Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 ; Ett kvinnoporträtt. — Hembygdsvisa.
Hvad mer, om från klippan, der stolt du stod,
Jag störtar med dig vid min barm,
Då vissna du skall i mitt hjärteblod,
När krossad bland klyftor jag dör!
Så den förtviflade kampen under sjuk-
domens mörka stunder, upproret mot: det
grymma öde, som hotade att krossa henne »i
storm och nattsvart mörker.»
Dag skall gry.
Ja, hur det är, det kommer mulna timmar,
Kring lifvets horisont det blir så grått.
Men solen har dock ej för evigt gått,
Fast nejden ej uti dess strålglans simmar.
Jag vet det nog, att dag skall: gry. Det glimmar,
En liten remna ha ren molnen fått,
Och solen snart igen sin höjdpunkt nått
Och molnen skingras, lifvet åter stimmar;
Ja, dag skall gry, men nu är natt, ej remna
T molnen väg för minsta ljus vill lemna,
Det är så mörkt och stormen yredgadt gnyr.
Ja, dag skall gry, men om i dessa stunder
Af storm och nattsvart mörker jag går under,
Hvad båtar mig att dagen åter gryr!
Och så slutligen resignationen, den re-
signation, som de fysiska krafternas fullstän-
diga uttömmande, känslan af det hopplösa i
hvarje motstånd till slut gifver.
Sörj ej, att mitt lif försvinner
Lik en flod i öknens sand;
Flod, som sträfvat, men ej hinner
Ner till sökta hafvets rand.
Flodens mål var icke hafvet,
Mindre lång dess bana var;
Vattnet, uti sand begrafyet,
Dock sin uppgift fullgjort har.
Sörj ej, att min bana stäckes
Fjärran från det mål jag tänkt.
Det är godt, att menskan täckes
Just den lott, som himlen skänkt.
vv
Hembygdsvisa
af Ola Hansson.
I morgonbrasan
så varmt det sprakar,
i alla knutar
af frost det knakar,
en isblå ros uppå
rutan fryser
och snön på taket
i solen lyser.
En flik af himlen
i soldis. blånar.
Från alla kyrkor
en helgklang dånar,
som ekar inne
i morgnadt sinne
oändligt vidt som
ett barndomsminne:
Den sveper bomull
kring tanketaggar,
i lena vågor
den ymnigt vaggar
i luft, som, darrar
af solskensdisen,
ut öfver marksnön
och insjöisen.
Och upp. för blicken
min hembygd springer —
i alla kyrkor
till helg det ringer —,
jag ser dess väldiga
snöpels. glimma
i vintersöndagens
morgontimma.
Den gamla byn! Der
i snödrägt står den.
Jag ville smyga
bak gärdesgården
och mellan snöiga
apelstammar
se, huru brasan
bak rutan flammar , ,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
