Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMPRESSIONISTERNAS KAMPÄR
betrakta som mästerverk: Renoirs
Gungan och Moulin de la Galette,
Degas Repetition av en balettscen och
Dansös med bukett, Cezannes
porträtt av Choquet och Badande i
vila, utomordentliga landskap av
Monet, Sisley och Pissarro. Men
publiken förhöll sig fortfarande
kallsinnig eller direkt fientlig.
Härtill bidrog den politiska
omsvängning, som j ust då ägde rum i
Frankrike.
Våren 1877 hade rojalisterna
trängt undan liberalerna från
makten och bildat en egen regering. De
förberedde tydligen en statskupp. I
sin desperata kamp mot den
radikala vänstern gick "ordningens
parti", som det kallade sig, till
storms mot allt, som det fann
revolutionärt, även i konsten och
litteraturen. Impressionisterna
betecknades som kommunarder och
gambettister, fast de flesta av dem
var fullständigt likgiltiga för
Gam-betta och dagspolitiken och långt
ifrån några sociala
omstörtnings-män. Degas t. ex. var rojalist, Manet
högborgerlig, Cezanne klerikal och
de övriga till största delen helt och
hållet absorberade av sin
yrkesuppgift.
Då republikanerna följande år
återtog sin maktställning var
emellertid skadan redan skedd,
impressionisterna hade stämplats som
en slags sociala lösdrivare och deras
förkämpar som personer med
dåligt omdöme. Det hjälpte inte att
författaren Georges Riviere utgav
en tidning, som kallades
L’impres-sioniste, där han sökte förklara de
nya konstverken eller att kritikern
Duret publicerade en tidskrift Les
peint des impressionistes, där han
drog en lans för sina vänners
personliga aktningsvärdhet. Samlarna
höllo sig undan, salongen
refuserade, konsthandlarna drogo sig
tillbaka, och på Hotel Drouot, där de
årliga tavelauktionerna ägde rum,
hälsades impressionisternas verk
med visslingar och tillrop av
organiserade klackar. Detta år såldes
Renoirs Moulin de la Galette för 45
fr., Pissarro och Sisley hade svårt
att få sälja sina landskap för 40 à
100 frans.
De materiella svårigheterna var
också stora. Sisley, Monet och
Pissarro levde långa perioder nära
svältgränsen och på kredit, eller
fick byta sina tavlor mot föda och
färg. Men de gav aldrig tappt. De
hjälpte varandra och höll storartat
samman. Stolt och envist stod de
fast vid sin övertygelse, trots
fattigdom och motstånd. Till sist kom då
framgången. I slutet på 80-talet
började vinden vända sig, inte minst
tack vare de återkommande
utställningarna — den sista var 1886 —
som stadigt vann nya proselyter,
och vid 90-talets mitt kom det
definitiva genombrottet även hos
publiken. Impressionismen hade segrat.
Impressionismen har emellertid en
förhistoria, som går längre
tillbaka än till årtalet 1874, då det första
gemensamma framträdandet ägde
rum. Vägrödjaren var Édouard
Manet, som ett årtionde tidigare
hade väckt samma förfäran med sina
genombrottsverk. Frukost i det
gröna och Olympia, båda naturalistiskt
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
