Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Masaniello. J. M.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|isdagen den 9 Juli fortsattes de utdömda husens
uppbrännande, hvarvid man dock numera undantog andliga
taflor, konungens af Spanien porträtt och penningar,
som fördes till banken. Den allmänna beväpningen
fortgick, så att denna dag öfver ett hundra tusen
man antogos stå under fanorna; på särskilda ställen
af staden var hänförelsen så stor, att till och
med kompanier af qvinnor och barn bildades. Äfven
den fortfarande inströmmande landtbefolkningen
organiserades på kompanier och mönstrades, men fick
derpå återvända till hemorten. Yicekonungen inneslöts
jämte sina riddare och kavaljerer samt deras familjer,
allt trängre, både till lands och vatten, samt började
lida brist på lifsmedel.
Denna dag ökades Masaniellos makt och anseende
för hvarje timma. Han talade ofta till folket från
en springbrunn å Handelstorget och lärer redan då
förutsagt sin död, trenne dagar efter fulländandet af
sitt värf. Slutligen upprestes åt honom på torget en
estrad, der han, omgifven af sina närmaste anhängare,
mottog deputationer och ansökningar, fällde dommar och
vidtog militära anordningar - allt med en ur-skilning
och sakkännedom, som väckt allmän förundran. I
följd af Filomarinos bemedling uppsköts tills vidare
uppbrännandet af de återstående palatserna.
Efter mycket letande fann man ändtligen i stadens
arkiv originalet till Carl V:s privilegier, hvilka
derefter af Filomarino högtidligen upplästes i kyrkan
Del Carmine. Men då många ropade, att dokumentet
var understucket, öfverlemnades det åt Genovino
att granskas. Efter att hela natten hafva vakat,
fann den sistnämnde privilegierna vara äkta, hvarpå
de af Filomarino åter upplästes på morgonen den
10 Juli jämte en ny försäkran från vicekonungen om
eftergift för alla folkets fordringar samt allmän
amnesti. Dessutom lofvade den sistnämnde, att med
en stor kavalkad af hela adeln komma till kyrkan,
för att högtidligen besvärja sina löften. Allt
syntes följaktligen taga en fredlig riktning, då en
händelse inträffade, som helt och hållet förändrade
ställningen.
Under det folket stod hoppackadt i kyrkan och på det
utanför liggande torget, i afvaktan på hertigens
ankomst, insprängde plötsligen genom Porta del
Carmine fem hundra väl beväpnade banditer till
häst. Perrone påstod, att han inkallat dem för att
hjelpa folket, hvaröfver Masaniello i början yttrade
sin belåtenhet. Men då han tillika yrkade, att de
skulle strida till fots, fördelas på flera punkter
i staden och stå under hans kommando, nekade Perrone
härtill, hvarför Masaniello började fatta misstankar,
hvilka befunno» vara ganska grundade. Ty under det
han i predikstolen talade till folket, inredo en del
af banditerna i kyrkan och aflossade mot honom en
mängd skott, af hvilka dock intet, genom ett slags
underverk, träffade honom, oaktadt flera kulor
genomborrade hans kläder.
Men den ursinniga folkmassan rusade då öfver
banditerna, hvilka dels dödades på stället, dels
afväpnades och tillfånga-togos; kyrkan och klostret,
der de försökt gömma sig, uppfylldes med rök, skrik
och skott, så att munkarna trodde deras sista stund
vara kommen. Äfven Perrone greps och dömdes genast
till döden, men lades först på sträckbänken, då
han och åtskilliga andra banditer bekände följande
skänd-liga plan:
De hade alla, förmodligen med vicekonungens
kännedom, blifvit hyrda af den allmänt hatade
hertigen af Madalone och hans bror Caraffa för att
mörda Masaniello och nedhugga folket. Derjämte voro
såväl kyrkan, som de torget omgifvande byggnaderna,
underminerade med femton tusen skålpund krut, för
att vid en gifven signal sprängas i luften. Äfven
vattnet i vattenledningsrören skulle förgiftas. Efter
sammansvärjningens första utbrott skulle en mängd
rytteri inkomma genom portarna och förena sig med de
i staden varande banditerna samt öfverallt nedsabla
folket.
Sedan de gripna banditerna i massa blifvit afrättade,
skred man till undersökningar, hvarvid .allt befanns
öfverensstämmande med deras bekännelser. Krutet
upptogs ur källrarna,
(Forts. fr. sid. 162.)
vattenledningsrören förstördes, hvarjämte folket
varnades för förgiftning; barrikader upprättades på
alla gator och torg, stadsportarna tillspärrades och
försvarades med starka afdelningar, stormklockan från
Lorenzotornet dånade. Öfverallt letades i husen,
kyrkorna och klostren efter banditer, som äfven
till stort antal f ramdrogos och genast dödades
af det rasande folket. Hertigen af Madalone jämte
hans broder Caraffa sades vara gömda i kyrkan San
Ephrem; men då folket der inträngde, hade de redan
undkommit; den sistnämnde förråddes dock strax af en
glädjeflicka, hos hvilken han sökt tillflykt, och
halshöggs jämte sina ledsagare. Hertigen räddade
sig på en snabb häst till Benevento. Adeln och
ridderskapet bevakades skarpt. All tillförsel af
lifsmedel, vatten och is till Castel Nuovo förbjöds
strängeligen. Slutligen påbjöds under den följande
natten en allmän illumination på det inga våldsbragder
i mörkret skulle kunna utföras.
När solen uppgick till Torsdagen den 11 rådde i
staden stor förskräckelse, hos folket af farhåga
för öfverraskning af banditerna och hos de rika och
adeln af fruktan för folket. Masaniello steg till
häst och red omkring med strängt anlete för att
anordna försvaret. Adeln och ridderskapet befalldes
aflemna sina vapen och sända sina tjenare och husfolk
på vakt med folket. Alla långa kläder förbjödos, på
det under dem vapen för banditernas räkning ej skulle
kunna insmugglas; till och med de andlige af högsta
rang måste gå i jacka och kortbyxor, hvilket tog sig
mycket löjligt ut; qvinnorna måste uppskörta sig och
förbjödos bära ett då mycket brukligt plagg, kalladt
guardanfanti, genom hvilket de sökte dölja sitt
intressanta tillstånd. Kanonerna lades på lavetter
och utplanterades på tjenliga ställen. Den strängaste
ordning herrskade dock öfverallt; lifsmedel tillfördes
från landsbygden i öfverflöd samt tillhandahölls för
bestämda, låga priser.
Hertigen af Arcos deremot, som i följd af blokaden
var nära att svälta och törsta ihjel i fästena,
måste beqväma sig till eftergift på hvad vilkor
som helst, och inbjöd derför Masaniello att komma
till sig i Castel Nuovo, för att uppgöra en slutlig
öfverenskommelse. Den sistnämnde iklädde sig då, på
Filomarinos inrådan, en drägt af silfverbrokad, steg
till häst på Handelstorget och färdades derifrån,
under klockornas klang, genom gator, hvilkas hus
voro behängda med dyrbara mattor och tapeter, samt
under en omätlig folkmassas jubelrop, till kastellet,
dervid beledsagad af erkebiskopen, sin broder Matteo,
Genovino samt folkets föreståndare Arpaja, som han
valt till rådgifvare efter Perrone. Sedan han på
torget framför kastellet hållit ett tal till folket,
deri han tillkännagaf sig nu, efter fulländadt värf,
vilja återgå till sitt gamla yrke och ikläda sig
sin fiskaredrägt, ingick han med sina beledsagare i
kastellet. Der visade han vicekonungen de största
vördnadsbetygelser samt erbjöd sig att undergå
en skymflig och pinsam död, om han förbrutit
sig. Men hertigen mottog honom väl och förärade
honom en guldkedja. Det utanför församlade folket,
som fruktade att något ondt skulle vederfaras dess
älskling, började upphäfva förfärliga rop, hvarigenom
Masaniello nödgades visa sig på en balkong och med
en vink befalla det skingra sig, hvilket äfven på
ögonblicket skedde. Efter flera timmars underhandling
öfverenskoms slutligen, att de erforderliga skatterna
skulle utkräfvas af de rika samt att privilegierna
skulle tryckas och af hertigen följande lördag i
domkyrkan San Gen-nario högtidligen med ed bekräftas,
hvarpå MasanieUo efter mörkrets inbrott tog afsked
samt i erkebiskopens vagn färdades uppför Toledogatan,
omgifven af vicekonungens tjenare med facklor och
ånyo helsad af folkets jubelrop.
Hittills hade Masaniello visat en klokhet, måtta,
hofsamhet och sjelfbeherrskning, som lände honom till
högsta beröm och ådagalade den ursprungliga renhetea
af hans afsigter. Men från denna stund kan man
iakttaga, att den öfvermenskliga ansträngningen, den
ständiga vakan, det ofantliga ansvaret, och framför
allt den tärande fruktan för förnyade mordförsök,
började rubba hans öfveransträngda bjerna samt drifva
honom till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
