Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132
Psykologisk eller moralisk diktning.
att det är nonsens, och det är endast skälen
och bevisningen som ätevbtå.
Vetenskapligheten är för hr A. C. lik-
tydigt med rikedomen på deskriptiva detaljer
och omständligheten i motiveringen; den är
sålunda af synnerligen relativ beskaffenhet
och föremål för en föraktfull ironi hos hr ÅA.
C., som emellanåt hyllar den allmänna om-
röstningens princip i och för bedömandet af
ett literärt arbetes värde.
skulle vi »konstnärliga» kritici, som lära »tro
oss ha till uppgift att vakta parnassen», anse,
att en bok med denna vetenskaplighet är ett.
konstverk och ett arbete 2tan densamma en
indignationsprodukt. Hr A. C. borde mera
samvetsgrant läsa dem, mot hvilka han vän-
der sig, och lemna sin på egen hand kring-
ströfvande fantasi mindre fria tyglar.
Det är alls icke detta det gäller.
taljhopandet skapar icke ett konstverk, utan
brukar snarare tvärtom spränga sönder hel-
gjutenheten till ett okonstnärligt kaleidoskop.
Jag har vid många tillfällen häfdat impres-
sionismen i literaturen: Jag anser, att ett
minutiöst studium — ju minutiösare dess
bättre — af naturen och menniskosjälen är
den första uppgiften för en diktare; men re-
sultatet af detta detaljstydium skall icke fram-
läggas i oförarbetad form, utan diktarens när-
maste göromål — och här börjar det rent
konstnärliga arbetet — är att sofra detta ma-
terial och pressa ut kvintessensen, låta allt
smälta i sin egen personlighets smältdegel
och rinna in och stelna i sin egen individua-
litets formar. 5
Icke heller med afseende på begreppet
tendensliteratur har hr A. O. tagit reda på,
hvad jag menar. Han fattar det betydligt
vidsträcktare än jag och hänför under det-
samma saker, som alls icke höra dit. Han
framställer tvänne särskilda definitioner: en-
ligt den ena skulle en tendens- eller indig-
nationsprodukt bildas- genom att man toge
ut några hufvudpunkter och sammanstälde
dem till en sorglig bild af lifvet, enligt den
andra skulle densamma karaktäriseras af bri-
stande vetenskaplig motivering. Båda defi-
nitionerna innehålla en smula af det väsent-
liga och båda äro lika ofullständiga. Hr A;
OC. har tydligtvis icke fullt distinkt särskilt
mellan ämne och metod, och icke kommit
fullt på det klara med, att det icke beror på
"ämnet utan på behandlingssättet, om en bok
tillhör den ena eller andra kategorien. Ett. |.
exempel torde ytterligare belysa detta. Chri- |
De- ||
stian Kroghs »Albertine», Jonas Lies »Livs-
slaven>, fru Edgrens »Hur man gör godt> och
fru Agrells >»Räddads slå hr A. OC. och
konsorter samman till ett, derför att de
alla behandla sociala missförhållanden, me-
dan -deremot jag och mina meningsfrän-
der draga en skarp gränslinie mellan de
tvänne första böckerna såsom hufvudverk
inom modern diktning och de tvänne si-
Enligt hr A. C. ||
sta såsom indignationsprodukter, på grund
af skiljaktigheten i méötod. De båda svenska
damerna resonnera om det ifrågavarande s80-
ciala lytet genom några allmänna, personliga
klasstyper, de tala sjelfva i allas mun och
sätta missförhållandet i konstlade effekters
bengaliska belysning, medan deremot de nämda
norska författarne tagit ut ur högen en mensk-
lig individ, som de sett och talat med och
vi alla sett och talat med, och låta hans lif
framglida inför oss, såsom fallet är med ett
sådant lif, i den hvardagliga enformigheten
såväl som genom de sociala konflikterna.
Medan vi i ena fallet icke ha annan behåll-
ning än att vi fått veta, att fruarne Edgren
och Agrell tycka, att något är på tok i de
samhälleliga förhållandena — och till att af-
göra hur mycket denna behållning är värd,
torde hr ÅA. C:s älskade omröstningsprincip
med fördel kunna tillämpas —, är det i det
andra fallet hela vårt djupast liggande kän-
slolif, som röres upp, det är sorgen, smär-
tan, fasan, hatet, medlidandet, hela skalan af
känslor igenom, inför detta enbarmliga skå-
despel af en medmenniska, som går under,
en viss bestämd medmenniska, hvilken wvi
sett och talat med förut, och som nu dikta-
ren fört oss så nära och lärt oss så inner-
ligt förstå, att vi intressera oss för hennes
öde som om det gälde oss sjelfva.
Motsatsen ligger på annat ställe och
vida djupare än hr A, OC. tror. Det är först
och främst en motsats mellan dödt handt-
verk och besjälad konst, mellan personligt
konstruerande och individuelt lif, mellan ab-
strakt resonnemang och konkret utmålning,
och så är det vidare en motsats mellan
psykologisk och moralisk. synpunkt, en mot-
sats mellan att framställa lifvet för att för-
klara eller för att döma. Psykologen och
moralisten — det är dessa två, som nu här
hemma täfla om ett och samma område, skön=
literaturen. Hvilkenderas kraf har mest be-
rättigande? Det är här striden skall stå.
Hvad det enligt min öfvertygelse gälle
just nu här hemma, det är att häfda de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
