Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 En pelilion.
samla fårahjorden under kyrkans heliga hägn.
Denna olycksaliga slapphet — ja, kyrkoherden
måste ut med ordet, det var denna medgör-
liga tidens slapphet, hvilken äfven bemäkti-
gade sig mer och mer de styrande — som
tilläte en makt eksistera bredvid kyrkan, utan-
för kyrkan, och som till och med ville värka
i vissa kyrkans syften — den var i sanning
sorglig. Ty det var och förblef visst: det
som ville fram utanom kyrkan, utan att stå
i dess tjänst, det gick icke med välsignelse.
Kunde man än framvisa frukter, så vore det
dock skenbart blott. Kyrkoherden ville om-
skrifva ett heligt ord: Där kyrkan icke byg-
ger huset, där o. s. v. Ja, han kunde gärna
omskrifva det, ty var det icke i grunden
samma sak: Herren och kyrkan?
Ja, det var hans kors, hans börda detta.
Skulle det icke finnas något medel? —- An-
nars var det icke illa i början häruppe. Schar-
tauanismen hade gått före och banat väg:
lydnadens, den stränga lydnadens och tuk-
tans jämna väg i folkets sinnen. -Kyrkoherden
var nu icke schartauan, men han tackade
sina företrädare för det goda värk, de gjort
i församlingen. Ett måste han beundra hos
dessa stränga predikare: det var den oin-
skränkta makt de förstodo att tillvälla sig
öfver folket, dessa stackars omyndiga, som
aldrig skulle förstå att gå sin egen väg. Ack,
att de ej insägo, hur godt de: hade det af
att lemna sig helt i Guds tjenares hand! Ja,
i hela deras lif, enskilda som allmänna, visste
schartauanerna att ingripa, ordna, styra och
befalla. — Det låg något värkligt sublimt i
detta, att ex man ledde allt, till och med
viljor och sinnen, det var något så lagbundet,
så storslaget. Och så uppoffrande — hvad
fordrade de väl för allt sitt nit? Endast ett:
absolut, blind lydnad. Men var det icke just
detta, som var så härligt att se blomstra in-
om Guds församling? Kyrkoherden medgaf,
att Jm skulle aldrig komma så långt i nit
som: dessa, dertill hade han alltför — ja —
han visste icke riktigt, hvari det stack, men
han kunde det icke, det kände han tyvärr.
Kanske egde han icke den kraft till försa-
kelse.
Dessutom var det en sak, han djupt
beundrade hos dessa väldiga botpredikare: det
var den förmåga de egde att strida mot den
närighet, som är allmogen så egen. Emot
girighet predikade de samt och synnerligen,
och ett vackert bevis på den värkan, deras
ord ägde, voro de fylda offerskålarne och de
i allmänhet stadgade inkomsterna, hvilka väl-
förtjent kommo den uppoffrande själasörjaren
till godo.
Så. var det ja, i början — innan. =
Kyrkoherden suckade och lade ordentligt igen
servietten i släta veck. — Och en makt, som
ingripit störande på många sätt — faktiskt
störande — i allt detta, var den icke till-
räckligt dömd genom detta faktum? Var det
ej bevis nog för, att hur det än var — af
det goda var den ej.
Kyrkoherden steg upp och borstade var-
samt af smulorna från den fina prästrocken,
strök ned skägget och gick till sängkammar-
dörren.
— Har du slutat äta? Jaså, jo, lille
Näslund, jag är straks färdig, gå du bara förut.
Fru Näslund vände sig om från toaletten
lite nervöst. Hon var mycket fet och be-
häftad med en mängd outbildade sjukdomar,
hvarför hon aldrig kom i rätt tid till kyrkan
om söndagsmornarna. De stora, ljusa ögo-
nen stodo stilla i ängslan, när hon som nu
skulle skynda sig. Hon tålde det inte, all-
deles inte, det var för tråkigt med detta be-
ständiga jäkt, Hon famlade hjälplöst om-
kring sig och sade med många afbrott och
ovissa tonfall: — Näslund lille, jag får ta
giggen du, det är bäst, säg till om den, är
du snäll!
Denna lilla episod upprepades hvar sön-
dag, kl. tre kvart till tio. Men hyarje lör-
dagsafton frågade kyrkoherden sin hustru:
— Annette lilla, tror du, du kan gå den
lilla biten till kyrkan i morgon, eller vill du
åka?
Och svaret var:
— Nej, för all del; jag går allt du —
när jag bara får ro på mig, så ——
I dag dröjde kyrkoherden.
Jag tänkte låta bönderna skrifva under
den där petitionen efteråt, så kanske det är
bäst säga till Hanna, att hon inte sätter på
hönan förrän senare, det drar nog ut —
— Ja, söta Näslund, säg du till — kors
hvar i all verlden har jag nu? — jaså, här
ä den. — Ja, den där listan ja, — ack ja,
det är då för väl — det ä förfärligt med di
här böckerna.
Kyrkoherden gick ut i köket och tog
derpå genvägen till kyrkan längs åkerrenen.
Han tyckte om att gå till högmässan, när
det var vackert väder. Det var lagom moö-
tion efter frukosten. Det gaf angenäma tan-
kar, och om det var något, som kyrkoherden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
