- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
197

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Framåt.

197

Första kvinliga stodenten från Venersborgs
läroverk är Elin Nordvall, dotter till lektor Nord-
vall i Venersborg.

Damerna i Japan skola, efter hvad”som säges,
komma att aflägga sin nationaldrägt och kläda sig
europeiskt. Det är sjelfva kejsarinnan, som gifvit
impulsen härtill, och man lär icke längre mottagas
vid hofyet utan i europeiska drägter.

Det pittoreska går härigenom onekligen förlo-

- radt, isynnerhet som damerna att börja med komma

att kläda sig illa. Men detta steg, som skenbart
sedt tyckes vara af så liten betydelse, är dock
ganska ödesdigert. Det är det första emancipations-
steget af kvinnorna i yttersta Östern, hvilket så
småningom skall leda till, att-de skola bli ansedda
för någonting och sluta med, att ge dem samma
ställning, som de europeiska kvinnorna intaga:

Hon hade det felet att vara kvinna. En fru
Kempin, som afslutat sina juridiska studier, infann
sig för någon tid sedan vid rådhusrätten i Zärich
för att föra sin mans talan i en rättssak. Dom-
stolen vägrade att höra henne under förevändving,
att hon, emedan hon saknade medborgerliga rättig-
heter; icke vore skickad att föra någons talan i
rätten.

Fru Kempin tog då sin tillflykt till förbunds-

domstolen, men denna, stödjande sig på samma skäl

som ziäricherdomstolen, gaf henne utan vidare afslag.

Biskop Wood, i Westminster, har hållit ett
möte hvilket uteslutande bevistades af kvinnor. Un-
der detta möte, talade han om de framsteg i seder
och-bruk, som gjorts sedan hundra år tillbaka: I
gamla tiders. England fick en kvinna hvarken äta
eller tala vid bordet utan särskild tillåtelse. Endast
döttrarne stodo under sin mors myndighet. Sönerna
deremot icke. Hvad klädedrägten beträffar, berättas,

att de rike lordernas hustrur på knä bönföllo om

nödiga penningar att köpa tyger” för. - Ofvanför
hvarje hustrus säng fans en piska, hvilken mannen
visste att använda, när makan icke ville lyda.

Hvad innebär »kreaturens suckan» och
hvilket kraf ställer den på oss?

Föredrag af kyrkoherden K. A. Hagström, hål-
let vid Svenska allmänna kvinnoföreningens till
djurens skydd årssammanträde i hotell W6” stora
sal. den 31 januari 1887.

(Forts. o. slut fr. nr 11).

Och att barmhertighet förmenas djuren, är
i så fall ej underligt, då man vägrar att till-
mäta dem den plats i Guds skapelseplan, enligt
hvilken deras rätt är att ej blott vara medel, utan
äfven vara sjelfindamål. Ty tager man vid deras
behandling ej hänsyn dertillj att särskildt hos de
högre djuren röjer sig ett allt rikare sjelfändamål,
som tydligt framträder uti den , dragning till per-
sonligheten"’, den inneboende driften att fatta sig
sjelf såsom ett ,Jag’, hvarefter de städse äro lik-
som på språng, utan att någonsin hinna dertill, och
det vemod, som på grund deraf är utbredt öfver
deras sjilslif; fäster man ej afseende på denna sär-
skildt hos de högre djuren, hvilka vi ega under vår
vård, förekommande egendomliga ställning, dessa

"djur, hvilka derför också veta att i blick. åtbörder

och allt gifva det kraftigaste uttrycket åt den. snckan
och längtan, som genomgår hela skapelsen: och
neddrager man dem sålunda från denna deras med-
skapade position till att helt enkelt vara medel för
menniskans timliga existens: då förvånar det oss ej,
att barmhertigheten till dessa naturens stjufbarn
delas ut i så sparsamma portioner, att den ej räc-
ker till för deras välbefinnande.

Men är det så, att man i en hardt när oför-
låtlig tanklöshet och lättsinne har att ytterst finna
orsaken till djurens misshandling, så är det ej svårt
att veta, hvar man har att söka korrektivet mot
det onda, och man står då äfven på god väg att
finna: nyckeln till gåtans lösning, tv ,kändt ondt
är”, såsom ordspråket säger, ,,till hälften botadt’’.
Och i vår tid, som i alla riktningar är verksam att
draga fram i ljuset en hel mängd inrotade, sekel-
gamla, i våra vanor invuxna och derför knappt be-
märkta synder och laster, för att korsfästa dem och
införa mera, sann humanitet i menskligheten, har i
ljuset granskat äfven denna synd, djurplågeriet, och
redan funnit den medicin, som erfordras mot detta
speciela onda, och det är här, såsom annorstädes,
helt enkelt upplysning. Upplysning är det kraf,
som .kreaturens suckan" ställer på oss. Lagbud
med straffbestämmelser duger ej som initiativ, när
det allvarligt blir fråga om att lyckligt genomföra
en reformation på sedlighetens område. Det vore
att börja i galen ända. Det onda, mot hvilket man
kämpar, måste först blifva ett i det allmänna med-
vetandet insedt och erkändt ondt. Der rättsmedve-
tandet hos allmänheten ännu slumrar, der hjelpa ej
yttre hämmande skrankor, der springer man -»obe-
hindradt öfver de högsta murar. En opinion måste
först bildas, mängden måste vinnas på öfvertygelsens
väg. Och detta kan endast ske genom upplysning.
Det är ock på den vägen, som djurskyddsföreningarne
slagit in, då det genom föredrag, tidningar och spri-
dande af skrifter i djurskyddsvänlig anda städse
sökt hålla frågan öppen. Ett godt resultat har ju
ock redan delvis vunnits. Man har till och med
kommit så långt, att djurplågeriet i hvad form som
helst blifvit ett på många håll insedt och erkändt
ondt; och detta är ingen ringa seger. Djurskydds-
frågan är ej längre en och annan enskild förenings
angelägenhet; en folkopinion håller på att bildas,
som på ett. kraftigare sätt skall taga frågan om
hand, ja, som redan begynt utöfva ett ganska stort
tryck såsom en hämmande skranka gent emot allt
våldförande af djurens rätt. Namnet ,,djurplågaret,
som fordom var ett okändt ord, oaktadt gerningen
då vär mera grof,; allmän och i ögonen fallande tin
nu, är i våra dagar ett mycket föraktligt och af-
skyvärdt vedernamn, hvilket hvarje hederlig men-
niska skyr såsom pesten, Och tillvaron af djur-
skyddsföreningar här och der samt tanken på, att
man hvar som helst kan ertappas af en djurvän,
allt detta gör nog sitt till, att det lyftade gisslet
mör än en gång hejdas samt att den upprörande
anblicken af lidande, utmagrade och förderfvade
kreatur mindre ofta än förr möter vårt öga. Den
allmänna opinionen är derför den bästa polisen i
denna så väl som i andra frågor af sedlig natur; ty
hon är på eu gång den vaksammaste åklagare och
den skoningslösaste domare.

Men djurplågeriet har djupare rötter i mensk-
lighetens hjerta än att respekten för opinionen eller
fruktan för menniskors dom skulle kunna undan-
rödja detsamma. Menniskors blickar vaka ej öfver-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free