Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en krönika från 1800-talet
markisens dotter, som vid sidan av sin
gränslösa högaktning för börd och
rikedom tjuvläser Voltaire, till sin älskarinna.
Hon beslutar att förhjälpa Julien till ett
namn och till en förmögenhet. Även
markisen uppskattar den unge mannens
intelligens och anförtror honom viktiga
diplomatiska uppdrag. Julien står på
höjden av sin karriär. Hade inte
Bonaparte, en fattig, okänd löjtnant, gjort sig
till världens herre med sin värja?
Maktens tinne tycktes Julien nådd. I
smyg läser han upprepade gånger den
franska revolutionens historia. Hatet och
avskyn mot den societet, han erövrat
inifrån, går igen. Men icke desto mindre
mottar han sin upphöjelse till riddare ■—
en eftergift som markisen är tvungen att
göra på grund av att Sorel visar sig vara
fader till det barn, hans dotter väntar.
Skandalen måste döljas, även den skandal
att markisens dotter av fri vilja förenar
sina öden med Juliens.
Dramat slutar i moll. Julien skjuter "av
ärelystnad och kärlek till Mathilde",
markisens dotter, på sin före detta
älskade, madame de Rënal. Skottet
träffar henne visserligen bara i
armen, men ändå blir gärningsmannen
fälld för mordförsök och dömd till
döden. I fängelse spelar unge Sorel,
som med berått mod går döden till
mötes som övertygad skeptiker och
cyniker, än en gång rollen som "alla unga
kvinnors hjäte". Inför domstolen håller
han ett överdådigt tal, där han
uppmanar jurymännen att döma honom till
döden: "Även om jag vore mindre
brottslig, ser jag män, som utan att
betänka det medlidande, min ungdom
kan-förtjäna, vilja i mig straffa och för alltid
nedslå modet hos den klass av unga män,
som födda i ett lägre samhällslager och
på sätt och vis nedtryckta av fattigdom
ha lyckats skaffa sig en god uppfostran
och äro nog djärva att uppträda i det
de rika i sitt högmod kalla societeten."
Detta är den socialpsykologiska och
jämväl socialkritiska bakgrunden i hela
romanen, till vilken Stendhal åtskilliga
gånger återvänder. Julien spelar sin roll
ända till slutet. Inte minst hon, som han
skjutit på, och Mathilde, för vilken han
visat känslor, vars djupaste innehåll
knappast är kärlek utan snarare triumf
och njutning, ligger vid den dödsdömdes
fötter. Det är en dramatisk förtrollning i
lidelsernas rike.
Endast en stor konstnär och en
psykolog med sinne för det väsentliga kunde
ha tecknat de två kvinnorna kring Julien
Sorel: småstadsmästarens hustru, som
genom Juliens uppenbarelse blir delaktig
kärlekens nåd utan att vinna den
älskades hjärta alldeles för sig, ty denne älskar
med hjärnan och älskar innerst inne
endast sig själv; och världsdamen fröken
de la Molé, som låter sitt hjärta tala blott
"då hon bevisat för sig, att det finns goda
skäl att bli bevekt." Fröken de la Molé
tålde inte att någon av salongens
besökare tillät sig minsta skämt med "tronens
och altarets verkliga eller föregivna
intressen". Hon är en värdig dotter till sin
far, som på ett rojalistmöte i London är
med om att utarbeta ett program till
bekämpande av jakobinismen samt till
för-kovrande av kunga- och prästväldet, ett
program som bl. a. understryker
"omöjligheten att utan prästerskapets
medverkan bilda ett väpnat parti i Frankrike".
Och en kardinal uttalar som sin åsikt, att
anno 1830 "prästerskapet, lett av Rom, är
är det enda som har inflytande hos
småfolket". Ändå faller fröken de la Molé
till föga för Juliens beslutsamma energi
att fullborda plebejens uppror och berusa
sig med maktens sötma. Julien Sorel är
nämligen inte bara en vanlig charmant
ung man, vilken under en tid kan fresta
en ung världsdams leklust. Han är en
ambitiös och målmedveten uppkomling,
en den kalla beräkningens men också den
oemotståndliga skådespelarkonstens
sol-och vår-man, en intelligent skurk men
även en överlägsen och okonventionell
erövrare. Han är läraktig: med
Napoleons metoder söker han krossa det
motstånd, som de sociala fördomarna i
aristokratins värld reser mot den akademiskt
bildade f. d. sågverksarbetaren.
201
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
