Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Något om naturalismens rättmätiga gränser inom vitterhet och konst.
något helt annat och för alla nu lefvande
mycket mera omedelbart öfvertygande och
känbart än vetenskapernas lugna arbete, näm-
ligen upptäckten af de allmänna olyckorna i
samtiden: den sociala hopplösheten, harmen,
oron, villrådigheten, de ekonomiska och poli-
tiska systemens ohållbarhet, det religiösa
medvetandets förfall, — kort sagdt, symptomen
af ett sedligt enerveradt kulturskedes slutliga
kamp före döden,
Liksom mot slutet af förra århundradet
har starkaste ropet om allt detta utgått just
från Frankrike, och nu lika som då har
det lydt: Vetenskapen är i vår tid det enda
aktningsvärda.
Deraf felslutet: att vitterhet och konst
också borde bli vetenskap.
Zolw’s naturalism (den efter fysiologen
Claude Bernards epokgörande satser i pato-
logi uppstälda polemiska artikelserien) har
filosofiskt-estetiskt intet värde.
Hans diktning åter har genom dikta-
rens synnerliga begäfning redan i och för
sig stor betydelse, men har det nästan lika
mycket säsom ett socialt-politiskt vredesut-
brott mot 2:a kejsardömet, karaktärslöshetens
tidehvarf.
.
III.
I Norden hafva vi haft blott ex natura-
list: J. P. Jacobsen: Äfven han var en af
nutidens ypperst anlagda konstnärsnaturer,
hvars inflytande borde bli stort
Samtidens vetenskap hade intet att säga
om sjelfbestämning, oförstörbar personlighet
m. m. s, utan var tillsvidare upptagen med
det förut så länge åsidosatta — och hvartill
hjelpmedel i mängd från olika håll nyligen
inströmmat: granskandet af psykologins alla
fysiska förutsättningar. Den märklige dikta- |
ren sökte ock för sin del framställa sådana
menniskor, som skulle förefalla att vara na-
turprodukter af endast arfsanlag och utifrån
tillstötande impulser, I studien Mogens finna
vi allmänna utkastet till sådan diktning. I
Fru Marie Grubbe har skalden valt en pas-
sande historisk individ till åskådliggörande at |
sitt problem, i Nils Lyhne för samma ända-
mål en af sjelftmedvetenhet och sjelfbetraktelse
tillräckligt enerverad mansålder.
Nå väl: ur dessa dikter tränger nästan
genom hvar enda rad, lika som ur Zola’s
La faute de Pabbé Mauret, La joie de vivre,
I’CEuvre, ja t. o m. Nana och alla med |
sistnämda dikt beslägtade skildringar af för-
fallna varelser, ett enda ihållande hjerte-
skri efter — mennmiskan, den i denna osjäliga
skapelse saknade, den viljande, väljande, den
af beslut och af personlig hängifvenhet mäg-
tiga menniskan, hvars möjlighet ju sjelfva
teorin skulle hafva till uppgift att förneka.
Äfven ur de med minutiös detaljkärlek ge-
nomförda skildringar af yttre naturföremål,
hvilka så ofta tynga de två store diktarnes
framställning, uppstiger för hvarje vaken läsare
ett samstämmigt sorl af oräkneliga röster,
som alla fråga: Hvar har hon gömt sig?
Hvarför har hon tystnat? När skall hon
sjelf åter börja tala? Hvad är meningen
med, att endast i; skola göra det, som ej
äro af naturen dertill danade?
Båda författarne hafva haft för afsigt
att kärft inskränka sin diktning inom natura-
lismens gränser; men ingen af dem har der-
till befunnits: vara nog liten; deras egen per-
sonlighet, deras mensklighet har innehaft de
normala dimensionerna, och i följd deraf —
omedvetet eller medvetet — allt emellanåt
sprängt dessa rent konventionella stängsel.
sk +
sk
Till sist något äfven om den ofta i
idel detaljer uppgående realismen hos nuti-
dens konstnärer och diktare.
En sundt, starkt kännande menniska
frestas lätt att bli otålig öfver detta förar-
betes långvarighet; hon längtar dag: efter dag
till mer öppna vidder för det geniala verk-
lighetssökandet. Men å andra sidan tror hon
platt icke på tomma spegelfäkterier samt
finner idealist-jemmern Ȍ dragande kall och
embetes vägnar» endast ömklig och löjlig.
Den som duger till kallet jemrar sig icke,
utan handlar. Intet utifrån hindrar en verk-
lig idealist att i denna dag segrande slå ige-
nom, att skaldiskt häfda viljans, lefnadslu-
stens, offermodets, kärleksrikedomens —-, kort
sagdt, det fullt menskliga lifvet rätt att åter
göra sig hördt,
Men idealist är man ej utan idéer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
