Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svante Sture. Åttonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
159
Den rol hon tagit. Skenet som deröfver,
Till lynnet lätt och glad, hon spridt förut,
Nu bröts af plågan, som hon sjelf försporde,
I det hon honom gaf det grymma slag.
Mer än hon sjelf förstod, ifrån den dag,
Kung Gustafs kärlek hans till intet gjorde,
Var hennes hjerta för den arme rördt.
Ja, långt förut, hvad hon om honom hört,
Ett sådant intryck gjort i hennes sinne,
Att hon var sjelf, hvad ej ovanligt är,
På systerns vägnar i hans dygder kär.
Också förvarades i hennes minne
Hans sköna bild i all sin glans och färg
Ifrån den jul, då hon på Ekeberg,
Dit med sin mor hon fick från Wreta fara,
Med honom lekte. Då ett barn ännu,
Såg hon ej ut att en gång sig förklara
I sådan skönhet: derför äfven nu,
Att det var hon, ej Svante kunde drömma.
Så snart Margreta Gustafs fästmö blef,
Bad henne Märtha att få Svantes bref;
Dem med det gröna ville hon blott gömma.
Hon läste dem likväl, som skulle han
Ät henne ment det ömma hon der fann.
Re’n vid hans ankomst hade hon vid grinden
Ej fjerran honom sett och känt igen,
Och på en genväg ilat, snabb som hinden,
Att honom ta’ emot som husets vän.
När hon steg in, tror ej min läsarinna,
Att hon till spegeln gick och tänkte hinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
