Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år
58 Elisabeth Jerichau-Baumann.
Chopin: »Hans. musik innehåller ett djup af
vexlande, oklara rörelser. Genom sin egen-
domlighet, sin elegans, sin smidighet . och
oändliga omvexling liknar den Weichselns
döttrar, som med sin djupa religiositet förena
kärlek till dansen och som kunna tala, sjunga,
dansa, så att säga, på alla tungomål utan att
någonsin förlora sin nationela pregel. Dessa
Weichselns döttrar äro — som Liszt säger
vidskepliga, barnsliga, lätta att förnöja,
som Orientens qvinnor, men samtidigt mycket
upplysta, förståndiga qvinnor, som med en
Blick uppfatta allt, som låter gissa sig, och
som kunna använda allt, hvad de veta, De
förstå till och med den sällsynta konsten att
kunna tiga, länge och alltid, omså fordras...
Dertill äro de högmodiga och oförvägna,
enthusiatiska och mycket religiösa, älska det
äfventyrliga, prisa kärleken och sätta hjelte-
mod och ett äradt namn högt, kanske alltför
högt. Af naturen "och på grund af sin ställ-
ning äro de emellertid försigtiga, och under
det de veta förställa sig otroligt, förstå de
tränga in i andras själar utan att röja, hvad
som bor och rör sig i deras egen.» Fru Je-
richaus vagga stod, som bekant, vid Weich-
selns stränder i Polen, och hvar och en af
de ofvan uppräknade polska folkegendomlig-
heter återfans hos henne i utpreglad grad.
Det är klart, att ett så sammansatt vä-
sen, isynnerhet när det uppträdde i gestalten
af en qvinna och dertill en så kraftfull och
sjelfständig som fru Jerichau, skulle väcka
mycken fiendtlighet och missuppfattning i
det land, Danmark, som hon på grund af
silt giftermål kom att tillhöra; och då hon
med tiden fullständigt satte sig öfver spets-
boörgarnes kritik, uppstodo om henne de mest
vidunderliga och elaka rykten, någon gång
grundade, mest öfverdrifna eller uppdiktade.
Några anekdoter och utdrag ur hennes bref
skola måhända bidraga att kasta ett sannare
ljus öfver dessa förhållanden.
Fru Jerichaus äktenskapliga lif är må-
hända det, som mest satt förtalets tungor i
rörelses I sin ungdom och äfven senare var
hon föremål för många mäns beundran och
kärlek, hvilketledde till ätskilliga förbindelser
af längre eller kortare varaktighet. Men det
synes mindre ha varit hennes utseende och
intelligens, som framkallade dessa tycken
än det sant ’qvinliga, veka och kärleks-
fulla, som städse strålade ut från hennes ord
och gerningar. Och att hon verkligt och
uppoflirande älskat blott en, Jens Adolf Jeri-
chau, derom kän intet tvifvel råda hos den,
som dömer fördomsfritt. Så skrifver hon
1850: »Käre, dyre man! Du är den sol,
kring hvilken hela mitt väsen, som du älskar
att kalla hjerta, vänder sig, och som bringar
till mognad allt godt, som kan finnas i mig,
och som väcker till lif de blomster som
kunna vara dolda i min ande. Är du borta
från mig, käns det, som mitt lif vore: ofull-
ständigt». Och vid ett annat tillfälle heter
det från Rom: »Det är så skönt att åter
höra mejselklang och se marmorflisorna flyga
omkring i ateheren.") Ofta tycker jag mig
se dig träda in genom dörren, så stor är
illusionen. Men de tiderna äro ju förbi,
ehuru violerna blomma här som för 30 år
sedan... Ack, om du kom! Kärleksfulla ar-
mar skulle utbredas emot dig. Fn liten ate-
lier med två rum står till ditt förfogande.
Hemmet är ordnadt och prydligt; vi laga
maten hemma och lefva i lugn och stillhet»,
Från Rom skrifver hon 1880: »Det nya året
har medfört en del bekymmer. Det åter-
står knappt för mig någon huslig lycka, som
jag dock illusoriskt hoppats på. Jag vill
dock" hem till Danmark, ’emedan det är mitt
hem; detsamma vill storkemor, som flyger
tillbaka till redet, fastän taket brinner! Ingen-
ting nytt har inträffat, blott det gamla, stän-
digt molande, den tärande sorgen, att Jeri-
chau ej vill lefva ett familjelif, och detta
trodde jag så säkert på, då jag lemnade Kö-
penhamn. — Det går mig som pilgrimen i
öknen, sony ser de gröna skogar fata mor-
gana målar, medan hän törstar och längtar
efter det kära hemmet...»
Det har anmärkts, att fru Jerichau al-
drig borde ha varit gift, och det är icke
utan, att hon sjelf någon gång synes ha lutat
åt den meningen, åtminstone med afseende
på Jerichau. Så yttrar hon till sin son Ha-
rald 1875: »Det, att Jerichau ej kan tvinga
sin natur och sina böjelser till att fördraga
mina svagheter i vårt samlif, bevisar icke, att
jag icke är det värdig och inte heller att
jag ej skulle kunna göra en man lycklig;
men vårt äktenskap är ett bevis på, att vi
kanske aldrig borde varit gifta eller samman-
vigda. Jag värderar min man som en ädel,
sann natur, och jag hoppas på Gud, att det
skall förunnas mig... på ett senare stadium
bli hans störa glädje i lifvet. Detta hopp
") Det höggs på Jerichaus arbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
