Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. 5
For mig er ej kvinden en blomst eller fugl
så lidt som en lysalf i hjemmenes skjul,
hvad så end de andre vil sige;
hun er ikke ranken, som pryder vor stav,
hun er kun den »medhjäelp», som Herren os garv,
hun er kun det ene: min lige.
Lad andre kun male med farve og flugt
og bruge til modél, hvad i verden er smukt,
fra liljen til Libanons ceder,
det falmer dog alt for en sögende ånd,
der önsker sig mer end en viljeveg vånd,
blandt kvinder efter mennesker leder.
Men hvor jeg treffer hende, som livet har bygt
ikke på hvad >man» kalder skönt eller stygt,
men först på sig selv at få vinde,
og så at få lov til at ånde lidt frit
selv om en söm der sprang i modens snevre snit,
så får hun min hilsen — som kvinde.
Th. Bögedal.
es SEE
FL JHLGYA
Modellen.
Skiss
af
Anna Wahlenberg.
ils Lönnborg!
x Nils Lönnborg!
Han satt och vände det lilla skisshäf-
tet mellan händerna och stirrade på öf-
verskriften till den sista berättelsen.
Nu hade han läst igenom den, ord
för ord från början till slut. Den inne-
höll historien om ett förfeladt lif, hans,
Nils Lönnborgs.
Naturligtvis var der åtskilligt tillagdt
och bortvändt, namnen ändrade, men det
hela ändå så likt, så karakteristiskt, att
ingen, som kände honom, kunde misstaga
sig om porträttet. Uppteckningen hade
också gjorts af en nära bekant, en f. d.
kamrat, nu välbeställd tidningsman och
författare.
För en hand full silfver hade han sålt
honom, vännen, hängt upp hans skälf-
vande, slagtade hjerta till pris åt den,
som ville köpa.
Detta var således
Ja, det var nu Strindberg, som för
egen räkning hittat på det der om ett
skälfvande hjerta på en krok, men det
passade också in på honom, Nils Lönn-
borg.
Slö var han, förstörd till själ och kropp
genom svaga och lefnadsglada mnaturers
frestare, spriten. Men ett hade han qvar
i nästan oförminskad grad, sinnets veka
känslighet. Då kroppens organer genom
stimulerande medel uppdrifvits till nor-
mal verksamhet, då han tänkte klart och
skarpt igen, entusiasmerades han som förr,
sörjde och harmades som förr, och träffa-
des han af en lumpen orättvisa, upprör-
de den hela hans väsen lika djupt som
på den tiden, då han ännu hade kraft att
hämna och försvara sig.
Der satt han nu vid sitt källarbord
och sin toddy och läste om igen sin lyc-
kade biografi.
En gång tog han tag iboken, som om
han velat rifva itu de förhatliga bladen.
Men det stannade vid en skrynkling, och
han slätade åter ut papperet med en half-
kväfd förbannelse.
Det skar i honom för hvarje rad han
läste. Den skurken hade tagit honom
med hull och hår, karakter och sätt, ko-
lorerat och karrikerat litet här och der
och så klistrat upp honom till allmän
åskådning och förnöjelse.
Men värst var det med skildringarne
ur hans lif.
Den der scenen med modern! Hur
hade han fått tag i den?
Jo, han mindes nu. Det varen kväll
de hade gått hem tillsammans. Han hade
I blifvit melankolisk efter allt skämtet och
punschen. Den der sorgbundenheten kom
öfver honom ibland midt upp i gasken.
Men den var hvarken bitter eller störande
och bestod egentligen inte i något annat
än ett poetiskt vemod, hvarmed han be-
traktade lifvet och sig sjelf. Och i den
stämningen kunde han hudflänga sig in-
för andra, skildra sig sjelf som en
usling, en förtappad menniska, men lik-
väl mera som dignande under ett olyck-
| ligt öde än lidande ett sjelfförvålladt ondt.
Och alltid slutade han med en ljus fram-
tidsutsigt, hopp om ett bättre. Han må-
ste omge sig med ett poetiskt skimmer
för att inte äcklas och gå under.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
