- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
52

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

32 En petition.

som inte var stor på att läsa, men till våren
kunde få en bra tjänst på Torsäng, om han
»Slåpp». Det var inte att riskera.

Han var den siste, som skref under.

Kyrkoherden var värkligen uppretad.

— Det är en skam för församlingen —
sade han ock såg ut i luften — den blir
utskämd för biskopen och hela landet.

Men endast Algotson och Asp sutto
kvar

Pastorn slog igen boken med en
smäll, tog hastigt af sig prästkappan — han
hade hjälpt till med altartjänsten — gick ut
utan att hälsa på hr Asp, satte sig i kärran
och for ned till sengudstjensten i Blekvik.

Kyrkoherden erfor en generande känsla,
då han blef ensam med hr Asp.

Han lossade kappan, hostade lite, tog
fram näsduken och snöt sig diskret. Kyrk-
vaktaren kom in på tå och började stöka
vndan.

Kyrkoherden vände sig då om och sade
något besväradt:

— Ja — herr Asp gör oss kanske den
äran till middag då efter aftal —- vi ha en
liten höna att bjuda på.

Han ljusnade, då han talade. Ändtligen
skulle man få lite mat.

Hr Asp tackade stilla.

— Kyrkoherden vet, att mina åsikter i
dag tvingade mig.

— Ja, ja — afbröt prästen, då de
gingo ut — affärer för sig, affärer för sig.
Det skola vi nog tala om sedan.

Han fann det alltid obehagligt att tala
med en motståndare på tu man hand. Saken
var egentligen förarglig, ty senast i våras
hade han i anledning af ett krångligt präst-
val uttalat sig afgjordt mot petitionsväsendet.
Han hade hållit ett af sina högstämdaste tal
och ordat om den oärlighet, som ligger där-
uti, att många kanske med lock och pock
och utan att ens förstå den sak, hvarom de
petitionera, skrifva under, om omogenhet,
oädla bevekelsegrunder o, s. v.

Han hoppades saken ej skulle komma
på tal.

Herre Gud, hvad solen sken vällustigt
ned på hafren, och hvilken frisk, salt vind
det kom från hafvet. Att lifvet skulle ha
så många mödor och obehagligheter att taga
itu med!

Han såg förstulet på folkhögskollä-
rarn, der de åkte hem i den lätta giggen.
Han ertor en känsla af ren förundran. Hur

i Guds namn kunde man bråka med bönder
och söka inplanta i dem bildadt folks tänke-

sätt, när man inte var tvungen? Då man
kunde lefva lika bra ändå och få sin or-

dentliga lön. Det föreföll honom, som hade
hr Asp varit ett främmande djur rent af,
och han såg med ett slags nyfikenhet på
hans fredliga, lite tungsinta drag.

Hönan var utsökt, man satt länge till
bords, det åts godt, och det dracks godt —
fin gammal bourgogne. Det strålande ljuset
föll in genom verandadörrarna.

Dagens händelse kom på tal.

— Ja, det var förfärligt, att bönderna
inte skref på mer, sade fru Näslund och
lade hufvudet bakåt på ett henne eget sätt.
Hon var röd och sken af välmåga. Fetglän-

"sande fläckar började slå upp på näsan och

i pannan. Hon talade mycket säfligt med
högt, bredt målföre.

— Det där ä” då en riktigt god sak de
ha hittat på, för di här böckerna ä” rysliga.
Min dotter, som ä” gift med häradshöfding
Blomstrand på Ölmelund, hon säger, att där
va” folket så snälla och skref på allihop.

Hr Asp satt och log fredligt och talade
mycket litet.
lugna stämma:

— - Följer fru
litteraturen närmare?

Fru Näslund vände sig så hastigt, som
hade hon fått en stöt och nästan skrek ut:

— Hvem? Jag?! —-— Åh visst inte, go’a
herr Asp, hurjkan herr Asp tro det? Jag tror
inte jag läst en enda bok, sedan jag var
flicka i världen — utom Guds ord och så-
dant — och inte har min dotter, som är
gift med — ja, det sa ja” ju nyss — (ett
litet skratt) ja, inte har hon läst en enda af
de här dåliga böckerna, det vet jag då, Gud
ske lof, bestämdt. Nej, för hennes man säger
som så, att inte gifta fruntimmer en gång
bör veta nånting — ack, han har varit så
mycket med, den Otto, vet herr Asp.

— Men hur vet fru Näslund då, att
de ä” så dåliga?

Fru Näslund spärrade upp ögonen.

— Åh, det vet väl alla människor,
snälla herr Asp. — I »Fosterlandets sanna
väl», där får man minsann veta, hur dåliga
de ä de nya böckerna. Det hör man ju för
resten öfverallt. É

— Nej, inte öfverallt: I »Folkbladets
t. ex., som vi håller nu på skolan, stär ofta
mycket fördelaktiga —

Näslund med den nya

Nu sade han med sin tysta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Nov 24 21:54:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free