- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
48

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

48 En petition.

predikans slut, förlagts. Nu fans ingen tid
till långa, vackra tal. Han fick i hast söka
hejda folket.

Det kom med hög, skrikig ton: — åhö-
rarna -— hm — dagens, mina åhörare upp-
manas vänligen att stanna lite, stanna nu —
genast mangrant — för att i sakristian un-
derteckna en petition (han skrek efter dem):
en pelition — från K. Maj:t — nej —
från svenska folket till K. Maj:t om utrotande
af osedlig litteratur — vara goda stiga på
i sakristian.

Han steg ned från predikstolstrappan,
men gick åter upp:

— Församlingen ombedes mangrant in-
finna sig.

Det var nu icke något lysande tal och
kunde icke komma i tidningarna, men kyrko-
herden var glad, att han hunnit med det,
han sagt.

Han «torkade svetten af pannan. Puh,
det hade varit en ordentlig språngmarsch.

Folket hade förvånadt vändt sig om, de,
som voro kvar. Ingen begrep, hvad det var
att börja med. Man såg på hvarandra och
tvekade. Karlarne vände sig trögt om och
gapade frågande.

— Hva” sier’n for nöt, Lars?

— Gu, om je” ved je’, Ola.

— De ädla bäst å gå in.

— De ä la de. Hö ger han, Mattson?

— Je” tötte, han talte om e skrifvelse
från kongen — de är la kanske om kron-
jorda.

— No ä du dom, Mattson, sade hans
förståndiga käring halfhögt och ryckte honom
i armen, där hon stod, snygg och ordentlig
med sjalen skarpt hopviken på armen. —- Du
hörte la, han sa inte ett or om de — Je”
hörte grant de” va te kongen je — Gå nu
in bare, så får du la vetat riktigt.

Nu kom patron Månsson på Kärbro och
trängde sig fram med Per Elisson, riksdags-
man. De logo och hviskade med hvarandra
och sade till några småbönder i förbigående,
att de skulle gå in, det var bara att skrifva
sina namn på en lista, hvilken skulle sändas
upp till kungen med bön om förbud för tryck-
ningon af de nya böckerna, som kommo ut.
Det hade folk gjort öfverallt i landet.

— Mi’ de? sade Ola på Döshult och
blinkade småslugt. — Jo — de” kan la gå
för sig.

— Ja, de” kan en la ingen skada få åf

— medgaf Hans Månsson dröjande och klädde
sig bakom örat.

— Men ja Gu, ä” de nöt söletyg å tejne
namnet sitt, ä de — sade Mats i Sörby en-
vist och nickade flera gånger med hufvudet
på sned.

Hans kvinna trängde sig fram och sade
blossande i halfhög ifrig ton.

— Men ä du förstörader, Mats, du må
väl vide så mygge, att inte körkeherden nar-
var dej till de” ondt ä’, du ved väl, du får
gere, som han siwr dej.

Och hon puffade honom fram, detsamma
gjorde många kvinnor med sina karlar.

Och så kommo de in, en efter en, lång-
samt, och kvinfolken följde efter och stodo
och glänte i dörren ut till koret, som snart
var fyldt af en rad nyfikna — pojkar och
halfvuxna jäntor och karlar, hvilka icke hun-
nit fram, utan stodo och sträckte på halsarna
för att se, hvad som var å färde.

Kyrkoherden satt framför ett bord, där
listan låg blank och väntade. Bredvid satt
v. pastor Algotson. Han var en liten mager
karl med skarpa drag och ett hårdt uttryck
i ögonen. Han var schartauan och känd för
att behandla fölket groft och hänsynslöst, mäst
sedan gamle kyrkoherden dött, hvilken, fast han
var sträng, var en rättvis herre.

Det låg något surt, inbitet i draget kring
hr Algotsons tunna läppar. Det var en ond
ande, som smugit sig in i församlingen sista
tiden, ett stumt trots liksom, och det var att
knäppa till utan vekhet. Det var icke något,
man kunde taga på, men det kändes i luften,
i den trumpna tystnaden, när det blef fråga
om kommunala saker och ting, hvilka förut
fallit af sig själf, emedan prästen ville det.

Det märktes mäst bland de yngre. Här
om dagen t. ex. Det var nattvardsgång i
annexkyrkan. Han, Algotson, hade förbjudit
Nilsson fiskare nere från Blekvik att gå till
skrift, emedan han svarat prästen uppstudsigt
och oförskämdt, när denne skulle döpa ungen
hans. Prästen yrkade på, att flickan skulle
heta Karin, och fadern ville ha henne döpt
till Konstantia Eleonora, för det ena hette
farmora, flickans, och det andra det fartyg
han, Nilsson, seglat med i sin ungdom. Pa-
storn sade, att det var högfärdigt och onö-
digt, men Nilsson blef häftig och svarade,

att det angick inte pastorn med flera ohöf-

viska ord. När så faddrarne voro samlade
och döpelseakten i gång, öfvergöt Algotson
barnets hufvud med vatten och sade: Jag dö-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 24 21:54:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0058.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free