Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Livets universitet
Av Aron Hallenberg
Maxim Gorki har i en självbiografisk
skildring, kallad "Mina universitet",
dragit fram några bilder från sin ungdom.
Han berättar bl. a., att han lärt det mesta
av livet — det hårda, obändiga livet.
Medan många av hans kamrater fingo gå i
riktiga universitet och där genom
föreläsningar och bokliga studier uppbygga
anden, gick han själv i livets hårda
skola. Han erkänner, att detta för honom var
av stor nytta. Han förstod det inte
förrän vid senare år, då han började få en
smula perspektiv över sitt liy. Mycket av
det^ som han lärt sig genom umgänget
med människor, skulle han ej kunnat
inhämta från böckernas blad. Allt det han
inhämtat, sett och upplevat, stod
outplånligt inpräntat i hans sinne. Han var
säker på att det han visste om livet var
verkligt, ty han hade själv upplevat det.
Jag tänkte på detta, dä jag en gång
lyssnade till en allmänbildningstävlan i
radio. Man spelade upp en
grammofonskiva, och en av de agerande — en
filosofie licentiat — skulle tala om vad det
var för ett slags fågel, som spelade via
plattan. Det var nämligen en upptagning
från naturen. Jag, en landets son, log
när jag hörde det välbekanta lätet, och
jag tänkte: Det var en lätt fråga; det där
klarar han väl som ingenting. Men det
blev en lång tystnad. Den lärda
licentiaten visste inte vad det var för en fågel,
som gormade så väldeliga. Och ändå var
det så tydligt: Ollollollolloll psiiii...!
Det var ju orrtuppens spel för den
utvalda. Hur många gånger hade jag inte hört
detta hoande i skogsmarkerna därhem-
ma! Jag skulle känna igen det bland
tusen andra läten i Guds vackra värld. En
drömvärld steg upp för min inre syn,
när orren spelade upp sin
kärleksserenad. Vitstammade björkar, mörkgrön
granskog och därborta skärgårdens blå
vatten.
Jag hade läst om orrtuppen i min kurs
i zoologi. Hans stjärt är lyrformad, och
fjäderdräkten har en metallisk glans.
Många stadspojkar ha gjort detsamma —
även den nämnda licentiaten. Men jag
skulle ha varit en dålig kännare av
orrtuppen, om jag ej fått bli bekant med
honom på hans egna marker: fått studera
honom på frostig myr, då han som
vildmarkens Don Juan transkriberade
Tosel-lis Serenata för Henne. Denna melodi
kan man inte lära sig från papperet, ty
man kan inte uppteckna den i notskrift.
Jag har dragit fram detta för att visa,
vilken roll erfarenheten spelar, när det
gäller att rikta kunskapslivet med
faktiskt vetande. Undervisningsväsendet har
under långa tider blundat för detta
faktum. Man har trummat i skolbarnen en
massa vetande utan att med lämpligt
åskådningsmaterial förtydliga det sagda.
Stadsbarnen läsa om kor, som ha tre
magar pius våm och som idissla; många
av dem lära ej känna igen en ko, förrän
de komma ut på landet och bli
presenterade för det råmande kreaturet. Då lära
de sig begripa, vad som ligger bakom det
bokliga begreppet ko. Inte underligt, att
en pojke, som vistats en sommar på
landet, känner sig synnerligen erfaren, då
han om hösten kommer tillbaka till hem-
131
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
