Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14de Oktober 1882.
Fedraheimen.
163
hofpredikanter samt 2 andra
prestar);
4 Dokterar,
6 (Slotts-)Stathållare,
2 Slottsintendanter,
osfr. osfr. Dessutan hev Kongen sin
norske ”Hoffstat”.
Dronningi hev ein Hoffstat paa 15
Mann: 1 öfverhofmåstarinna, 1 kam-
marfröken, 2 hoffröknar, 1 öfverkam-
marherre, 6 kammarherrar, 1 låkare,
1 kammarpage, I kammarfru, 1 kam-
martjenare.
Dessutan er der fleire serskilde
mindre ”Hoffstatar” for andre konge-
lege Personar, 248 ”tjenestfria” Hoff-
Tenestmenn og 6 Hoffstatar etter fraa-
fallne Kongar osfr. Ialt kann det
svenske Hoffet rekna 450 Tenestemenn,
— umframt Tenarar og Tenestgjentur
av laagare Slag, Kokkar, Gjeutur og
Drengjer.’
I Hoffstallen finst ikring 118 Hestar.
mm)
———- ENE
«Humbug’.
August Strindberg hev skrivet ei
Bok, som han kallar ”Det nya Riket,
satiriska skildringar från attentatens
och jubelfesternas tidehvarf.” Til Motto
elder Merkje-Ord hev han paa Titel-
bladet sett ein liten Stubb av ”Pickwick-
Klubben? (av Charles Dickens), og den
Stubben lyder so:
”Mr. Pickwick gjekk nokre Stig
burt fraa Flokken, og daa han hadde
vittat Vennen sin til seg, saag han
paa han med granskande Augo og
uttalad i ein døyvd, men tydeleg og
fast Tone desse minneverdige Ord:
”De er ein Humbug, Sir!”
”Kva Slag?” sagde Mr. Winkle og
skvatt til.
”Ein Humbug, Sir.
tydelegare, um De so synest.
Upptrekkjar, Sir.”
Med desse Ordi snudde Mr. Pickwick
seg paa Hælen og gjekk attende til
sine Venner.” Å
Det er dette: ”De er ein Humbug,
Sir!”, som August Strindberg hev vil-
jat slengja sitt Samfund — det ”gode”
svenske Samfund —.i Andlitet.
Og han hev gjort det likso djervt
og beintfram som Mr. Pickwick, um
enn knapt so rolegt. Han er ”sati-
risk”, so han stundom vert harsk,
men sjeldan ”humoristisk”. Fin Prøve
paa Maaten hans hev me her (Stykket
”Svenska Folket? i Utdrag):
”Det anspråkslösa, försynta och hygg-
liga Svenska Folket år troligen det mest
representerade af alla folk; det upptrå-
der numera mest i landshöfdings- och
banvaktsuniformer, men kan åfyen sy-
nas i bara frackar och benor i nacken
på galaspektaklen, i djup sorgdrågt vid
likbårar, i synnerhet alla kungliga, i
studentmössor vid jubelfester, och för
Ofrigt vid alla stora middagar, der det
fins tre sorters vin och en vasaorden.
Hans Majeståt skall inviga en ny
bibana uppe i Kolbottens bergslag; det
år visserligen bara en enskild smalspårig
Eg skal tala
Ein
banbit, men den har statsanslag och
grundlagarne ålågger som bekant konun-
gen att öfvervaka all hushålning med
statsanslag. Ryktet sprider sig som en
elektrisk gnista, och Svenska! Folket skyn-
dar att innfinna sig efter spann 1 lands-
höfdingemössa, i kalesch och landssekre-
teraruniform, på kårra i lånsmansornat,
till fot i prestkappa och på dressin i
banvaktsmundering; chefen för Kolbot-
tens militårdistrikt med stab kommer
ridande, de indelta soldaterna omringa |.
I stationshuset, och banvakterna bilda en
oöfverskådlig och entusiasmerad folk-
massa bakom dessa.
Kungen kommer. Smörgådsbordet
angripes. — Soppan serveras. Korkarne
smålla. Fogeln år uppåten. Champagne!
Tal! — En ny pulsåder år öppnad (=
en ny åderlåtning)! Nytt blod (= pen-
gar) skall strömma genom den Svenska
Statskroppen, hvars bhjerta ligger på
slottsbacken; nationen (d. v. s.jernbruks-
bolaget Kolbotten) skall andas låttare,
då nya syremångder tillföras. Talaren
kånner sig lycklig och rörd af den hyll-
ning, som hans trogna folk (de otrogna
synas icke!) visat honom! Höjer sitt
horn (= champagneglas) för Kolbotten,
en urgammal hård för svenskmannatro-
het. (Oks.: alla nya jernvågsstationer
åro sådane hårdar.) å
Fanfarer; folket (banvakterna) sjun-
ger Ur svenska bjertan.
Landshöfdingen har ordet. Svenska
Folket har alltid ålskat sina konungar
(såsom Brik af Pommern, Albrecht af
Mecklenburg, Christian II), och stridet
och blödt för dem (mycket sant!);
Svenska, Folket, hvars representanter
talaren ser samladt hår (talaren tror sig
se riksdagsmån genom champagneglaset),
bar alltid varit troget sina konungar
(såsom Erik af Pommern, Erik XIV,
Gustaf III, Gustaf IV) och skall alltid
förbli så. Jernvågarne åro en bild af
denna trohet, ty de förena konung och
folk med jernband, svenska jernband
(gjorda i England). Detta band skall
alltid (genom låttade trupptransporter)
sammanhålla konungafamiljen och folket,
de skola låttare kunna så att såga um-
gås med hvarandra, och de skola låra
kånna bhvarandra i botten (på glaset).
Vi ha sett ett yrvaket barbariskt folk
nyligen båra hand på en ådel furste och
tillåtit sig ett nesligt mord; Svenska
Folket har aldrig burit hand på nå-
gon konung (utom de sju som vråk-
tes 1 en brunn vid Mula ting, och
utom Carl XII, Gustaf IIT och Gustaf
IV) och derför år också Svenska Folket
det lyckligaste i Kuropa (hvilken lyeka
år så stor, att den icke kan båras hår
hemma, utan måste njutas i ett annat
land, Amerika).
Fanfarer! Omigen Ur svenska hjertan!
/ Landshöfdingen blir kommendör.
Byggnadsehefen får vasen och banvak-
terna brånvin!
Militårdistriktets chef anser 1 ett
bildrikt tal, att jernvågarne skola bi-
draga til folkupplysningen, (den samma
folkupplysningen nåmligen) genom hvil-
ken allenast vårt folk kan lyckliggöras
med den allmånna lifbevåringen, hvilken
å sin sida skall såtta nytt lif i nationen,
håmma utvandringen (betala officerarnes
skulder) och borttaga den sista rest af
råhet (= sjelfkånsla) som ånnu kan
finnas från förgångna tider (genom det
bildande umgånget med befålet). — —
Vagnarna rassla fram. En folkhög-
skolelårare upplåser på perrongen ett
versstycke från ”de djupa lederna” till
konungahuset. Han blir på stållet ut-
nåmd till seminarie-rektor, oaktadt hans
protester (tysta), att han icke vill öfver-
gifva detta folk, som han ålskar så högt,
och den ringa plats han valt för sin del.
Tåget afgår. Indelta armén hurrar
icke, ty man har glömt ge dem brån-
vin. Den oöfverskådliga folkmassen (ban-
vakterna) hurrar.
Skott. Regimentsmusik. Flaggor.
*
%
*
Men ute på åkern går bonden bakom
sina oxar och kör i trådet. Hvad den
jorden år bård; kokorna rulla som stenar
ner från fårornas ryggar, oxarne spjerna
i leran, så att man hör hur det knakar
1 deras halsar; eftermiddagssolen brån-
ner hett som ovett på bondens rygg;
hans bruna hand håller plogskaftet som
ett roder; svettdropparne perla från hans
panna och falla så tyst i den Öppnade
jorden.
Han stannar, ty han hör ett buller
som han icke kånner; oxarne såtta mu-
larne i vådret som om de ville lyssna
med nåsborrarne; nu dånar det uppe i
skogen, dån och rassel, rassel och dån.
Oxarne såtta svansen i vådret, plogen
ryckes ur sin bana, bonden slåpper taget,
och nu bår det af öfver trådet, in i
höst-rågen, der en lång gata, råt som
en jernbana, drages ut.
En kammarherre, som haft den ly-
ckan att först fått syn på det roliga
upptrådet, måste fåsta sina grannars
uppmårksambet på detsamma. Synen
år för befångd och våcker allmånt bifall.
Gapskrattet dör i en vacker granit-
skårning, men bondens förbannelser de
dö icke! |
Men tåget brusar fram igen och
lemnar efter sig en svartblå rökstrimma
af stenkol och Havannatobak.
— Det år ett vackert land, vi ha,
herr landshöfding!
Landsböfdingen saknar större vatten-
drag, ty han år född vid kusten.
— Hvad såger Öfverintendenten öfver
Svenska Folkets oljefirgstaflor och aq-
vareller?
Öfverintendenten anser, att åkrarne
störa taflan (såsom tafla).
De störa verkligen, ty de stå så
torra, så torra. Vår Herre har icke
gifvit regn på sex veckor, och landshöf-
dingen kommer icke med sin femårs-
beråttelse förr ån om tre år, så att det
kan nu icke hjelpas.
Men drnekna ögon hafva icke mårkt,
att, ett moln stigit upp i vindsidan.
Det år icke större ån en hand, men det
år en stor svart hand, som lågger sig
tung öfvyer solen; och snart ser himlen
ut som en stenkolsrök. En blixt öpp-
nar en sluss, och nu håller regnet ner
i de öppna festvagnarne. Inga para-
plyn! Hofmarskalken år i förtviflan!
Signalera lokomotivföraren! Han hör
inte! Regnet piskar ner sotet på gula
band och blå och gröna. Plymagerna
lågga sig som våta höns på hattarne;
uniformsguldet blir grönt, ty det år
bara 8 karat; sablarne rosta; havanna-
cigarrerna slåckas; trafikehefen springer
öfver barrieren för att stoppa, men fast-
nar i koltendern. Tåget rusar fram,
fram och Ööfverröstar kammarherrarnes
förbannelser. Men ute på åkern står
bonden med mössan i hand och vålsig-
nar himmelen, som gaf honom ett vål-
signadt regn.
Hans majeståt hade genom en för
öfrigt sårdeles lyckad jernvågsinvigning
ådragit sig en envis magkatarrh, bvar-
för han måste begagna en brunnskur,
hvilken hade den lyckliga verkan, att
sjukdomen håfdos. En ljusfabrikör bland
stadsfullmågtige tog sina fem svågrar
med sig och beslöt, att Svenska Folket
skulle illuminera rikets hufvudstad.
Förste bofmarskalken skickade en order
til nationalteatern, att den skulle med
en italiensk opera.gifva ett uttryck åt
Svenska Folkets inneboende glådje öfver
det höga tillfrisknandet. Som ett par
tyska sångare för tillfållet uppehöllo sig
i hufvudstaden, mötte hans befallning
inga svårigheter. Ett galaspektakel be-
står egentligen i, att man ger en gammal
opera, tåuder armstakarne på raderna
och låser upp ett versstycke. Som det
icke fans någon opera på repertoaren,
som kunde ha någon tilllåmpning på en
magkatarrb, beståmmer man sig för
Don Juan. Versstycket bestålles af hof-
marskalken samtidigt med förfrisknin-
garne af vederbörande hofleverantör, och
effektueras med ackuratess.
Svenska Folket står naturligtvis i
kö utanfor biljettluckan, och når den
öppnas, åro alla biljetterna utsålda.
På aftonen år åndå Svenska Folket
samladt i teatersalongen. På första par-
kettbånken står blomman af nationen;
låga pannor, höga skjortkragar, fina fra-
ckar. De hafva ett eget sått att sitta
på orkesterns skrank, så att det ser ut
som de skulle stå. Underliga blommor!
Långre upp på parkett: stater och
kårer, och på amfiteatern sitter den Sven-
ska Qvyinnan utringad och med solfjådrar
döljande, hvad som år åmnadt att ses i
fogelperspektiv från raderna.
På första raden; corps diplomatique,
en brokig samling från det bildade Eu-
ropas stater, hvilka skola vaka öfver, att
icke det krigiska Svenska Folket begår
några oförsigtigheter. På andra raden
sitta stater och kårer, på tredje raden
stater och kårer, på fjerde raden hofbe-
tjeningen och på femte — ja det vet
ingen.
Det år en lysande församling, och
man kan vara stolt öfver ett sådant folk.
Så skulle nationen alltid vara represen-
terad!!
Emellertid sjunges Ur svenska hjer-
tan (corps diplomatique deltar ej i sån-
gen) och derpå framtråder publikens
gunstling från dramatiska mnationaltea-
tern, eller också den kungliga national-
intendenten för teaterpjeserna. Han
(författaren nemligen) börjar naturligt-
vis med den sedvanliga forklaringen, att
han icke lårt att smickra, men att han
åndå skall göra så godt han kan.
Derpå framför han en vördsam hels-
ning från Svenska Folket, som han
tråffade vid en middag på Hasselbacken,
och beråttar, att han fann det mycket
lyckligt och belåtet, samt att det bad
helsa, att det alltid skulle vara troget
och beskedligt. Sedan ger han sig ut
på de egna djupen, der de stora fiskarne
gå; återvånder småningom till konunga-
huset, undviker med skicklighet att
nåmna sjukdomens opoetiska namn, och
bugar sig slutligen på Svenska Folkets
vågnar.
Ridån går upp till Don Juan. De
tyska sångarne sjunga så mycket tygena
hålla för att gifva ett sant uttryck åt
Svenska Folkets glådje öfver tillfrisk-
nandet.
Hvad som står i Posstidningen qvållen
derpå?” Ack, inte behöfva vi upprepa
hvad som år så upprepadt; men att
Svenska Folket har skrifvit det, det år
såkert!”
Til Bjørnstjerne Bjørnson.
Daa nyleg Du sat paa Aulestad
Og Jubelfest-Hornet drakk,
Det sat ein Gut her i Vesten glad
Og sende deg bljugt sin Takk.
Langt yver Hav, gjenom Skodd og Vind,
hans Tankar som Fuglar for;
Eg veit, dei flokkad seg til deg inn,
Men, stakkar, dei aatte kje Ord.
Dei sviv der enno. Og no eg lyt
Freista aa gjeva dei Ord;
Um jamvel min Pegasus-Rygg eg bryt,
So verdt ikkje Skaden stor.
Men takka lyt eg, som best eg kann,
For det Du meg serleg gav. å
Di meir eg las deg, di meir eg vann;
Ein Vinst, som aldri tek av.
Til ”Ørneredet” eg klauv og kleiv,
Med Sol og med Graat paa Kinn;
Med vesle Øyvind eg sveiv og dreiv
Og tenkte paa Bukken min.
Eg slogst so det dunad i ”Husabygard”
For ”Thore” den gjæve Gut.
Eg rodde i Baaten med ”Thrond” og var
”Far”.
Med ”Arne” vilde eg ut.
Eg minnest, eg tenkte so jamleg paa
Kor godt eg Ditt Verk forstod;
Men Grunnen den djupe, Du murad paa, -
Den skjynar eg fyrste no, —
No daa Du Trollheimens rustne Dør
River paa Vegg med Brak,
Og piskar Draugar med Vetoklør
At standa for Sol og Dag. —
Guten, som sjanglad sin Treskogong
Med Haarluggen dinglande ned,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 01:22:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/fedraheim/1882/0165.html
