Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fågelverldens pygméer - Vid juletid. (Forts. fr. sid. 354.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mögenhet tillåter dem att skänka vårt land
sällsynta växter och vackra blomster, icke äfven
allmänt försköna sina växthus med att i dem hafva
kolibrifåglar, en anordning, som der skulle icke
blott bereda nöje, utan äfven vara till nytta, då
dessa små djur helt visst, liksom i fria tillståndet,
skulle genom en ifrig och oförsonlig jagt efter
små insekter befria växterna från det besvärande
påhänget af en mängd snyltgäster. Det är
ej ovanligt, att få se döda och preparerade
kolibrifåglar tjenstgöra såsom prydnader i våra
moderna fruntimmers hår eller å deras hattar. Åt de
mexikanska skönheternas svaghet att vilja lysa med
andras fjädrar får kolibriverlden skatta ännu mer,
ty de bära hela kappor af glänsande kolibrifjädrar,
och dessa plagg stå i mycket högt pris.
Vid juletid.
(Forts. fr. sid. 354.)
Efter måltiden utbäres maten, utom smöret, brödet och
fläskfatet. Det kunde ju till äfventyrs inträffa,
att någon ville hafva ännu en bit och – det är
ju julafton ! ... Så äter man äplen och nötter,
samtalar, gissar gåtor, läser för sig sjelf i någon
bok eller gör hvad man behagar. Julklappar hafva ännu
icke kommit i bruk, utom på de större herrgårdarna,
der de likvisst gifvas endast mellan familjens
medlemmar. Julgran har man heller icke; man är nöjd
och belåten allt detta förutan, man är uppfödd utan
vana dervid, utan ringaste anspråk derpå.
Julaftonen slutar med gemensamt afsjungande af
en julpsalm. _________
I by-kyrkan hölls ingen ottesång. De sjelfägande
bönderna – rusthållarna – voro allt för få, för
att kunna "lysa upp» henne, och godsets patronus
ville icke; hon fick alltså vara mörk; men i
grannsocknen, en mil derifrån, bestod församlingen
af idel sjelfägande åbor och husmän, välbergadt folk
allesamman. I deras kyrka var ottesång, och dit
färdades också »utsocknes folk", för att taga del
i högtidligheten.
Imponerande kändes det i sanning, att en julotta komma
in i den gamla, rymliga, vackra, historiskt bekanta
och klart upplysta kyrkan, när orgelns röst dånade
under de mosslupna hvalfbågarna och en högtidsklädd
och högtidsstämd menniskomassa på en gång uppstämde:
»Var helsad, sköna morgonstund!»»
Huru vackert tog det sig icke ut, då folket ännu var
klädt som folk, i sina provinsdrägter! Blotta åsynen
af en sådan menniskohop ingaf stämning. Man har talat
så mycket om de "onaturliga" skånska "klutarna"
(hufvudbonaderna); men låt vara, att de på somliga
orter hade en "vidunderlig fason", – jag undrar,
om hattarna nu äro mindre vidunderliga! – De voro
dock på andra ställen utmärkt vackra, såsom t. ex. i
det s. k. Norra härad; de uppfyllde ett ändamål,
som hattarna lemna ouppfyldt, att betäcka hufvudet,
och slutligen, det vackraste af alltsammans: de voro
alltid glänsande hvita; det hade något anslående,
detta rena och skära, så ytligt det än var; det låg
en smula mening i det, om man så vill ...
Annandag jul på morgonen kommo »Staffansridarna».
Större parodi på ett »rytteri» har säkerligen ingen sett.
De påminde starkt om Stenbocks »gedapågar», men voro likväl
icke beväpnade. Så länge det var mörkt, företedde de endast
en svart, stampande, musicerande och sjungande massa, men när
det ljusnade, fick man se en ryttare i stöflar, en annan i
träskor, en i pels och lappade byxor, en annan i helgdagsdrägt;
en ridande på en för tillfället lånad dragonhäst, en annan
på en utkörd krake o. s. v. Meningen var, att staffans-sjungningen
skulle vara undangjord före dager – och det syntes verkligen på utrustningen ...
Staffansvisan, som de afsjöngo, ackompanjerad af den
medridande »klarinettisten», hade många versar, och
i hvarje vers förekom upprepade gånger Frälsarens
namn. En tänkande dräng – det fanns verkligen en
och annan sådan – fann på att utesluta det, emedan,
som han sade, »det missbrukades, då det nämndes så
oupphörligt», och alla de andra tyckte, att han sade
sannt, hvarför de följde hans exempel. Första versen
af visan lät så här:
"Sankt Staffan han rider sina hästar till vanns,
Vaka med oss julenatt!
Då möter han på vägen så underlig en man,
Vaka (Jesus) med oss alla!"
Men på en tid af några och tretio år (närmare
fyrtio!), hur har icke allt förändrats, äfven i det
»konservativa» Skåne! Staffansridarna tillhöra väl
snart endast sagan. Inga tiggare komma mer med påsar
och välsignelser; man har fattiggårdar, der de fattiga
hafva det så bra, att ingen i verlden kan hafva det
bättre, säga de, som utantill äro. Alla bespisas
lika; den, som varit van att få sitt »kaffe med dopp»
eller sin skål med välling, får sill och potates till
frukost, lika väl som den, som aldrig har ätit annat:
fattighjon som fattighjon! Skulle mot förmodan någon
individualitet uppenbara sig hos ett eller annat af
hjonen – så vet man hvar man har föreståndaren!
Ingen sotare går numera och tar upp julgåfvor; det
vore en chkan. Han hemtas med tåget. Godt så länge
han nöjer sig med att åka i tredje klassen!
Qvastar, ärliga björkqvastar, fås icke till skänks,
knappt för pengar ibland, och ännu »svårare» är det,
att finna folk, som orkar med att handtera dem.
Ingen är väl numera så enfaldig, att han går till
grannsocknen, för att få se ljus i kyrkan. Man reser
i stället till staden annandagen och ser på – »Hin
ondes hus».
Nationaldrägterna och de hvita hufvudbonaderna
begagnas icke mer; men i händelse någon vill se
dem, så kan han begifva sig till ett etnografiskt
museum. »Tåg afgå alla dagar.»
Hemmagjord senaps-sås brukas icke mer; den är
befunnen för stark för det nuvarande slägtet, och
tillagningen är dessutom allt for besvärlig. Man
köper »fransk senap i burkar».
Lutfisk fås blötad till salu, och bohvetegröten är
allt för simpel och gammalmodig. Man skär inga kors
i fläsket: vidskepelsen och vantron hafva måst vika,
mycket annat också.
»Maria-ringningen» är länge sedan bortlagd: på
många förmögnare ställen ringes det i stället med
toddy-glasen.
Man läser inga bordsböner högt, utom i de tarfligare
husen ... Man knäpper händerna och lyfter blicken.
Skulle det behöfvas mer!
Civilisationen har på de omnämnda flydda åren
åstadkommit stora förändringar. Skåningen, som
varit borta under tiden, känner knappt igen sin
hembygd. Hvar är folket, ja, hvar i all verlden är
sjelfva folket? ... Är det en svensk bondhustru,
den der madammen? Är det en svensk ungmö, den der
utklutade qvinnan? Är det en landtman, en hedervärd
bonde, den der halfherr’n med mustascherna?
»Vi äro menniskor allihop», svarar någon. Nå,
jag gratulerar! För resten ber jag om ursäkt för
frågorna! Det är så förskräckligt längese’n jag var
här. Jag har icke följt med förändringarna. Minnet
af julen i ett skånskt hem för några och tretio år
tillbaka trängde sig med oemotståndlig makt på mig,
då jag kom inom hembygdens landamären. Jag känner nu
med smärta, att jag icke är hemma här. – Men
Hvarhelst min bana månde gå uppå Guds vida jord,
Nog minns jag hemmets juleqväll och hemmets julebord.
Jag mormor ser och far och mor och syskonen jemväl:
Den taflan ligger ren och ljus i ramen af min själ!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
