Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
3
113
för den höga spegeln står majorskan klädd
i baldrägt. Anna ligger på knä framför
henne,
blomma på det rika spetsgarnityret, hvilket
garnerar klädningen af bronsfärgad atlas.
De små, magra händerna darra nervöst:
Hon har ju också i en fortsättning ar-
betat sedan kl. 7 på morgonen.
Otåligt yttrar majorskan något om då-
lig smak, ovana, ringa förmåga, då Anna ej
lyckats fästa blomman enligt hennes önskan,
och på nytt darra de magra händerna och
på de bleka kinderna brinner en skarp rod-
nad, Ändtligen är blomman fästad, major-
skan kastar en sista tillfredsställd blick i
spegeln. Nu återstår endast att lätt pudra
ansigtet för att minska den starka rodnaden,
en följd af för mycken blodfullhet.
»Huru mycket är jag er skyldig för ar-
betet i dag», säger majorskan, i det hon på-
lägger mera puder, hennes färg är onekligen för
stark i afton.
»Det ber jag majorskan sjelf bestämma»,
svarar Anna. Inom sig tänker hon visst, att
hon vore värd litet högre dagspenning, då
hon arbetat så flitigt hela dagen, utan det
ringaste uppehåll, och flere timmar utöfver
den vanliga arbetstiden, men hon är rädd för
att uttala denna sin tanke.
- Majorskan, hvilken nu ändtligen lyckats
gifva sitt anlete den färg hon anser vara öf-
verensstämmande med sin toilette, öppnar en
byrålåda och framtager ur en liten börs af
röd sammet en 25 pennis" slant i silfyer,
hvilken hon lemnrar Anna, i det hon tilläg-
ger, att hon icke anser henne nog skicklig
för att göra sig förtjent af högre dagspen-
ning. All den blod, som ansträngningen
framkallat på sömmerskans kinder, viker för
att gifva plats åt en dödlig blekhet. Ett
ögonblick blixtra de svarta ögonen och han-
den knytes ofrivilligt, men det är endast ett
ögonblick. I det nästa minnes Anna, att hon
är en utfattig, fallen kvinna, som ej får göra
anspråk på något, hon minnes, att hennes
lilla gosse är sjuk, och att hvarje slant, huru
ringa den än är, nu för henne är nödvän-
dig, dessutom vore det möjligt, i händelse
hon visade missnöje, att majorskan skulle
omtala händelsen inför sina vänner och be-
kanta, och Anna sålunda ej mera kunna hop-
pas på arbete af rikt folk.
Utan att vidare bekymra sig om söm-
+ Minsta gångbara silfvermynt i Finland,
sysselsatt med att fästa en mörkröd
merskan går majorskan in till sin man för
att låta honom i första rummet beundra sin
toilette, och snart höres ljudet af vagnen, hvil-
ken för dem till balen.
I det ovissa skenet, som utstrålar från
vagnens lyktor, tycker sig majorskan för nå-
gra ögonblick se ett likblekt ansigte och ett
par stora, svarta, sorgsna ögon, men det är
endast i vagnslyktornas dunkla sken.
Man är framme och hela våningen strå-
lar i festlig glans. I det bländande. skenet,
omgifven af beundrande blickar, glömmer
majorskan, att ett par magra, darrande hän-
der, ett par förgråtna ögon arbetat, ansträngt
sig en hel lång dag för att göra henne
grann.
Den fattiga sömmerskan går allena hemåt
den långa, mörka vägen, insvept i en liten
tunn schal. Ansträngningen, sinnesrörelsen
och den kalla höstluften, mot hvilken den
tunna duken inte ger något skydd är mer
än hvad hon står ut med, klen och sjuklig
som hon är. En häftig frosskakning griper
den späda gestalten, hon känner en våldsam
smärta i bröstet och en ström af varm blod
väller fram öfver de blekblå läpparne. Med
ett sakta kvidande sjunker hon ned vid väg-
kanten.
Duggregnet har upphört — höststormen
tjuter, de sönderrifna skyarne jaga hvarandra
på fästet och de vissna, bruna bladen lös-
ryckas från träden.
Jesus af Nazarets dom.
Af
Viktor E. Eennstrand.
Olyckliga kvinna!
Du nattens barn!
Som de rättfärdige förakta.
Som de rene afsky.
Och son de dygdige vända sig bort
ifrån.
Jag älskar dig.
Ty du rår ej för, att du blef sådan.
Du rår ej för, att du, lilla fogel, rå-
kade i det olyckliga ödets klor, när så fina
snaror så djefvulskt lades ut för dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
