Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Framål. 93
utan diskussion —d. 12 mars antogs af den
svenska riksdagen och sanktionerades 7 maj
1885, utan att det svenska statsrådet med
ett ord omnämde något sådant tilläimnadt
ändringsförslag, som blifvit antydt till nor-
ska regeringen, och utan att det på annat
sätt gjorde afseende på sakens unionella be-
tydelse.
Vid offentliggörandet af statsrådsproto-
kollen visade: det sig tydligt, att omslaget i
stämningen i Sverige kommit regeringen att
under loppet af februari månad 1885 helt
och hållet ändra mening. Redan under tiden
mellan grundlagsförslagets antagande och be-
kräftande framlade regeringen den 14 april i
sammansatt svenskt-norskt statsråd utkast till
en kgl. resolution, som gaf tvänne norska
statsråd säte i det nya ministeriella statsrådet
(utrikesministern, den svenske statsministern
och ett svenskt statsråd), då gemensamma
utrikesärenden förhandlades. Här kom ej
längre någon likställighetsprinzip i fråga. De
norska statsråden skulle fortfarande utgöra
den tysta, oansvariga minoriteten, som, liksom
från 1835, skulle sitta på nåder genom en
kgl. resolution, och denna skulle till oci med
utfärdas i sammansatt statsråd.
Unionsfrågan,
IL.
Under tiden hade Sverige genom den
nya »riksdagsordningen» af ??/, 1866 omda-
nat sin gamla riksdagsordning enligt nutidens
fordringar. Men utrikesärendenas behandling
hade under tidens lopp endast undergått den
förändringen, att »hofkanslerens plats blifvit
intagen af en medlem af statsrådet» Därige-
nom hade utöfningen af det kungliga privi-
legiet åtminstone erhållit sken af att vara
konstitutionelt; men oaktadt detta började be-
hofvet af bättre konstitutionella garantier än
det »ministeriella statsrådet» bli allt starkare.
Detta hade äfven visat sig deruti, att de»mi-
nisteriella målen» så småningom börjat få
samma behandling som vanliga regeringsären-
den; de gemensamma till sammansatt svenskt-
norskt eller norskt-svenskt statsråd. Denna
väg gick det bl. a. med konsulat; traktat- och
konventionsärenden och i allvarsamma tider,
såsom. 1848 och 1863, äfven med andra di-
plomatiska förhandlingar. Det var därför en-
dast ett försök att lagbinda utvecklingens
gång, då ’Stockholmsrepresentanten Hedin
1883 upptog ett äldre förslag från 1856 och
1872 om att helt och hållet upphäfya det
»ministeriella statsrådet» och för framtiden
behandla utrikesärendena på samma sätt som
andra. Rikenas gemensamma ärenden skulle
därigenom komma att behandlas i samiman-
satt statsråd. Hedin framhöll, att endast så-
lunda skulle full konstitutionell garanti kun-
na vinnas samt att ett sådant beslut skulle
omintetgöra alla ytterligare tvister angående
denna sak mellan båda rikena, medan unio-
nella tvistefrågor lätt kunde uppstå genom
hvarje annan ordning, som rubbade princi-
pen om rikenas ömsesidiga likställighet just
i den punkt, där den redan förut var ofull-
ständigt genomförd och där hela ordningen
var otillfredsställande och tillfällig.
Förslaget blef emellertid af konstitutions-
utskottet lämnadt oafgjordt, med den invänd-
ningen, att det norska stortinget efter norska
grundlagens $ 75 f. därigenom skulle få rät-
tighet att ransaka diplomatiska protokollet,
hvilket den svenska riksdagen ej ägde. Detta
skäl var af föga vigt. Norge hade ej vägrat
att vidtaga denna nödvändiga ändring, som
dessutom redan var medgifven af grundlagens
$ 28. Förslaget strandade för tredje gången
därpå, att dess antagande ovilkorligen måste
gifva $$ 4 och 5 i riksakten deras wurspruwng-
liga betydelse med hänseende till Norge. I
afsigt alt omintetgöra denna möjlighet fram-
lade utskottet ett hvilande grundlagsförslag
att afgöras efter nya val på 1885 års riks-
dag. Detta gick ut på, att den svenske stäts-
ministern skulle hafva tillträde till det mi-
nistriella statsrådet.
De norska statsråden inlade genast pro-
test emot denna åtgärd. De voro hänsyns-
fulla nog att ej påstå — hvilket otvifvelak-
tigt låtit sig försvara — att den norska stats-
rädsafdelningen i Stockholm efter riksaktens
$ 5 måste anses berättigad att deltaga 1 det
nya ministeriella statsrådets förhandlingar om
gemensamma utrikesärenden, utan att vidare
lagstadganden häraf vore nödigt De for-
drade endast, att när Sverige för sin del an-
tagit grundlagsbeslut, som skulle sanktione-
ras i svenskt statsråd, måste Norge hafva
rätt att förfara på samma sätt. De svenska
statsråden erkände också hvarje folks rätt att
på egen hand ändra sina grundlagar och sin
lagstiftning. Norge hade användt denna grund-
sats i ståthållarfrågan med samma rätt i
denna sak som Sverige. Resolutionen blef
alltså icke utfärdad, men den svenska grund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
