Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hvad man kan finna i en bok. O. - Dardanellerna och Bosporen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har icke ett ögonblick att förlora!» ... Men
plötsligen nedföll, likt en meteorsten från himmelen,
en ny aktör på min boksida och tycktes slå den lilla
röda varelsen med fasa.
Den nykomne, som var alldeles svartklädd och
tycktes äga en stålsatt karakter, parad med mycken
lefnadserfarenhet, reste sig beslutsamt på sina
sex ben. Derefter upplyfte han sina täckvingar,
ett slags små fodral, och nedfällde dem öfver två
små mikroskopiska flygvingar.
Sedan de båda små insekterna betraktat hvarandra
en fjerdedels sekund, tog den röde till benen och
intrasslade labyrinten af sina steg ännu mer än
förut, sannolikt i afsigt att bringa den svarte
på villospår. Denne tycktes emellertid icke låta
förbluffa sig af den andres flykt och illistiga
manövrer; sedan han försatt sina antenner i en
kretsformig rörelse, började han nämligen undersöka
sidan - lugnt och omsorgsfullt som en resande, den
der vill göra sig hemmastadd med den trakt, som han
ämnar genomströfva; men sannolikt alstrade resans
och landskapets enformighet hos honom en känsla af
djup ledsnad, som han gaf uttryck antingen genom
att stanna med en hållning af den djupaste trötthet
eller genom att sakta sin gång, för att kunna sända
upp till himmelen, hans verkliga fädernesland,
några suckar af saknad och längtan. Dessa yttringar,
som jag fattade mer med min aningsförmåga, än med
mitt förstånd, blefvo alldeles otvetydiga för mig,
då den lilla varelsen plötsligen sträckte ut sina
flygvingar och snabbt höjde sig upp i luften.
Beträffande min första bekantskap, hvilken jag var
angelägen om att hålla qvar, beslöt jag att stänga
vägen för honom med ett grässtrå.
Men jag hade icke väl lagt ut detta
hinder, som jag trodde vara oöfverstigligt, förrän den
lille löparen klättrade upp på barrikaden. För att
göra detta krigsputs om intet, upptog jag plötsligt
grässtrået och trodde mig hafva grundligt lurat min
lille röde gynnare, då han utan tvekan gäckade mina
planer genom att fira sig ner vid en tråd, som han
afsöndrade ur sin kropp. Jag hade således att göra
med en spindel.
För att göra ett slut på denna aldrig lyktande
språngmarsch, missbrukade jag på sistone min styrka
såsom skapelsens konung och hade den grymheten
att dränka den lilla, oskadliga varelsen i en
daggdroppe. Emellertid beslöt jag att draga
någon nytta af min seger och bar mitt offer in
i mitt arbetsrum, der jag undersökte det under
mikroskopet. Den lilla insekten var från hufvud
till fötter betäckt med ett rosenrödt fjun; han
hade åtta fötter och ett hufvud, hvars otroliga
litenhet ursäktade både hans obeslutsamhet och hans
obetänksamheter.
Sedan jag verkställt mitt mord, ty ett sådant var det,
och tillfredsställt min nyfikenhet, efter att hafva
upplyft en liten flik af den förlåt, som döljer för
våra svaga ögon en mängd märkvärdiga bevis på Guds
allmakt, kände jag mig mer än någonsin genomträngd af
en uppriktig och innerlig ödmjukhet. Dessa oändligt
små varelser, hvilka liksom jag äro uppsvulgna i
skapelsens omätlighet, hafva lärt mig, att vi böra
vara lika öfverseende och milda mot de svaga, som
stränga mot oss sjelfva, och jag skall hädanefter
bemöda mig om att bättre än hittills sätta denna
lärdom i verkställighet. Jag skall dervid städse
ihågkomma den sanningen, att det aldrig är för sent
att beträda det rättas och godas väg.
O.
Dardanellerna och Bosporen.
De böljor, i hvilka en gång, enligt grekersagan,
konung Athamas dotter Helle drunknade, när hon af en
gyllene vädur skulle föras öfver det sund, som just
efter henne fick sitt namn Hellesponten, och der
Leander fann döden, när han en stormig natt skulle
simma till den strand, der Hero, hans älskarinna,
väntade honom - på dessa böljor skola kanske snart
åter händelser tima, hvilka verldshistorien kommer
att uppteckna på sina blad. Sundet vid Dardanellerna
förenar det Ægæiska hafvet med Marmorasjön, och
det är af stor vigt för Konstantinopels herrskare,
att under krigstid väl försvara detsamma. Turkarna
hafva ock redan börjat förvandla de ruiner liknande
Dardanellslotten till moderna fästningar och ersatt
de gamla odugliga kanonerna med nya af Krupps modell.
Dardanellfästningarna uppfördes af Muhamed II,
omedelbart efter Konstantinopels eröfring, och
af Muhamed den IV omkring år 1650. De ansågos
på den tiden såsom ointagliga, men redan på
sjuttonhundratalet lät man dem, enligt gammal vanlig
turkisk plägsed, helt och hållet förfalla. Följderna
häraf läto icke länge vänta på sig. I sjöslaget vid
Tschesme, den 5 Juli 1770, der ryssarna till en del
kommenderades af engelska amiraler och officerare,
förstördes nästan hela den turkiska flottan. Denna
framgång gjorde segraren nog djerf, att försöka
passera den fruktade infarten till Hellesponten,
och - lyckan står dem djerfvom bi - vågstycket
hade framgång. Under förföljandet af två turkiska
linieskepp seglade amiral Elphinstone’s, af tre
linieskepp och fyra fregatter bestående, eskader
den 26 Juli förbi de bägge befästningarna Sed-il-bar
(hafvets nyckel) och Kumkale, hvilka försvara infarten
från .Ægæiska hafvet till Dardanellerna, utan att
träffas af ett enda skott. Turkarna hade med högvis
sparsamhet haft den rörande naiviteten, att icke förse
batterierna med flera skott än ett för hvarje kanon!
Denna händelse gjorde, att turkarna gerna antogo
den ungerske baronen Totts förslag att restaurera
fästningarna, hvilka han också inom jemförelsevis kort
tid försatte i ganska aktningsbjudande skick. Men,
tack vare turkarnas fatalistiska sorglöshet,
fästningarna fingo ånyo förfalla, så att efter
tretiosju år kunde en händelse, sådan som den vi nyss
omnämnt, ånyo inträffa. Den 30 December 1806 sände
sultan Selim III
det med England förenade Ryssland en krigsförklaring,
och redan den 19 Februari 1807 seglade engelska
amiralen Duckworth, med åtta linieskepp och fyra
fregatter, jemte flera bombarderingsgalliotter
och brännare, genom Hellesponten, utan att lida
någon förlust och nästan utan att ens röna något
motstånd, och dagen derpå ankrade eskadern utanför
Konstantinopel, som icke haft någon fiendtlig flotta
så nära, sedan det eröfrades af turkarna. Dessa,
som icke haft en föreställning om att något sådant
skulle kunna inträffa, grepos i början af den
ytterligaste förskräckelse, men voro helst hågade
att - trogna sitt skaplynne - sätta sig med armarna
i kors och ropa: »Allah kerim» samt på så sätt med
tålamod afbida utgången. England skulle sålunda
säkerligen kunnat tvinga Turkiet, att ingå fred på
nära nog hvilka vilkor som helst. Men Napoleon, som
då var både Storbritanniens och Rysslands fiende,
beskyddade naturligtvis den ottomaniska Porten och
bevakade dess intressen. Han hade äfven gjort ett
lyckligt val, när han utnämnt general Sebastiani
till Frankrikes sändebud i Konstantinopel. Denne
energiske man förmådde turkarna att vidtaga sådana
åtgärder till försvar, att de kunde afslå Englands
fordringar, hvilka voro temligen öfverdrifna. Med
en för den, som känner de turkiska förhållandena,
ovanlig skyndsamhet uppfördes under Sebastianis
ledning talrika batterier vid stränderna af Tophane
och Serajs, på samma gång som Dardanellfästena
iståndsattes. Under sådana omständigheter kunde den
engelske gesandten icke gifva amiral Duckworth annat
råd, än att han måtte segla tillbaka, medan det ännu
var tid, och lord Duckworth följde oförtöfvadt detta
råd, men återfärden blef honom ganska svår. Knappt
hade den stolta, af en frisk bris gynnade, eskadern
tillsatt seglen, förrän nämligen död och förstörelse
utslungades ur de turkiska batteriernas kanoner.
Om också icke alla skott träffade, så var likväl
träffskottens verkan fruktansvärd. Se här några
exempel: på »Republiken» afsköts ratten af en
granatkula, och tjugofyra man blefvo dervid sårade och
dödade; »Wyndham» förlorade stormasten; amiralskeppet
»Royal George» - en tredäckare med 110 kanoner -
miste genom ett enda skott hela förstäfven. Den
väldiga läckan gjorde, att skeppet endast med yttersta
ansträngning från manskapets sida kunde räddas. I
det undre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
