Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Qvinnans arbete och dess inflytande på hennes själslif. (Efter "der Bazar".)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
Henrik drog en lättnadens suck vid åsynen af kalotten
ocli de gråa lockarna.
"Jag behöfver icke presentera herrskapet för
hvarandra, prosten Cederlöf och professorskan Helmerus
äro gamla bekanta, men docenten Waldner är troligen
okänd.»
Nanny emottog och besvarade med varm hjertlighet
prostens vördnadsfulla helsning, och docenten hade
aldrig gjort en mera lyckad komplimang.
Och prosten slog sig nu riktigt ner hos Nanny och
började med varm rörelse beklaga förlusten af hennes
make, prostens käraste ungdomsvän.
Tårar tittade fram i Nannys ögon vid den inre
åskådning af de minnets taflor, som prosten upprullade
för hennes själ, och docenten svor i sitt sinne öfver
de spöken, som prostgubben framkallade midt i det
klara solskenet.
»Har professorskan något fotograiiporträtt af den
saknade vännen?» frågade prosten, då sällskapet
följande dag var samladt i matsalen, för att intaga
resfrukosten.
»Nej, min man hade den egenheten, att aldrig vilja
låta fotografera sig.»
ȁh, det var skada! Men detta kan dock afhjelpas,
ty jag påminner mig, från de dagar jag hade den
glädjen vara i herrskapets hus, att jag då såg ett
oljefärgsporträtt af honom, som var ett mästerstycke
och honom så fullkomligt likt. Det var visst måladt
af en ung artist, en slägting till professorskan,
vill jag påminna mig. Han har der fått denna honom så
egna min af allvar och godhet - en min, som man aldrig
glömmer, om man en gång sett den, och jag är säker
på, att professorskan ofta försjunker i åskådande
af denna bild, som så troget afspeglar hans ädla och
varma själ.»
Nu drog det der vemodsfulla draget åter öfver den
fagra enkans anlete, och en sakta suck höjde hennes
bröst.
»Nå, skall man icke en gång här få vara i fred för
det der gamla porträttet?» mumlade docenten, der
han på något afstånd från de talande slagit sig ner,
för att, som han trodde, i ostörd ro få förtära sin
väldiga kycklingsportion, och han var nära att i
förargelsen sätta ett ben i halsen.
»Jag har en bön till professorskan», återtog prosten,
vörd-nadsfullt beskådande de bleka liljor, som han
trodde att sorgen efter den hädangångne utbredt öfver
den intagande enkans blida anlete och som i prostens
tanke underbart ökade både hennes fägring och hennes
inre värde, »en bön, som jag hoppas icke vägras
mig - nämligen deri, att professorskan ville låta
fotografera min väns porträtt och att "då godhetsfullt
tillsända mig ett kort. De ta’ nu så utmärkta kopior
af oljefärgsporträtt, att fotografierna erhålla samma
likhet, som om de skulle vara tagna af originalet.»
Nanny lofvade uppfylla prostens bön, så mycket
mera, som hon sade sig redan förut hafva tänkt att
fotografera porträttet. . Frukosten var slutad,
hästarna stodo vid trappan, tacksägelser och
afskedshelsningar med hjertlighet redan utdelade och
emot tagna.
Vid fotsteget till droskan, i hvilken de båda
professorskorna voro placerade, stod prosten med
ögonen oafvänclt fastade på den dyr c, oförgätlige
vännens kanske ännu dyrare och oför-gätligarc maka.
»Vågar jag hoppas att, när jag får den glädjen att
emottaga den lofvade fotografion, en annan liten
älsklig bild dä får åtfölja densamma?» h viskade
prosten och tryckte en bön-fallande kyss på Nannys
hand, den han slutit mellan båda sina.
Prosten såg med varma blickar efter den bortrullande
vagnen. Han tänkte på sitt redliga hjerta, sitt
trefliga hem och sitt stora pastorat, ehuru beläget
långt upp i Västerbottens län.
»Omöjligt lör det icke kunna vara»’, fortsatte
tanken, och ett leende spred sig öfver hans redbara
ansigte. »Salig Carolina kan icke vredgas - det är
nu nära sex år sedan hon gick bort.» En sky drog
vid minnet af salig Carolina förmörkande öfver
solstrålarna i hans ögon,- men var på ögonblicket
borta igen.
»Härintill skall du gå, men icke vidare!» tänkte
docenten, som från kuskbocken bevittnat denna lilla
afskedsscen, .och han såg med en triumferande blick
på den svarta gestalt, som från
gården på Tallfors syntes allt mer och mer som en i
fjerran försvinnande punkt.
Från Gefle fortsattes resan följande dag till Upsala,
der professorskan B. inbjöd det lilla sällskapet på
en treflig fest i sin vackra trädgård.
De strömoln, som under prostens oupphörliga
anspelningar på porträttet dragit öfver Nannys
ansigte, hade nu alldeles försvunnit, och hela
hennes varelse log ljuf och förskönad i kärlekens
varma strålar.
I augustiqvällens ljusdunkel inträdde Nanny i sitt
hem. Henrik hade följt henne till porten och der
slutligen, efter många förnyade böner, emottagit ett
halft löfte, att följande dagen ändtligen få höra
det efterlängtade ja-ordet från Nannys läppar.
Rubenson välkomnade hjertiigt sin kusin och sade,
huru mycket han saknat henne under hennes frånvaro.
»Och allt står väl till i hemmet och är på samma sätt,
som då jag lemnade det?»
»Ja, så vidt jag vet, har ingenting anmärkningsvärdt
inträffat,»
»Och du har väl som vanligt flitigt brukat din pensel
och hunnit långt på det Gustavianska graf koret?»»
Sedan Arthur redogjort härför och lyssnat till några
små reseunderättelser, önskade han sin kusin god natt
och gick åter in till sitt staffli.
Framför sin makes bild stod åter Nanny. Hon kunde
väl icke nu fullkomligt urskilja anletsdragen, men
hon visste att det var lian och hon tyckte att det
der mörka allvaret var försvunnet från hans läppar
- att han log mot henne sitt blidaste leende. Men,
ack, det var väl endast reflexen från månstrålarna,
hvilka skimrande föllo på hans anlete, som gaf deråt
detta ljufliga uttryck! »Och, hvad skulle väl hafva
förändrat honom?» suckade hon och hon var säker, att
morgondagen skulle visa henne samma mörka, ogillande
min, som så mycket oroade henne, och då - huru skulle
hon väl då kunna gifva sitt löfte åt Henrik? . . .
Åter försjunken i dessa gamla, vemods falla
grubblerier, började hon som vanligt att för
porträttet bikta sitt hjerta. Och mycket talade
Nanny den qvällen både med Gud, sin man och sitt
samyete. Först vid midnatten lemnade hon rummet,
sedan hon som vanligt der förrättat sin aftonbön och
innerligt bedit, att Gud måtte på hennes mans ansigte
lägga sin vilja i dagen, ty hon var öfvertygad,
att hvad Gud ville, det ville ock den salige anden.
Den natten kunde Nanny icke sofva och ined
morgonsolens första stråle inträdde hon åter i sitt
biktrum.
Hon längtade mer än någonsin att se porträttet. -
Det skulle ju i dag bestämma öfver hennes öde!
Vid hennes inträde skimrade hela det vackra rummet
i de unga solstrålarnas glans.
»O, det är väl solen, som i dag gör ditt ansigte
så ljust, ditt leende så vänligt, så kärleksrikt!»
utropade Nanny, sedan hon några ögonblick stått
försänkt i tyst åskådande af porträttet. »O,
Gud! . . . Tänk om det dock vore möjligt! . . . Om
du skulle . . . dock. nej! ... o, nej! ... Jag måste
hafva visshet!» och hon skyndade fram till fönstret
och ncdsläppte den målade rullgardinen.
»Nu, Harald, nu skall jag se dig sådan du verkligen
är och icke i solstrålarnas förvillande glans!»» Och
med dessa ord stannade hon åter framför porträttet,
Hon stod der länge, dock utan att hafva mod att uppslå
sina ögon - hon fruktade att skingra sin ljufliga,
bäfvande illusion.
Men slutligen ser hon upp . . . Hennes ögon
hvila liksom fastväxta, med allt mer och mer
strålande och lycksaligt uttryck, vid hennes makes
anletsdrag. Hennes läppar le, hennes kinder glöda
och i djupa vågor gunga de obundna lockarna på hennes
böljande bröst,
»O, min Gud, jag tackar dig! . . . Visst var det
du, som bevekt min Haralds hjerta!" utropade hon
slutligen, tacksamt
DUJl-lU j j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
