Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
Unionsfrågan från norsk synpunkt.
blef ock händelsen. Den 1 april 1886 — just
narrdagen — blef det bekant att underhandlin-
garne afbrutits, emedan de båda regeringarne
ej kunde enas utom i detta enda, att: »intet
skulle företagas.»
Anledningen härtill var hufvudsakligen
den, att man å svensk sida, såsom nödvän-
digt vilkor för tillförordnandet af tre norska
statsråd i det nya ministeriella statsrådet,
fordrade Norges uttryckliga medgifvande, att
den föredragande utrikesministern skulle vara
svensk. Man påstod, att Norge förpligtigat sig
dertill redan genom" ordalagen i protokollet
af den 15 maj 1885: »de ministeriella målen
skola föredragas för kungen af utrikesmini-
stern i närvaro af tvänne andra medlemmar
af det svenska samt tre medlemmar af det
norska - statsrådet.» Den norska statsrådsaf-
delningen medgaf också under den följande
stortingsförhandlingen, att "den ej varit till-
räckligt uppmärksam på denna ordalydelse
af det svenska förslaget; men ehuru statsmi-
nister Richter förklarade sig kunna gå in på
detta, emedan det ej innehöll någon positiv
föreskritt, utan endast en användning af re-
dan befintlig ordning, ansåg ingen af de nor-
ska statsråden sig förpligtigad dertill. Ty det
innebar endast ett mandat och icke något de-
finitivt förslag.
Detta måste äfven hafva varit svensk
uppfattning; ty äfven här hade man i tvänne
väsentliga stycken afvikit från protokollets
tanke. I stället för att låta det ministeriella
statsrådet endast handhafva de gemensamma
utrikesärendena, ville den svenska regeringen
indraga dem alla under det ministeriella stats-
rådet samt dessutom gifva detta full myndig-
het, äfven om ej samtliga norska statsråd
voro tillstädes.
I det sammansatta statsrådet i Kristiania
den 30 mars 1886 ansåg den norska rege-
ringen ’ sig ej kunna ingå på något af
detta, hvarken att lagfästa, att Norge för alla
tider endast genom svensk tolk skulle för-
handla med andra länder, eller att utvidga
det unionella området till alla utrikesären-
den. Egentligen var det svenska anbudet en-
dast ett upptagande af år 1867 unionskomi-
tés förslag. Protokollen skulle framläggas för
naätionalförsamlingen och allmänheten.
Den svenska riksdagen var mer än ense
med sin regering, I första kammaren ville
man ej medgifva Norges likställighetsrätt,
men nog köpslå emot duktigt vederlag. Det
talades så hånande och nesliga »svenska ord»
emot Norges folk, dess grundlag, dess frihets-
sak, dess institutioner och dess regering, syn-
nerligast af f. d. utrikesministern, general
Björnstjerna, att tidningen »Fäderneslandet»
beklagade, att de ej efter förtjenst blifvit be-
mötta, och sökte deras upphof i det klart
ådagalagda hatet till hvarje demokratisk för-
fattning och den kärlek till det forna »äm-
betsmannaväldet», som var den svaga sidan
äfven hos våra munionsvänner från sextiotalet
och hos vårt högerparti i dess helhet. Det
visade sig allt mera, att man i Sverige långt
mindre, än vi kunnat förmoda, ägde verklig
insigt om Norges hållning nu som förut.
Skilnaden mellan »norskätare» och största
delen af snorskvännerna» tycktes endast ba-
stå deri, att de förra ville hota och de senare
smeka oss in under Sveriges förmynderskap,
utan en aning om, huru vär känsla, som har
ett ovilkorligt behof af frihet, skulle känna
sig sårad till och med af de vänligaste ord
i detta syfte. Endast »Fäderneslandet», göte-
borgstidskriften »Framåts, »Öresundsposten»
och en enstaka annan tidning samt »enskilda
vänner» hafva gifvit öppet tillkänna sin in-
sigt om Norges rätt och billigheten af dess
fordran.
Den 5 juni 1886 begärde pluraliteten
af det norska stortingets protokollkomité sa-
kens framläggande för stortinget. Den ogil-
lade, att statsrådsafdelningen försummat in-
hämta den öfriga regeringens betänkande och
förbisett ordalydelsen i protokollet af 15
maj; den beklagade Richters ståndpunkt,
men gillade regeringens hållning i sin helhet,
samt framhöll den norska fördringens rätt-
mätighet och billighet, hvilket Sverige en
gång skulle komma att erkänna. Minoriteten
(högern) fann Sveriges vilkor antagliga, men
klandrade regeringens underhandlingar och
beklagade, att dessa bragt Norge i en kinkig
ställning; den föreslog, att dokumenterna
skulle tagas till protokollet.
Torsdagen 17 juni behandlades saken i
odelstinget. Statsminister Sverdrup redo-
gjorde för dess historia —: »det skall bli ett
historiskt faktum, att om strid uppkommit,
så är skulden icke vårs, — ådagalade hela
regeringens oklanderliga hållning: — »hurn
många betänkanden statsrådsafdelningen änin-
hämtat, skulle resultatet blifvit detsamma»,
förklarade, huru som Sveriges anspråk på lag-
fästandet af utrikesministerns nationalitet skulle
»med hänseende till de vigtigaste nationella
och internationella afgöranden sätta Norges
EEE SSE EN UNION
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
