Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt. : 77
To Sonetter..
AT Th. Bogedal.
I.
Avnbögen.
Jeg gik derude under skovens buer,
hvis rébber kun fra hvalv til hvalv sig strakte;
— et dgdsens bud den brudte hvelving bragte
med sneens ligferdslin på gres og tuer.
Men se! i vintersolens svage luer
en avnbgg bladbehengt mig grenen rakte;
— den fortidstroskab modet i mig vakte,
så jeg med håb mod fremtidsmålet skuer.
Således skal, når en gang tidens 1e
har mejet bort din ungdoms fagre blommer
og lagt omkring din isse aldrens sne,
du, mens du venter våren my, som kommer,
— hvis tegn i skyen alt sig for dig te —
tro vogte hvert et blad fra livets sommer.
0
HER
Vinterrugen.
Septembersolens rest af sommervarmen
fremkalder liv på hver en tilså’t ager,
med håbets gronne dug hvert rugstrå flager:
— da just ta’r solen plads i rejsekarmen.
Så stormer vintren frem med gny og larmen
og sneens teppe over marken drager;
men rugen tenker: når mod vår det dager,
ta’r solen atter sine born ved barmen.
Sådan i os skal hver en lonlig laengsel,
hver dybt folt trang af lys til live båren,
— kan den kun tåle ventetidens traengsel, —
hver evne, som til vinterded blev kåren,
men end har spirekraft i savnets fengsel,
som rugen hilse solens kys om våren.
(07 FT»
Elfringen.
Me händer stundom, att då en växt — en
rosenbuske till exempel — skjuter allt-
för rikt i blomst den alstrar knoppar, som
aldrig slå ut i blomning. TI början kan man
icke skilja en sådan knopp från de andra;
liksom de vecklas den ut ur sitt bladhölje,
den korta stjelken sträcker på sig och knop-
pen sväller i solskenet, — sväller allt mer
och mer, tills den sprieker i spetsen och de
gröna foderflikarne vika sig tillbaka, blottande
en skymt af den rosenröda kronan. Men en
dag varseblir man, att den plötsligt stannat i
sin utveckling, man märker, att den rosen-
röda spetsen alltjemt är lika liten, knoppen
lika späd; rundt omkring den slå rosör ut,
lefva sin dag, vissna och fälla sina blad,
nya knoppar spricka fram, växa och blifva
till blom, den sitter der alltjemt som knopp
med sitt rosenröda löfte, som aldrig blir mera
än ett löfte, men som blir mörkare, svartnar
som af sorg. Långt in i hösten, länge se-
dan den sista blomman fallit, sitter knoppen
kvar på sin stjelk, och då vinterfrosten slut-
ligen skördar den, är det som knopp, en för-
vissnad, förtorkad knopp, den faller.
Om en sådan knopp var det hon på-
minde.
Då man såg henne komma på afstånd
med sin lätta, oregelbundna gång, den späda
outvecklade kroppen med sina veka, slanka
linier, det något stora hufvudet, som alltid
lutade på halsen, liksom vore det för tungt,
då trodde man, att det var en ung flicka
man såg. Så kom hon närmare, och man
fick ett intryck af något förvissnadt, ofull-
gånget, och då man urskiljde hennes ansigte,
uppfyldes man af förundran. Var det ett
barn, eller var det en menniska, som redan
lefvat ut sin tid? Man visste det icke, man
hade en känsla af, att hon egentligen icke
hade någon ålder.
Äfven ansigtet skulle kunnat vara en
ung flickas, blott icke ögonen varit. Det
var ögon, sådana man stundom kan finna
hos döende, hvilka lidit så mycket, att de
äro glada att få dö, — stora, ängsligt stora
ögon med en egendomligt klarsynt blick; en
blick, som såg saker, som ingen annan kunde
se, eller som såg något annat bakom det,
som verkligen var att se.
Och detta ansigte omgafs af ett hår som
en gång varit glänsande svart, men som nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
