Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
107
rike i jämbredd- med osjälfständiga stater.»
Och detta skulle göras till rätt för Sverige
och till .pligt för Norge. — »Jag vet icke,
hurna : gammalt detta anspråk är i Sverige,
men det vet jag, att huru gammalt det är
och blir, så skall det aldrig bli godkändt
från norsk sida, emedan ingen norsk stats-
myndighet vågar underskrifva en dylik un-
derkastelseakt.>» — Det fattades ej saken doku-
menter: inbördes samstämmiga utlåtanden från
stortingen, från Karl Johan, Oskar I och Karl
XV och från de båda unionskomitéerna er-
känna likställighet såsom grundsats. Det
hade alltid framhällits af män från alla fråk-
tioner, att till detta måste man på alla om-
råden. arbeta sig fram. ’Talaren vidhöll sina
ord af I juni 1885. Det aflägsnare mål, han
då antydde, var icke, som man sagt, en norsk
utrikesminister bredvid den svenske, utan en
grundlagsenlig rättighet för konungen att till
utrikesminister välja en norsk eller svensk
man, som skulle kontrolleras af en delegation
af. män, valda af båda nationalförsamlingarne,
lika många från hvarje land. Kanhända fun-
nes det en bättre utväg, men man trodde sig
hafva påpekat rätta vägen inom föreningens
gränser, och denna ville han icke öfvergifva.
Med denna åsigt voro hans ord af den 9 juni
för honom en politisk nödvändighet och pligt.
Förhandlingarne i svenska riksdagens första
kammare nödvändiggjorde ett allvarsamt ord.
Han resumerade och kommenterade Björn-
stjernas yttranden: »Det är en rik bukett af
förnekanden af Norges rätt och ställning i
. Wnioncn, af förvrängningar af historiska fakta,
af påståenden om, att Norge är ett under-
ordnadt land, som alls icke har likställighets-
rätt, af förolämpningar och hånande yfttran-
den mot alla det norska folkets dyrbaraste
förhållanden, af högmodiga förhållningsregler,
huru det norska folket hade att förhålla sig
för att uppnå sina tydliga och rättvisa for-
dringar, af fördömmande uttalanden öfver vårt
politiska lif, som dock förts i vårt eget land
och i kraft af vår egen författning.
Jag skall ej längre uppehålla mig vid
herr Björnstjernas applåderade föredrag, hvars
hän kulminerar deri, att han iklädt sig unions-
’ vänlighetens mantel. Jag tror, att dessa ytt-
randen äro lärorika, och många skola må-
hända anse, att man egentligen bör vara hr
— Björnstjerna tacksam. Han har nämligen
icke talat förgäfves, derom kan man vara öf-
Vertygad.» (Talaren framlade dessa ord skrift-
ligen på referentbordet). »Jag har velat pre-
cisera denna del, emédan jag åtager mig an-
svaret därför.» Han slöt sitt tal sålunda:
»Jag tror på ömsesidigt förstånd och växande
förtroende mellan folken med hänsyn till det;
som kommer: från anden och från hjärtat.
Men jag tror alls icke på de herrar, som
vilja låta oss förstå, att det svenska folket i
sin. helhet är ense med dem uti att motsätta
sig. de norska anspråk, som nu blifvit fram-
lagda. . .. att en fri och folklig utveckling
hos närbeslägtade folk skulle aflägsna sim-
nena och leda till förnekande af solidaritet
och brödralag, det är omöjligt!»
I en senare replik yttrade Sverdrup:
»Med hänsyn till debatten den 9 juni, för-
modar jag, att det åsyftas, hvad jag då ut-
talade om bestämmelsen i den norska grund-
lagen, dess förhållande till saken och dess
framtid. Nej, jag tager ej tillbaka ett ord
af hvad jag min mening är,
att det, som införes i vår grundlag, framför
allt mäste vara bestämmande: och grundläg-
gande, och att vi hafva rättighet att, i likhet
med hvad Sverige gjorde 1885, i vår grund-
lag intaga bestämmelser om utrikesärendenas
j handhafvande; icke sådana, som stå i strid
med riksakten och med det förbund; som
ingåtts — vare det långt från mig att anbe-
falia detta — ntan sådana, som utgöra bör-
jan till en ny utveckling och en grundyal
att bygga uppå, emedan det är en lag, an-
tägen af ett folk. efter långt arbete och i
den mest bindande form, som i landet gif-
ves. Jag vidhåller detta.»
Efter en kort ordväxling, hvarunder hö-
gerns ledare, hr Stang, instämde med rege-
ringen i dess hufvudsyfte angående denna
sak: full likställighet för båda rikena, äfven
uti ifrågavarande punkt, men klandrade dess
hällning i /enskildtheter, beslöt odelstinget
med 56 röster mot högerns 27 att intet af-
göra utan öfverlämna saken till stortinget.
+
Unionsfrågan.
NS
Redan under: odelstingets sammanträde
hade den frågan varit å bane, om stortinget
med anledning af denna sak borde affatta en
adress och Stang hade framhållit, att eme-
dan den svenska riksdagen ej yttrat sig,
borde äfven det norska stortinget tiga. Man
hade talat om ett förslag från statsrådet Dåe,
ledamot från Alesund och Molde. Detta blef
äfven framlagdt under stortingets möte mån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
