Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
91
den var bygd på falska historiska och poli-
tiska grundsatser, hade alstrat tanken om de
nordiska folkens sammansmältning, och denna
fann ett kraftigt stöd i den i Sverige all-
mänt rådande, men grundfalska uppfattnin-
gen, att Norge blifvit öfverlämnadt till Sve-
rige enligt Kielertraktatens vilkor ochi grund
och botten vore »ett eröfradt land», hvars en-
vishet Sverige länge hade fördragit i hopp
om, att det med tiden af sig själf skulle falla
till föga. Då detta tycktes gå långsamt, an-
såg man sig i Sverige ej längre böra dröja
med att söka åstadkomma åtminstone en bör-
jan till en sammanslutning. Kung Karl var
skandinav, och jämsides med åtgärder, som
skulle leda till gemensam här- och tull-
ordning, reste: sig från svensk sida ett kraf
om unionens utvidgande, utan minsta hän-
syn till den i riksakten försäkrade likstäl-
ligheten.
Men det norska folkets känsla har all-
tid upprest sig emot att uppslukas at sin
starkare granne, först på grund af bitter er-
farenhet från forna tider, sedan då detkände
sitt behof af själfständighet såsom ett sär-
skildt folk. Det hyser farhågor för att in-
dragas i förhållanden, som under tidernas
lopp otvifvelaktigt skulle göra det till »en
torpare» i förhållande till sin granne »herr
patronen» Därför har alltid hvarje försök
att ombilda den nuvarande personalunio-
nen mellan Norge och Sverige till en s. k.
realunion mött folkets motstånd. Och så
skall det äfven bli.
Det norska folket måste hafva lof
värna sin frihet och själfständighet, rätt
råda för sin framtid och utveckling, utan att
detta, som händelsen var vid denna tid, i
Sverige skall uppfattas antingen som norskt
högmod» och otacksamhet eller som »misstro
till sin svenske granne.»
Sveriges fordran och revision af riksak-
ten väckte då så mycket mera misstämning
i Norge, som den hvilade på den öppet ut-
talade grundsatsen, att Norge enligt Kieler-
traktaten var »ett eröfradt» land; ej häller
gjorde det folket tryggare, att man från svensk
sida antydde »ett unionsparlament» såsom
ersättning för afskaffandet af det norska ståt-
hållarämbetet. Detta hade stiftats vid grund-
lagens revision af den 4 nov. och gjordes
därför nu, ehuru ej nämdt i riksakten, till
en »unioneb fråga, hvilket åter ledde till
den orimliga slutsatsen, att hela den norska
grundlagen var »ett kontrakt med Sverige»,
att
att
som ej kunde ändras utan dess samtycke, en
åsigt, så rakt i strid med hela föreningens
grundtanke, att Sverige sedan själf erkänt
den såsom ett öfvergrepp. Det gaf ovilkor-
ligen intryck af ett köpslående på vinst och
förlust, då det enhälliga stortingsbeslutet om
upphäfvande af grundlagens $ 14 — för så
vidt den rörde utnämningen af norsk eller
svensk man till ståthållare i Norge — oak-
tadt kungens på förhand lämnade samtycke,
nekades sanktion, emedan det svenska stats-
rådet hotade att äljes afgå och i öfverens-
stämmelse med riksdagens uttalande till och
med påstod den norska grundlagsfrågan så-
som afgjord i »sammansatt statsråd.»
Under dessa förhållanden vägrade det
norska stortinget i adressen af den 23 april
1860 utan tvekan all revision af riksakten
på annan grundval än den nuvarande själf-
ständighetens och jämlikhetens. »Stortinget
är öfvertygadt om, att ingen norsk man, som
respekterar sitt fosterlands rättigheter och sin
egen ära, vill deltaga i revisionen på andra
vilkor». Men brytningen framtvang redan nä-
sta år ett ministerskifte i Norge, och detnya
statsrådet upptog unionsfrågan på sitt pro-
gram, i värkligheten emot stortingets önskan.
Det var vår byråkratis drömmar och hopp
att genom helstatsförbundet med Sverige kunna
befästa det gamla »ämbetsmannaväldet> emot
den tilltagande bonderörelsen och slutligen
Sveriges tryck på den norska regeringen, som
förmådde norska män att sålunda glömma
sig själf. Unionskomitén arbetade från 1865
— 67; dess förslag till ändringar i riks-
akten gingo förnämligast ut på, att båda ri-
kenas gemensamma ärenden och de af deras
enskilda, som därtill funnos lämpliga, kunde
föreåragas i wnionelt statsråd — första ste-
get till en skandinavisk helstat, emedan det
nödvändigt måste hafva till foljd inrättandet
af ett kontrollerande unionsparlament. De
»ministeriella målen» skulle för framtiden före-
dragas i ministerielt statsråd, bestående af 2
svenska och 1 norskt statsråd. Men för att få
denna — den förra — förordningen lagstad-
gad, skulle Norge uttryckligen erkänna Sre-
riges utrikesminister som sin, m. a. 0. för
alla tider afsäga sig sin rätt att själf ordna
sina ärenden med främmande makter. Köp-
slåendets anda var öfverallt tillstädes. Det
var med anledning häraf, som Johan Sverdrup
i följande stortingsdebatt yttrade: »Jag tror,
att jag talar i alla sanna norrmäns namn, då
jag säger, att denna enda punkt är tillräck-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
