Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Framåt.
189
Han är nöjd med att vara gift, det är
lugnare i samhället, men icke destomindre
tycker han, att förhållandet vexlat form. Der
var »Usmaken av Plikt: Ho var ikkje ei fri
Kvinne, som han vann kvar dag, og som gav
seg fordi ho elskad; ho var ei Borgarkone,
som hadde teket paa seg den Ting aa vera
Mor for Borni hans, og som med Loven i
Haand kunde krevja hans Elskhug. Um ei
Tid kom han til aa elska henne likso »pent
og lidenskabslost og pligtmaessigt,, som an-
dre Aegtemenn elskad desse bundne Kvinnur.»
Hvart vill Garborg då komma med sina
sväfvande paradoxer? Så vidt man kan be-
gripa till att häfda den fria kärleken, — dit,
att man helt enkelt bör flytta tillsammans
med den älskade, arbeta gemensamt och söka
lefva, så godt man kan.
Emellertid har förf. icke utvecklat sina
åsigter. Nöjd med att hafva uppvisat, hur
förvändt vi nu lefva, slutar han dermed, att
han låter en ung student, hvilken — i pa-
rentes — alldeles nyligen syndat, stärka sin
kära fästmö i hennes tro på hans syndfri-
het. -»Naturlegvis har du ikke tat Feil», sä-
ger han, »jeg kan — — — med Sandhed
sijnat — — i Kvinnen’-har-vaeret. mej
—- — — urorlig», och bestyrkande nickar
han: »Sandheden maa vaere oss hellig.>
Ax 3 +
Detta är, som sagdt, sjelfva tendensen i
berättelsen. Dock kan jag icke finna, att
den behöft en sådan omklädnad. Ämnen af |
den beskaffenhet, hvilka afhandlas i »Mann-
folk, kräfva mer ädelhet, mer finkänslig di-
skretion. Godt och väl, att man säger, att
man icke får vara finkänslig. Godt och väl,
att man ursäktar sig med sanningens tvungna
blottande, Sanningen kan ju framställas på |
så otaliga sätt, och man behöfver icke ned-
söla sig I smuts ända till öronen, äfven om
det är nödvändigt att tala om det smutsiga. |
Betrakta såsom exempel Alexander Kiel- |
lands »Arbeidsfolk» -Gerna vill jag gå in |
på, att ämnet ej är sympatiskt, men dikta- |
ren vet att skildra det med en ypperlig de-
likatess, och han säger, hvad som är ound-
gängligt föf att blotta sjelfva hjertpunkten,
icke ett ord mer och i en ton, der harmen
sjuder.
Garborg låter oss närvara vid de obe-
hagligaste scener. Med äkta naturalism dra-
ger han fram dem i dagsljuset, vrider dem
och. vänder dem, noggrant och i detalj, och
fördjupar sig i motiv, som han lätt hade
bort Härigenom blir det osedliga
af allt för mycken betydelse. Det framskju-
tes i förgrunden, och det dödar hela intres-
set. Ty hvad man än känner för dessa män,
som önska gifta sig, icke blir det medlidande;
snarare då afsmak. Ftt är att duka under
för en stark naturs kraf; ett annat att med
förnöjelse gräfva ned sig i orenlighet.
Invändes det, att Garborg icke vill fram-
kalla någon medkänsla, undrar man helt na-
turligt, hvad det önskar: uträtta.
Eger han i sin bok icke en enda, som blir
sympatisk, krymper hela problemet till ett
absurdt och dumt narrspel. "Och säger man
åter så, att der ej flnnes någon tendens, men
att »Mannfolk» är en sedemålning, gripen ur
Kristiania-lifvet, måste man blott beklaga, att
en så rutten verld finnes, allt under det man
frågar, hvad som gjort, att Garborg skildrat
den.
vidröra.
är; Han
Dock är det kanske orätt att förneka
»Mannfolks» betydelse. - Böcker af den be-
skaffenhet kunna verka ganska olika. Den,
som endast läser dem för att njuta af deras
osedlighet; han ilar förbi, hvad de möjligen
kunna lära honom. Den åter, som läser dem
för att der vinna något utbyte, han blir an-
tingen tröstlös öfver den osundhet, som rå-
der, eller ock börjar han grubbla öfver ett
medel, som bota den. Vare huru som
helst, så många hjertan, så många meningar.
Intet ondt finnes, som ej har något godt i
släptåg.
kän
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
