Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. Y. ÅKESON
riksdagar förde folkskolan på tal. Annars
hörde det nog inte till vanligheten, att
allmogen ställde sig förstående för
folkskolan, åtminstone inte i dess
obligatoriska form. Man menade, att det här
var fråga om otillbörligt intrång i dess
frihet, då barnen skulle tagas från
arbetet i hemmet. Tidigare hade
undervisningen meddelats hemma, och så kunde
det också ske i fortsättningen. Respekten
för bokliga kunskaper var nog stor, när
denna fanns hos präster och ämbetsmän,
men hos en bonde skulle den endast
väcka högfärd. Därför stretade man emot
i det längsta, och det finns gott om
drastiska exempel på, huru man försökte
sätta krokben för folkskolan under dess
genombrottsår.
Emellertid blev den obligatorisk i och
med besluten vid 1840—1841 års riksdag,
som gav upphov till 1842 års
folkskolestadga. Enligt denna bör i varje
församling, såväl i stad som på landsbygd,
finnas en, helst fast, skola med godkänd,
d. v. s. seminarieutbildad, lärare.
Barnens skolgång blir obligatorisk och får
icke uppskjutas längre än till det
nionde året. Undervisning i hemmet kunde få
förekomma, men då skulle nödig
kontroll över denna utövas.
En viktig förutsättning för att
skol-stadgan skulle kunna få någon effekt var
att nödig lärarkraft fanns att tillgå. Som
redan nämnts var det bedrövligt med
denna sak tidigare. För utbildningen
inrättades nu seminarier, ett i varje
stiftsstad, och utbildningen var till en början
utsträckt över tre terminer. Under de
första decennierna fick man klara sig
fram så gott det gick. Tack vare den s. k.
växelundervisningen eller
lancastermeto-den gick det någorlunda.
I en socken nere i södra Närke finns
ännu kvar den gamla skolbyggnad,
som uppfördes 1845 såsom den första i
den vidsträckta socknen. När man
kommer in i den och ser de synnerligen
enkla anordningar, som fanns i gamla
tiders skola, och som i hög grad
kontrastera mot vår moderna folkskola, så ställer
man sig den frågan: Huru kunde under
dessa primitiva förhållanden den goda
grund läggas för vår folkbildning, som
faktiskt här gjorts? Svaret blir: I
katedern satt nitiska och uppoffrande lärare,
som gjorde det mesta möjliga av
förhandenvarande förhållanden. Den svenska
folkskolans historia är icke minst
lärarnas, som ofta sedda över axeln,
utförde ett beaktansvärt arbete för vårt
folks andliga fostran. De voro, de gamla
skollärarna, verkliga bildningspionjärer,
och tack vare dem ha vi nu så relativt
väl ställt i folkbildningshänseende.
Många av dem arbetade under
synnerligen svåra förhållanden, men de gåvo
icke upp. Det fanns och finns ännu hos
en stor del av folkskolans lärarkår en
stark idealitet, men därjämte också vilja
till att bygga vidare på den grund, som
erhållits vid utbildningen. De många
fortbildningskurserna och det stora
intresset för dem är en borgen för att vår
folkskola inte skall stanna i växten.
Folkskolan har blivit bottenskola,
Fridtjuv Bergs tanke har förverkligats,
och genom detta har en demokratisering
av skolväsendet över huvud taget ägt
rum. Tack vare detta har nu vårt folk
fått en inre beredskap, som icke minst
i dessa tider betyder oerhört mycket.
Den svenska folkskolans insats här kan
icke nog uppskattas.
I kyrkans skugga växte folkskolan upp.
Ända in i våra dagar har det funnits
personalunion mellan kyrkan och
skolan därigenom att församlingens
kyrkoherde varit självskriven ordförande i
skolrådet. Numera är den förbindelsen
bruten, men detta betyder inte att kyrka
och skola gå var sin väg. De arbeta i de
allra flesta fall under förståelse för
varandra och hjälpande varandra i den mån
det är möjligt. Likaså bör det vara ett
ständigt utbyte mellan folkskolan och
folkbildningsarbetet. Detta senare vill
inte bara med tacksamhet erkänna vad
folkskolan har gjort, utan förväntar, att
från folkskolans sida lämnas både
förståelse och stöd åt det frivilliga
folkbildningsarbetet. Alla arbeta dock mot
samma mål: ett andligen starkt Sverige.
130
i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
