Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK BLOMBERG
målade efter levande modeller och
med särskilt det nakna i ljusa,
klara toner. Frukosten utställdes på
Salon des Refusés, 1863. Det var
under andra kejsardömet och
Napoleon den tredje som lär ha varit
missbelåten med Akademins
direktör, var själv initiativtagaren till
den nya salongen. Men av
Frukosten blev han ytterst chockerad och
lär t. o. m. ha yttrat: "Ce tableau
offense la pudeur — Den här tavlan
sårar blygsamheten." Akademin,
styrelsen för Beaux art, som hade
varnat majestätet för
"deklasserade figurer, som utgjorde en
allvarlig fara för samhället", fick alltså
rätt, och de refuserades salong
ledde inte till någon efterföljd.
Några unga män, som inte delade
majestätets och Akademins mening
hade emellertid i beundran stannat
inför Manets verk. Det var Monet,
Renoir, Sisley och Bazille, som gjort
varandras bekantskap på en
målarskola i Paris och där blivit goda
vänner. Följande år såg Monet en
separatutställning av Manet, som
gjorde ett djupt intryck. Alla fyra
lämnade de nu skolan. Renoir
delade ateljé med Bazille, som var
förmögen— han dog sedan ung och fick
aldrig infria sina löften —, Monet
och Sisley bosatte sig i förorterna
för att måla landskap. Snart drogs
Pissarro och Cezanne in i kretsen.
Den senare introducerade sin
barndomsvän, författaren och
journalisten Emile Zola. Zola lärde
känna Manet 1866, då han som
redaktör för den litterära tidningen
L’evenement skrev en entusiastisk
anmälan om hans konst, en artikel,
som väckte en sådan indignation
hos tidningens läsare, att han måste
lämna sin plats. Samma år hade
Monet uppsökt den av honom
beundrade Manet i dennes atelje. Dit
kom också en ung talangfull
målarinna, Berthe Morisot — hon blev
Manets lärjunge och väninna. Nu
kom man överens om att träffas
regelbundet, och till stamlokus valdes
Café Guerbois i närheten av Manets
bostad. Det blev snart en
samlingsplats för den avancerade litterära
och konstnärliga världen med den
livlige och spirituelle världsmannen
Manet som kretsens medelpunkt.
Hit kom också Degas och mera
sällan Cezanne. Utom Zola deltog de
inflytelserika kritikerna Edmond
Duranty och Theodore Duret. Den
förre skulle bli impressionismens
litteräre teoretiker, den senare
rörelsens främste biograf. Under
animerade debatter, vid en bock
eller absint, lade man grunden till
en ny estetik.
Här var alltså redan på 60-talet
förgrundsfigurerna församlade
inom den rörelse som senare skulle
bli kallad impressionismen, för att
utbyta idéer och erfarenheter. De
kom från olika samhällskretsar, de
hade olika ideal och fördomar, de
slöto sig tillsammans två och två
eller i mindre kotterier. Renoir och
Monet höll ihop, båda män av
folket utan pengar eller social
ställning, liksom Manet och Degas, vilka
båda hörde till den högre
bour-geoisin, sökte varandras sällskap.
Zola var uppskattad av Manet, men
föraktad av Renoir, själv tyckte han
illa om Duranty, som med sina
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
