Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
Ännu något om kritiken och tendensen. — När och Fjärran.
Jag har inget skäl anse dem fälla sitt omdöme i
mindre god tro, än jag fäller mitt. — Herr Erik
Skram påstår »Mannfolk> och »Albertines vara syn-
nerligen framstående konstverk, herr Bertel Elmgård
påstår dem sakna hvarje konstvärde. Jag för min
del vill icke ställa herr Elmgård i jämnubredd med
en kritiker at herr Skrams rang, men det: förefaller
mig naivt att anse omdömenas divergens bero därpå,
att den ene förstår-och den andre icke förstår konst:
Skälet är, att herr Skrams syn på lifvet är besläg-
tad med Garborgs och Kroghs, medan herr Elm-
gård har en annan lifsåskådning, eller om man
hällre så vill: den förre har; den senare saknar för-
måga att förstå dessa arbeten. Attställningen skulle
vara densamma gentemot alla” arbeten, gentemot
konst i allmänhet följer ej däraf. — Herr Ola Hans-
son. anser sHur man gör godt» såsom okoönstnärligt,
dramats personer såsom abstraktioner och det hela
såsom en sammanställning i la hvilket skulle be-
visas, hvaraf man ej lär annat, än att fru Edgren
tycker något vara på tok. Då jag såg detta drama
uppföras, gjorde det på mig ett djupt intryck, det
syntes mig vara en sur verkligheten gripen, konst-
närligt omformad> bild. TI all anspråkslöshet vågar
jag tro, att den skilda uppfattningen icke hufvud-
sakligen beror därpå, att herr Ola Hansson är så
konstförståndig och jag så renons på konstförstånd,
utan mera därpå, att förf:s uppfattning är för mig
mera sympatetisk än för herr Ola Hansson,
Jag hoppas nu ha gjort syftet med min hlla
antikritik begripligt. Huruvida jag uttryckte mig
så illa; att afsigten syntes vara den herr Ola Hans-
son i sin uppsats »Psykologisk eller moralisk dikt-
ning> tillskrifver mig, därom är jag ej rätte doma-
ren, men skulle. så vara, hoppas jag denna gång
ha lyckats bättre. Min uppsats var icke mera rik-
tad mot herr Ola Hansson än mot herr Geijerstam
eller våra öfriga kritici — den essay öfver Paul
Bourget, jag i början på min artikel lär ha citerat,
har jag ännu i denna stund icke läst och fick först
kännedom om dess tillvaro genom svaret på min
antikritik, Det var däremot en liten af herr Ola
Hansson i Framåt skrifven anmilan, som närmast
gaf mig lust att taga till orda. Han behagade där
med stor konstnärlig öfverlägsenhet affärda en del
indignationsliteratur. När man då, såsom jag, tror
att mdignationen kan vara fullt berättigad äfven i
konstverk; när man vidare anser, att kritikern ofta
bryter stafyen öfver. literira produktor och hittar
på namn sådana som problemherrar och indigna-
tionsdamer till stor del derför, att han ej kan
sätta sig in i en författares åskådning, såvidt donne
är olik hans egen, med andra ord därför att han i
detta fall ir en dålig kritiker; och när man slutli-
gen tycker sig mirka, att denna dåliga metod blir
allt mera allmän äfven hos de bäste — ja, då hän-
der det man får lust att protestera. I min protest
sökte jag då påvisa en — jag bör kanske bedja om
ursäkt för uttrycken — psykologisk och konstnärlig
brist hos psykologiens och konstens tempelriddare,
bestående denna brist däri, att de utan att veta det
stundom ledas: at helt andra än konstnärliga skäl i
sina domar.
I sitt svar har herr Ola Hansson hufvudsakli-
gen. fäst sig vid en annan sida i min antikritik. Då
han förmenar, att det mellan min och hans upp-
fattning fins en differens, som skulle kunna tillspet-
sas i antitesen psykologisk eller moralisk diktning,
har han till en del rätt. Mcn differensen är, tror
|
|
jag, icke af principiell natur. Jag sätter myc
högt t. ex. on roman, som i väsentlig må bidra
att framkalla harm mot slafveriet och sålmda med
verkat till den lyckliga lösningen af frågan om negrer
nas i Nordamerika emancipation, detta ifven ol
dess konvstvärde ej är så stort, men jag förmodar
att äfven min ärade antagonist medgifver ett rais
d’etre åt detta arbete. Jag skall gärna medgif
att det varit innu bättre, om arbetet fven h
högre konstyvärde. Hade vi håda lefvat i Nordam
rika under slafkrigets tid och varit ifrige oordstats=
män. tror jag, vi båda två skalle varit niga o
att: arbetet. var ett utomordentligt koustvek — m
anse vi det kanske såsom en misslyckal indigna=
tionsprodukt, därför att vi inte fullt förså att bes
döma det ur den rätta synpunkten.
Af hvad jag nu haft äran avföra trde Vv.
klart, hvarför jag icke funnit skäl inlåta nig på de
debatt herr: Ola Hansson sökt möjliggöra pnom
välvilliga utredning at begroppen vetensaplighet,
konstnärlighet och tendens. Vid en förnysd gönom-"
läsning af hans svar föll det mig emellerid in, ätt.
en förklaring kanske vore lämplig, och dt är där-
för som jag med redaktionens medgifvmde änn
en gång tröskat långhalmen.
106
0) ED V (ty
ER
Kö
När och Fjärran.
Hvad innebär »kreaturens sucka» och
hvilket kraf ställer den på 68?
Föredrag af kyrkoherden K. A. Hagstöm, häl-
let vid Svenska allmänna kvinnoförenigens till
djurens skydd årssammauträde i hotell Y6’ stora
sal den 31 januari 1887.
(Forts. fr. na TO):
Ja, sorgligt att säga, menniskan ha till den
grad förgätit, att det var å Guds vägmr, såsom
hans förvaltare och med ansvar inför Hoom, som
hon fick förtroendet: sråder öfver djuren på mar-
ken’" ete., att hon i stället blifvit -en ewäldsher-
skare, ja en bödel. som med grym hand ådagal
en sådan hjertlöshet mot de värnlösa,i hemes tjönst
stadda djuren, att vi väl kunna våga det ittrycket
att .,deras blods röst ropar till himmelen on hämnd."
Vi hafva ej här för afsigt att sök i de
skildra» de upprörande drag af barbari ich miss;
handling; som de arma djuren utstått och annu dag:
ligen nödgas utstå af menniskor, hvilka geom detta
sitt handlingssätt lägga i dagen en större bestialite
än djuren sjelfva; Det blefve en alltför nörk oc
menskligheten vanhbedrande taftla. Mon Gt kon
vi ej undgå att anmärka, att illa har den fattat
pligt såsom djurens: herro; hvilken tilltrot sig r
att strafflöst våga misshandia dem, hvika städ
visat sig såsom hans bästa och trognase vä
och tjenare. Illa har den förstått sin koun
uppgift inom djurriket, som, i stället för at närma
alltmera aflägsnat både sig sjelfva och djwen från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
