Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
147
berg och omskrifne literatur, att »min afsigt
är, att med deras egna ord visa deras egent-
liga innehåll.» Denna afsigt har ock blifvit
fullföljd, i det han på många ställen citerar
»mästaren», som han så hånfullt uttrycker sig.
Boken inledes med en två år gammal
refuserad tidningsartikel, hvarå han påpekar
den redan då allt mer och mer tilltagande
osedligheten bland skolungdomen, men talar
dervid ej det aldra ringaste, hvarken om
Strindberg eller »det förfäande i tidsandan»
(se sid. 17). Efter omnämnandet af samma
osedlighets fruktansvärda utbredande på 1830-
och 1860-talen går han åstad och framdra-
ger färska nutidseksempel, dervid ungdomar,
som ega nog viljekraft att släpa sig igenom
arbetet, få många gånger mera till lifs af
osedlighet än om de läsa flere volymer af
sjelfve mästaren,
Bokens
andra afdelning, bestående af
47 sidor betraktelser öfver Strindberg och
hans Strindbergs-literatur (den genialiska
FIN EVE ENE FIP Te
ordställningen är hr Personnes egen; se sid.
72), har enligt min tanke hufvudsakligen
tillkommit för att i korta ordalag och på ett
rent och klart språk visa, ;
att alt hvad Strindberg skrifver
uselt,
att alla hans idéer och åsigter äro ännu
uslare, och slutligen,
att han sjelf är allra uslast.
Vidare får man veta, att han ären fräck
lögnare ’ (detta säges på minst 4 ställen),
upprorspredikant, liderlighetens såningsman,
kvinnosmädare, lögnens idislare, literär tras-
hank, smutskastare, äktenskapets bespottare,
samt att han använder sataniska knep. Det
är ett blomsterspråk; hvartill man lyckligtvis
i böcker af svenske författare sällan sett ma-
ken, och det har varit förbehållet åt en »måls-
man för de högsta sanningarne», en af dessa,
som förr i verlden, efter att hafva lyckats
krafla sig igenom studenteksamen, men sedan
han ej dugde till något annat, alltid ändå
kunde slå sig till prest — jemför bekännel-
sen å sid. 56! — det har varit, upprepar
jag, en dylik »fridens och kärlekens apostel»
förbehållet att åt en bättre efterverld för-
eviga slika vidrigheter, som bevisa ett otyg-
ladt begär efter att få fråssa i råa och simpla
uttryck, på samma gång som han dermed
vill skaffa sig ett aflopp för sitt låga, bittra
hat: mot de nya idéerna i allmänhet och
Strindberg isynnerhet.
är
»Vi tyranniseras bokstafligen af dessa
literatörer, som kallas »det unga Sverige» —"
säger han å sid. 51 i ett anfall af upprik-
tighet — »vi tyranniseras derför, att vi helt
beskedligt låta tyrannisera oss, och det låta
vi ske derför, att vi genom maklighet hafva
blifvit osjelfständiga och förslöade.»>
Se der hafva vi egentligen klaven till
hr Personnes författarskap! Som man ej kan
taga ordet »vi» i någon annan mening än
den af författare vanligen använda, dervid
det är liktydigt med »jag», så kommer man
till följande resultat:
» Herr Personne har blifvit utsatt för
ett olidligt tyranni, hvilket han med både
möjliga och omöjliga medel söker afskudda
sig, men genom maklighet har stackarn
blifvit osjelfständig och förslöad.>
Prof på det förra återfinnes för resten
å sidan 3, der han säger sig hafva samrådt
med andra lärare för att skrifva en tid-
ningsartikel — som aldrig kom in, och att
han verkligen är »förslöad»> derpå har visst
ingen menniska tviflat, och skulle än så va-
rit fallet, är hans sista opusculum mer än
nog för att ta” dem ur sin villfarelse.- Men
trots detta kan han hafva sina ljusa ögon-
blick, såsom man kan se af resonnemanget
å sid. 58, der han talar om, att Strindberg
är nödsakad att skrifya som han gör och
alltid söka undvika det tråkiga, för så vidt
ban ej vill sakna förläggare. Alldeles, ja!
Af sådana skäl har naturligtvis hr Personne
blifvit utan (jmf. titeln!). »På sig sjelf kän-
ner man andra.»
Slutklämmen i andra afdelningen är
rent af dräpande. Der får man reda på, att
tvenne af Strindberg använda ord ej äro
hans egen uppfinning, att hans idéer om sed-
ligheten öfverensstämma med dem allom be-
kante Max Nordaus, samt att argsintheten
gentemot hustrun och äktenskapet har fun-
nits så länge verlden stått — ack ja, stac-
kars. Strindberg, säg mig något nytt under
solen!
För att likväl godtgöra något af sin
barskbet säger han något längre ned, att
han icke vill, och honom veterligt har heller
ingen försökt att neka till Strindbergs »stora
formela talang, hans stilistiska förmåga och
målande framställning». - Således skrämskott
allt ihop!
I slutordet lägger hr Personne hela sitt
stora snille i dagen. På sidorna 63, 77 och
88 har han svårt nog för att uttrycka all
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
