Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOT EN NY GUD
historia som sagt jag så inträngande
som Paulus", påpekar Grønbech.
Osökt slås tankebryggan över till
William Blakes åskådning: jaget är
icke ett grundelement, utan ett
tillstånd man bör komma över. Dess
kriterium är lagen. Men lagen bär i
sig döden. Vägen till frihet går
endast genom lidelse, genom att fullt
och helt vara sig själv ... Här
tangerar man säkerligen den
orsaksknut, som gjorde att Paulus aldrig
kunde släppa vare sig jaget eller
lagen. Lidelsen erkände han aldrig.
Därav den fruktan och det hat, som
skälver i hans kvävda stämma på
tal om förhållandet mellan man och
kvinna, något som för Blake ju var
av allt överskuggande, positiv
betydelse. Med ali sin lidelse och sin
spjutraka frälsningsupplevelse blev
Paulus blott en försvarare av
fädernas tro och kultur. Jesu Gudsrike
visste han intet om.
Det 20:e åhundradets mytos: I
stället för att stå i förbund med
det skapande livets makter ha vi
byggt vår kultur på krafter och
verkningar: maskinen,
mekaniseringen. Nu ha vi nått framtidslandet,
och det har visat sig vara ett öde
land. Människan är en levande
helhet, som icke kan upplösas i krafter.
På denna faktor är bara inte vår
kultur byggd. Människan står
utanför. De döda krafterna behärska i
stället henne. Den som förgriper sig
på livet — såsom vår kultur har
gjort — den frammanar det
demoniska. Någon profet behövs icke
mera i det öde landet: allt är redan
färdigt och har löpt linan ut. Det
enda som ännu återstår är att
krafterna slutgiltigt sopa oss ur
tillvaron. Såvida vi inte vända om, vända
oss mot den enda grund som håller
att bygga på: livets.
Detta är en resumé i kortaste
laget av Grønbechs verk och linj e,
bristfällig och missvisande i detalj,
som det alltid blir när man försöker
sig på att stycka upp det levande
odelbara, som endast kan ge sig
själv som totalitet. — Man kan
invända, att Grønbechs kulturkritik
varken är ny eller originell. Men
ytterligt få ha förmått följa den
mänskliga substansens sökarlinje
genom tiderna och ända fram till
dagens dunkla konvulsioner med en
sådan kunskapsrik konsekvens, en
sådan ädel sammansmältning av
sinnlig värme, intellektuell skärpa
och visionär klarsyn som Grønbech.
En helhetssyn, som inte stannar i
det negativa, utan vid sidan av sitt
omutliga kartläggande av
förnekel-sens konsekvenser hela tiden
omärkligt framhåller den positiva
motpolen inte som platoniskt ideal
enbart, utan som en reell, enda
livräddande möjlighet. Och hans
bekännelse mynnar trots allt ut i
detta:
"Det är en lycklig tid att leva i för
den som ser att livet skapar i det
oändliga, i varje människa, i varje
litet fragment konstnären lyckas
fånga —"
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
