Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
SMÄRRE MEDDELANDEN
Liedakka, likaledes i Karesuando vid Råstoäinoälven. Båda
platserna ligga ovanför trädgränsen, där man knappt skulle kunna
vänta sig duvhökar allra minst på vintern och därtill ungfåglar.
Fåglarna från Siikavuopio sades dock ha skjutits i nov. 1924, och
de båda andra hade nedkommit till Kiruna först i mars och
uppgåvos vara erhållna under ripfångsttiden.
De båda unga hökarna från Siikavuopio ha delvis något vitt
eller ljust rostgulaktigt framträdande från fjädrarnas basala partier
på skuldrorna o. s. v. och de ljust rostgulaktiga kanterna på
ving-täckarna äro bredare än vanligt hos dylika unghökar från landets
sydligare delar. Dock är denna ljusa teckning ingalunda sä utpräglad,
att det blir något särdeles påfallande närmande till den högnordiska
formen poecilopterus.
Den unga höken från Liedakka har alls inga från fjädrarnas
baser framträdande ljusa fläckar, och även om man lyfter på
fjädrarna, t. ex. de större och mellersta vingtäckarna, synes det vara
ganska långt till de vita fläckarna. De ljusa fjäderkanterna äro
även överallt ganska smala. Undersidan har, trots det att fågeln
dödats så sent på vintern, ännu en tydlig rostgul anstrykning, och
denna är särskilt stark på benfjädrarna, vilka endast ha smala och
små mörka strimmor. Denna unga hök är sålunda av en färgtyp,
som skulle kunna påträffas var som helst i Sverige, och den har alls
ingen nordlig prägel.
Den gamla hökhanen från Liedakka är ganska mörk.
Mantelpartiet skulle kunna kallas gråsvart. Den har sålunda intet av det
vackra blågrå, som kännetecknar pøeafopUrus-rasen i motsvarande
dräkt. Ej heller äro fjädrarna på halsryggens nedre del
vitspräckliga i kanten på det sätt, som man vanligen finner hos den
sistnämnda. Undersidan är tätt bandad med rätt breda gråsvarta
tvärband, som på bröstet äro 2,5—4,5 mm. breda, på buken omkr.
2,; mm. och på benfjädrarna omkr. 2 mm. Då dessa band
dessutom sitta ganska tätt blir undersidan tämligen mörk. Denna
duvhökhane är sålunda mörkare till sin teckning än många av samma
slag t. o. m. från så sydliga platser som från Uppland.
I synnerhet de båda hökarna från Liedakka förete alltså en
typ, som man ingalunda skulle kunna vänta sig från en plats så
långt norrut och därtill liggande ovanför trädgränsen. Detta
egendomliga förhållande torde emellertid kunna förklaras därmed, att
det varit fjällemmelår däruppe och att på grund härav en
invandring av duvhökar söderifrån skett. Nu äro visserligen lemlarna
borta, men det har funnits ripor i stället, varför de stannat och
funnit sitt uppehälle ■ E. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
