Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
13
kom den sköne Apollo — han hade bara
skjortan och så ett skärp på, men en lång,
lång skjorta — hur kunde hon fly ändå?
Det kan jag inte förstå, han, som var så
vacker och förtjusande — nu -— nu är |
hon redan uppför backen och —
Dörren öppnades sakta, och en röst
sade mildt:
— Katrina! är Katrina der?
— Hvad vill Mamma?
Åh, just ingenting, men hvad gör
du barnet mitt?
— Åh, jag ser ut på gatan lite,
Dörren slöts, och en lång magerlagd
kvinna blef fullt synlig och gick fram
och klappade flickan på hufvudet.
Det var ett fint, nästan hvitt ansigte
med ett blidt uttryck. Ögonen voro det
minst anmärkningsvärda: ljusblå och icke
stora .men med en förunderligt mild
blick.
— Inte sitta så här ensam i mörk- |
ret, lilla bärn, inte vara utan sysselsätt-
ning för en liten flicka. Dessutom är det
lördagskväll, och då vet nog Katrina hvad
vi ska tänka på.
Rösten hade en egendomlig alldeles
jemn, mild och lugn klang; hon lät icke
förebrående, snarare som en svag anstryk-
ning af att vilja vara lekfull; men det
var så svagt, att det egentligen blef pas-
sivt. — Flickans mungripor drogos ned
på ett komiskt sätt. Hon sade först in-
genting, utan vätte fingrarna och bortsud- |
dade det skrifna på rutan. Slutligen ka-
stade hon tillbaka hufvudet liffullt och bad
ömt: »åh mamma, slipper jag i afton!»
Moderns min blef nedslagen; hon
sade intet, utan gick bort till fönstret och
såg tankfullt uppåt.
1 rummet.
«Hvarför ber Katrina om det?»
Modern hade icke vändt sig om, utan
uttalade orden plötsligt i högtidlig, sorg-
sen. ton; det ljöd så egendomligt i det
stora > ekogifvande rummet, der drnklet
insvepte de båda figurerna allt tätare.
Flickan stod och bet nervöst på alla
naglarna. Hon teg en stund, derpå sva-
rade hon långsamt:
== Pappa har lofvat läsa Trojanska
kriget för mig.
7 Det bör ju icke gå framför Guds
ord.
Det var länge tyst |
T
| — Men pappa sade förra söndagen,
| att jag mycket gerna fick läsa Genoveval
Det låg en blandning af trots och
"triumf i tonen, ehuru gråten satt i halsen.
Öfver moderns ansigte flög ett drag
af smärta, men hon svarade genast:
| o— Det hör icke hit — nu är det
fråga om, att Katrina skall förbereda sig
till söndagen, och det gör mig bra ondt,
att det skall kännas så påkostande.
| — Nej, mamma — ljöd det tve-
| kande i en mer försagd ton, — men jag
| tänkte bara — jag tyckte — jag hade
längtat så mycket efter i afton.
| Tankfullt drog modern henne intill
| sig och strök öfver det släta, åtdragna
håret. —
Säg mig, min lilla flicka, hvad fins
| det ändock i alla dessa många böcker,
| du fullproppar din hjerna med, som loc-
| kar så mycket?
— Ack mamma, det kan jag icke
| säga, — sade hon ifrigt och såg stort upp.
— Men det är det roligaste i verlden.
Jag tycker, jag lefver med dem alldeles,
isynnerhet när pappa berättar, och det
’ä som hela verlden blef full bara af det,
, som i skönt, och jag glömmer bort all-
ting, som är omkring mig och —
| — Ja du lefver i det — det är just
det farliga” Endast i Gud få vi lefva, lil-
| la Katrina, allt annat ska vi bruka, som
| brukade vi det icke. —
Men mamma, när jag nu inte kan
| höra om det, utan att jag tycker att
j allting är som det vore lefvande och det
| är som jag behöfde det, och när det är
| som jag alldeles inte kunde vara utan den
| längtan, ja det är rakt, som om Gud satt
den i hjertat på mig — hvarför skulle jag
| då inte få lefva med allt det der? —
— Det tycka vi om allt, som sme-
ker sinnena, men det är en frestelse, som
vi få öfvervinna. Mycketaf det, som pap-
pa berättar, är sagor blott — sagor, hvil-
ka stackars olyckliga hedningar trodde
.voro sanna till sitt eget eviga förderf,
arma varelser. Vi veta ju bättre, min
lilla ficka. - Derför kan vi ju visst lä-
sa derom, efter det har varit så engång,
och vi kan bedja Gud för de arma för-
| villade: själarne, det kan vi, fast de re-
| dan äro borta, men vi få akta oss för
att börja älska deras gamla afgudar —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
