Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
47
afskydde här i världen, det fick han värkli-
gen medge, så var det det, som var oangenämt.
Himlen var hög och blå, och luften luk-
tade af klöfver och vildblommor. En sakta
västlig bris svepte öfver hafren och böjde
litet på de knotiga pilarna vid vägskälet.
Fjorden låg som ett ljusgrått band borta mel-
lan bergknutarne, hvilka skeno i morgonsolen.
Kyrkoherden gick och tänkte på, att till
och med skärgården hade något, som icke
var fult en sådan dag.
Den här salta luften var för resten be-
stämdt det, hans mage behöfde, han tänkte
på, hur bra han mått, sedan han kom hit
upp. Och så saltsjöfisken: alldeles färsk, lef-
vande i grytan! Det var det på en gång
helsosammaste och läckraste man kunde tänka
sig.
Han gick och slog sakta med käppen
öfver tistlarne och kände en stilla glädje ge-
nomströmmau sig. Det var som något mjukt,
varmt, gungande. Ögonen hängde lite envist
och däåsigt fast vid kyrkporten därborta, mun-
nen log, och tankarna hade icke längre något
bestämdt mål, de omslöto sväfvande på en
gång liksom en mängd sällsamma ting, sam-
mansmälte och vidrörde om hvartannat hjär-
nan lätt och behagligt. Noga benämdt och
specificeradt, kunde det lyda som så: hummer
med lite, helt lite muskot, högstämda tal,
tidningsspalter, ljufliga dofter, fullt medye-
tande af en god och lugn matsmältning, sol-
sken, trygga drömmar om oberoende och
makt utan för mycket ansträngning och till
sist eh höna, fet och stekt i grädde med
champignoner.
Herre Gud, var det icke egendomligt, att
folk kunde fördystra tillvaron för sig med
strid och tvifvel? Hvad ville de egentligen
med sitt missnöje nu för tiden? Ah, bort med
det tunga, besvärliga, dystra — åt fanders
med hela härligheten — hit med njutning
och lust och det som är varmt och mjukt
ock —
Kyrkoherden gick och log — själlöst,
sinligt, cyniskt. — Det kunde komma något
af en faun i hans hela uttryck, han blef så
där ibland, allt släpptes löst — det var kött,
kött alltsammans, och han egde icke kraft
att slita sig ur den dåsiga förtrollningen.
Han svor t. o. m. i tankarna, det var som,
hade han en lust att vältra sig i det, som
var riktigt galet, bara det var skönt och
mjukt och varmt och — Vår Herre skulle
nog förlåta sin trogne tjenare det. Det kom
mäst om söndagsmornarna, när han gick till
kyrkan, medan han smälte den särskildt då
läckra och goda frukosten.
Kyrkklockorna började på en gång, skarpa
och gälla, och grepo skärande söm ett öron-
slitande ackord in i själaherdens otillåtna
drömmerier. Han kände alltid efteråt, att de
voro otillätna, men han kunde för sin död
icke hindra, att de kommo igen.
Ett moln drog öfver hans skinande,
nöjda ansigte. Han tänkte lite på sin pre-
dikan och andra besvärliga saker, och när
han gick uppför kyrkbacken förbi de nigande
och bockande skarorna, såg han tänkande och
allvarlig ut och hälsade blidt åt alla sidor.
Nej, oklanderlig var icke tillvaron ändå.
Och när han kom in i sakristian, hade
allt nyktrat till, krympt ihop, förvandlats till
ett litet envist ord, ett enda litet ord, som
svälde ut öfver alltsammans och täckte det
likt ett mörkt skynke. Ordet var folkhögskola.
Slutsalmen dog bort — alla hufvud böjde
sig ned, och det blef en minuts högtidlig
tystnad. -Middagssolen sken hett och gassigt
in genom de små målade rutorna, en kval-
mig luft steg upp mur de långa bänkraderna
längs hufvudingången, en blandning af bon-
dens starka utdunstning, härsken pomada, la-
vendel och krusmynta.
Småningom började en sakta rörelse från
bänkarne vid dörren, en och annan tittade
upp, tog åt sig mössan, rättade på hufvud-
duken och väntade, tills grannen rätade på
sig. Så sågo alla upp med ögon, som blefvo
allt piggare, reste sig och gingo utpå gången,
en och en, tills folk strömmade till från alla
gängar; det blef ett smällande med bänk-
dörrarna, harklande, hostande, tramp på sten-
golfvet, lif i blickarne och strömning mot
storgångsdörren, som stod öppen och liksom
blinkade i solen af dansande skuggor från
alla susande lönnblad. Frisk luft slog in,
man kunde se ett grått band längst fram —
det var hafvet. Vinden hade blåst upp. ÅA
ho’ västlig? hviskade någon och trängde sig
fram.
— Så träng då inte så, Sören, du hin-
ner väl ud, ved je" — ho’ har gått öfver på
syd.
Prästen kom andfådd upp på predik-
stolen, han hade försenat sig genom att nyc-
keln till sakristiskåpet, där han förvarade
den sherry och biscuit, han alltid njöt efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
