenst,
och jag beder er derför ej försmå denna lilla ring,
som, i sig sjelf utan något värde, dock har vissa
hemlighetsfulla, skyddande egenskaper. Se på den, då
ni i ett’ muntert lag dricker om - såsom ni tyckes
ha gjort i dag -, ser ni då liksom en dimma sväfva
öfver den lilla helgonbilden, så drick ej mer. Akta
er för min far! - Tyst, han kommer . . .’
Innan studenten hunnit säga ett enda ord, var den
vackra flickan försvunnen, och värden steg in med en
flaska och tvänne glas på en bricka. Studenten ville
gå, men den andra ville ej släppa honom förr än han
smakat på "det makalösa vinet.
Han stannade qvar, han drack, främlingen berättade
scener ur sitt skiftesrika lif, det ena glaset tömdes
efter det andra, och först då flaskan var tom, gjorde
han ett försök att resa sig upp. Förgäfves! Tokayern
hade gjort sin skyldighet och hans ben vägrade att
göra sin. Det svindlade för hans ögon, golfvet gungade
och främlingen förstorades och förlängdes på ett
märkvärdigt sätt; han tycktes hånle åt den vanmäktige
ynglingen, hvilkens ögonlock tillslötos-, förgäfves
gjorde denne motstånd, sömnen öfverväldigade honom,
men innan han helt och hållet förlorade medvetandet,
tyckte han, att den unga flickan hade inkommit och
börjat en häftig ordvexling med fadern. Sedan föreföll
det honom, som om han blifvit buren bort på den starke
atletens armar. - – - - - - -
Då han vaknade var det morgon-, han låg på soffan
i sitt rum, precis der han lagt sig, då han kom
ifrån Föreningen aftonen förut. Elden flammade
gladt i kakelugnen och uppasser-skan satte just fram
kaffebrickan på bordet. Yrvaken stirrade han omkring
sig och undrade om allt varit en dröm -
«Ja, hvad tror ni derom, mitt herrskap?»»
»’Naturligtvis hade han drömt alltsammans", svarade
vi.
»Men då han såg efter, voro penningarna i brefvet
borta.»
»Dem hade han tappat i dimman", sade vår värd
skrattande.
»Men, mitt herrskap, kuvertet var qvar och deruti
låg ett litet bref med följande innehåll:
’Min herre! För en treflig afton och välkomna
respen-ningar tackar eder förbindligast en gammal
Vagaborid.’
och tänk er min förtret, då jag fann detta försmädliga
bref i min rockficka!» utropade den unge juristen
häftigt, i det han reste sig upp och gick med hastiga
steg fram och tillbaka på golfvet.
»Var det. då er egen historia ni berättat oss?»
frågade en af herrarna.
v Ja, visst tusan är det så!" svarade den tillfrågade,
något flat öfver att hafva förrådt sitt inkognito.
»Nå, men ringen, hvart tog han vägen?» frågade frun
nyfiken.
»Se här är den, en simpel silfverring med en liten
helgonbild. Jag bär den derför, att jag inte kan fa
den af fingret.»
Vi beskådade den alla.
»Denna Mårtens afton blef ändå vändpunkten i mitt lif;
jag föresatte mig att ej skrifva hem efter penningar
förr, än jag tagit min preliminärexamen, och började
arbeta med allvar.»
»När allt kommer omkring, står du i förbindelse till
den der vagabonden», sade vår värd.
»Ja, nästan", svarade juristen skrattande. »Men nu-är
det adjunktens tur att berätta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
