Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blindbockslek. Historisk skizz - Victor Hugo på bår. Nils Erdmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
samlat sig omkring husets herrskarinna, som sjelf
var den gladaste och högljuddaste af dem alla -
riktigt uppsluppen af öfvermod, lefnadslust och
kärlekslycka. Var icke Louis de Narbonne ständigt
vid hennes sida? Och hviskade han icke oupphörligt de
vackraste narraktigheter till henne - narraktigheter
så obetydliga och dock så ljufva, som verserna,
hvilka voro lindade om törnrosbuketterna?
Man sprang omkring i parken.
Då ankom en försenad gäst, herr de Beaumarchais, och
denne medförde en andre gäst, hvilken han presenterade
för grefvinnan som: »Medborgaren Josef Eides, madame,
en af våra mest berömde talare i deputerade kammaren,
ljungande talare, har mycken makt öfver befolkningen,
är deputerad i den inre staden, kommendant öfver vårt
nationalgarde.»
Den unge främlingen betraktade den lilla grefvinnan
med brännande, stolta blickar; förnämt rätande på
sig, stod han der-, han log och hans flammande blick
tycktes säga: "Känner du igen mig? Så långt har jag
kommit! Hvarje ord, du sade till mig den der Junidagen
för länge sedan, har gifvit mig kraft, ärelystnad
och mod att komma uppåt och blifva din like. Det är
jag nu. Omgifven af sköna damer, fruktad och aktad
af framstående män, har jag alltjämnt älskat dig,
varmare, mer glödande, än någonsin, du mitt hela lifs
dröm och längtan! Beröringen af din hand på min kind,
din vänliga, smekande blick, det af dig uttalade
ljufva ordet hafva väckt mig till lif - till lif och
kärlek. Tag nu din skapelse, på hvilken du kan göra
anspråk, ty du har fram-bragt den ur ett intet...»
Sådana tankar glödde i medborgaren Josef Eides
flammande blickar, då han såg på grefvinnan Dubarry
och inandades den ljufva doften af orangeblommor,
hvarmed hon var parfymerad. Och den muntra grefvinnan
kände mycket väl igen honom. Hon blef ett ögonblick
helt förvånad, men sedan - sedan skrattade hon högt,
uppsluppet:
»Ah, det är ni», sade hon på sitt ogenerade
sätt. »Ni har således helt och hållet öfvergifvit
trädgårdsskötsel, min herre?» -
Dermed tog hon Louis de Narbonnes arm och ropade: »Det
var bra, att ni kom, herr de Beaumarchais, vi vilja
leka, och ingen kan ordna en lek så väl, som ni.»
Josef Eides hade blifvit likblek. Så mycket hade han
således vunnit!
Kanhända hade grefvinnan talat annorlunda under
andra omständigheter, men i detta ögonblick hette
hela verlden för henne Narbonne! Och lyckan var henne
denna tid huld.
Man bestämde sig för blindbocksleken, och lotten att
blifva blindbock föll på Josef Eides. Han sökte alltid
åt det håll, hvarifrån han kände den fina doften af
grefvinnans
parfym komma. Snart märkte hon detta och, full af
munterhet, tog hon från gräsplanen, hvarest sällskapet
hade kastat öfverflödiga kläder, sin blåa schal
och sin stora, genomskinliga tyllhatt samt fastade
alltsamman på en parasoll, hvilken hon stödde emot
en stol.
Skrattande och vinkande, ilade hon med lätta
steg uppför terrasstrappan, dit hela sällskapet
följde henne. Lutad öfver räcket, väntade man på
fortsättningen. Grefvinnan höll på att qväfvas af
skratt. Ty riktigt! Den unge talaren gick efter
doften, som utgick från schalen och hatten ... han
öppnade armarna ... ännu ett steg och - ett skallande
skratt genljöd i trädgården. Josef Eides ryckte
bindeln från sina ögon; i sina armar höll han -
herr de Beaumarchais stora parasoll!...
Hejdlöst, alltjämt växande var det eleganta
sällskapets skratt. Och grefvinnan hviskade på sitt
ljufva sätt till den unge mannen: »Ni glömmer, min
herre, att ni varit trädgårdsmästare hos mig. Att
bära schalar och parasoller är kammartjenarens
skyldighet...»
Man är grym och hjertlös, när man älskar - älskar
lyckligt - grym och hjertlös mot hela verlden,
utom det älskade föremålet. Det var med ett sällsamt
uttryck, som den förre trädgårdsmästaren betraktade
alla dessa skrattande herrar och damer - hela raden,
liksom ville han räkna deras hufvuden. Den sista,
på hvilken hans mörka blick stannade, var grefvinnan
Dubarry, den skönaste af alla.
Och högre, allt högre, stego revolutionens blodiga
vågor och öfversvämmade till slut hela det blomstrande
landet och ryckte bort palats, kyrkor och statyer,
gräfde upp grafvar och sopade bort blomstrande
trädgårdar...
Guillotinen spelade förnämsta rollen i det skräckfulla
dramat. En dag blef en jämrande, skrikande qvinna
släpad uppför schavottens blodiga trappsteg af
råa bödelsknektar, och hennes ångestrop ljödo
hjertslitande genom luften öfver den hotande och
svärjande folkmassan. Då bödelsknekten band den
olyckliga vid brädet, ropade hon darrande till honom:
»Blott ett ögonblick, herr skarprattare, blott ett
ögonbl...»
Plötsligt förstummades hon. En fasansfull, vansinnig
blick af igenkännande kastade hon på en närstående
öfver-hetsperson. Derpå föll hennes hufvud.
»Seså! Det är det sista», mumlade Josef Eides i det
han med sällsam blick betraktade hufvudet med de
långa, silkeslena lockarna.
Det var en underskön sommarmorgon, himmelen var blå
och molnfri och lärkorna fyllde luften med jubel.
Ung-o på
xlN sommarens fagra natt ^- Och söfd af triumfens
rus, Han hvilar, Frankrikes skatt, Vid gnistrande
facklors ljus.
För vinden fanorna slå, Och röken hvirflar mot sky,
Kanonernas åskor gå I fjärran, och vapen gny.
I brokiga färgers prakt, Med blixtrande hjelmar, står
En trupp rytteri på vakt Vid slumrande skaldens bår.
Och flammande eldars glöd Belyser hans vackra drag,
Och folken gråta hans död Och prisa hans arbetsdag.
It.
I florbehängd Notre-Dame Qvasimodo ringer än; Der
spelas en nattlig drame; Den döde, han kände den.
Från tornet han såg sin stad, I medeltidsskrud på
nytt, Och stolta palatsers rad, I trånga qvarter
förbytt,
Och stoj ande sorl och larm Och bländande färgers lek
Och sjudande blod i barm Och glödande älskogssmek.
Så stod för hans inre syn Det döda Paris.; och så
Med bilder ur aftonskyn Han målade duken då.
III.
Han manade fram en slägt Med stormande fröjd och qval,
Med brokig och guldsmidd drägt, Med larmande skick
och tal.
Hernani och Donna Sol, Ruy Bias, Marion, Gilbert,
De talte hans tungomål, De tolkade hans begär.
I alexandrinens skrud
De klädde passionens glöd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
