Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
Literatur. — När och Fjärran.
vill gå. Härmed skulle då sägas, att hon
förnedras och förnedrar sig, och häraf kan
man fatta med hvilken glädje hon blir arf-
tagerska.
x «
ok
Författarinnan vill reducera hela proble-
met till en penningfråga. Hustrun måste ar-
beta, — icke i hemmet, ty det »räknas ej»
— men ute, så hon förtjenar något, med
andra ord sjelfständigt. "Tror då författaren,
att det gör äktenskapet lyckligare? Ja, svarar
hon, ty hustrun blir då oberoende. Fri från
det godtycke, hennes man ofta tillåter sig,
skall hon, om så behöfves, lefva sitt lif utan
hans hjelp, och »om jag försörjer mig sjelf»,
säger hon, »kan jag ha råd att lega någon,
som stoppar dina strumpor, lagar skjortorna
och reder sopporna.»
Jag vill icke söka förneka, att hon i
viss” mon har rätt, och att hustruns hela
ställning borde betryggas mer, än nu. Men
jag tror icke på medlet, på att arbetet skulle
hjelpa, ty det arbete, som hon eger både med
hemmet och ekonomien, gör henne moraliskt
äfven till makens bolagsman. Frågan är ej
en penningfråga, ej en makt- eller rättsfråga.
Nej, den ligger djupare, den tillhör sjelfva
sederna, och den begär, att den uppfattning,
hvilken gäller angående äktenskapet, helt och
hållet må ombildas i det allmänna medvetan- -:
det. Lär man sig att i hustrun se sin vän
och sin kompagnon, den, hvilken har rättig-
het till sin mans hela förtroende; lär man
sig att i henne icke se rodockan, men råd-
gifverskan, och uppfattar man sitt hem icke
som matställe eller sofplats, — då, men först
då, blir en reform möjlig. Alla andra bote-
medel kunna hjelpa såsom ett skydd. De
uträtta ej ett grand, om icke tänkesättet för-
ädlas. De skapa ett surrogat — men skola
vi lefva på surrogater!
Nils Erdmann.
cd
När och Fjärran.
Något om religions- och trycktvångsförslaget
under pågående riksdag, Till Hand.-Tidn. skrifver
den skånska prestmanen Per Nymansson, känd för
+8e härom hvad som yttras sid. 294 och 329.
sina. varmbjärtade och frisinnade inlägg i dagens frå-
gor, följande beaktansvärda ord:
Huradan Gud de hafva i Stockholm, begriper
jag icke; eftersom han behöfver skyddas: TI Skåne
ha vi en mycket miiktig Gud. Han behöfver alls
inte något skydd, i det stället skyddar han och be-
varar oss för allt ondt. Och därtill är han mycket
tålig. Så länge han tål skämt och gäckeri, behöf-
ver icke lagstiftningen freda honom för det, och den
kan icke häller göra det... När han icke längre tål
sådant, skall han föra ett så mäktigt språk, att värl-
dens alla lagparagrafer icke i kraft därmed kunna
jämföras. O! du barnsliga enfald, som vill skaffa
skydd åt den allsmäktige. Det han tål att höra måtte
väl småkräken på jorden tåla att höra, om de vore
så renlärige som den ofelbare i Rom, eller så rene
som den obefläckade Maria.
Jag har sett i en tidning, att lagutskottet ansett
svenska kyrkans och andra kristna trossamfunds lära
och gudstjänst vara så mäktiga, att de icke behöfva
-något skydd, och därför är detta utskott berömvärdt.
Men att det anser Gud och hans ord behöfva skydd,
går öfver min” fattning. Då måtte Gud och bibeln
vara svagare än Augsburgiska! bekännelsen. Om
riksdagen har samma uppfattning få vi framdeles se.
Om jag hade talan på riksdagon, skulle jag säga:
Förnekelsen af Gud, af den så kallade rena läran
och af bibelns trovärdighet är nu så allmän, att K.
M:t ansett härom lagstadgadt straff icke kunna till-
lämpas, och att stadgandet härom bör ur lagen utgå.
Men det man får förneka bör man ock hafva rätt
att skämta med. Att neka detta är en orimlighet,
Om Vi nu stadga straff för gäckeri af Gudoch hans
ord på allmänna ställen, skapa vi skämtare i mycket
hög grad. På enskildt område skola de skämta så
mycket mera och äfven med oss, om vi visa oss så
kortsynte, att vi icke kunna se, huru vi uppegga
dem till att dvifva gäck med det, vi ville freda från
gäckeri på enskilda områden, ty luften är mättad
därmed. De allmänna åklagarne skulle då icke kunna
göra annat än åklaga för religionsbrott, och vi finge
bevilja många millioner till byggande af fängelser
för att skaffa rum åt brottslingarne. Ett fängelse i
hvart härad vore det minsta, och detta behöfde
kunna rymma ett tusen personer, om alla skulle
straffas, som drifva gäck med någon del af bibeln,
exempelvis Bileams åsna, Simsons räfvar och man-
nens väg till en piga. Ett års straffarbeteir då all-
deles för mycket, hela statsbudgeten skulle då åtgå
till fångvård. Jag>har läst i en tidning, att en dom-
stol i Amerika dömde en person till fängelse i fem
minuter. Så lång tid är alldeles tillräcklig, om Vi
skulle hafva någon strafftid alls för dem som gäckas
med här antydda ting. Men det är bäst att afslå
äfven den, ty det orsakar så mycket besvär och der-
till kostnad att föra religionsprocesser. Utom an-
tydda kostnad finge vi stora utgifter för att anskaffa
tillräckligt antal domare och därtill hofrätter, jag vet
icke huru många, Att låta religionsmålen gå till
högsta domstolen ginge icke an, ty handlingarna
kunde icke där härbergeras och mycket mindre pröf-
vas. Häraf följer, att det enskilda gäckeriet är all-
deles omöjligt att straffa, och att bestämma straff
för det som sker på allmän plats är blott att skaffa
en ny anledning till gäckeri och att uppegga till att
öfva sådant på enskilda ställen. Dessutom må vi
icke tro, att ett andligt ondt botas genom lagpara-
grafer. Beviljade riksdagen anslag till respredikan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
