Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
Algernon Charles Swinburne.
lek; med sinnesfeberns rasande lust tar han
den älskade i besittning:
»Jag känner ditt- blod mot mitt blod,
min plåga plågar dig, och läppar krossa
läppar och ådrornas strömmar flyta sam-
MÄN SE Nr
Men midt i denna egandets dristiga njut-
ning blandar sig all älskogs omättliga, omöj-
liga, evigt suckande, evigt begärande längtan:
»O, att mina läppar vore ljudlösa för
alltid, blott pressade mot den krossade blom-
man. af ditt af kyssar sargade hvita bröst.
O, att jag kände dina sår på min tunga och
kunde smaka det mattbleka hullet från ditt
bröst och din midja. Att jag kunde dricka
ditt blod som vin och äta ditt bröst som ho-
nung! O, att jag från hufvud till fötter hade
förtärt din kropp, och att ditt kött vore be-
grafvet i mitt!»
Detta är verklig sensualistisk diktning,
en stark och egendomlig naturs äkta foster;
en diktning, hvilken — som han sjelf säger
om kärleken — »födes af eld och skummar
som vin», och som liksom denna är »visare
än himlen och grymmare än helvetet.»
Swinburne är framför allt erotiker, och
mer än någon annan har han den födde ero-
tikerns egendomliga förmåga att så återgifva
sjelfva det essentiella i en förnimmelse, att
vi, så att säga, kunna smaka den med våra
egna sinnen. Det är icke blott, som +. ex.
Aarestrup, en kyss’, ett famntags vällustrys-
ning han ger — nej, det är sjelfva »le rage
sensuelle» han beskrifver, och i sin skildring
inlägger han en dekadansens nervösa, nyck-
fulla, giriga och grymma vällust.
Och härifrån är det blott ett enda steg
till det nästa — och ytterst starkt framträ-
dande — momentet i Swinburnes erotik:
tillintetgörelses-hungern.
Denhna grundar sig ytterst på svartsjuka:
Hvarför vill: du hänge dig åt svagare älskog?
heter det i »Anactoria» — Är din kärlek
då för veklig för att kunna tåla mina hän-
der och mina läppar? Jag befaller dig vid
mitt lif, jag befaller dig: håll dina läppar
från hans eller hennes, ljufvaste, tills deras
kyss är varmare än min,»
Så stiger svartsjukan till ursinne:
»Jag önskar, att min kärlek kunde döda
dig, Jag önskar, att jorden åte din kropp
som en mogen frukt, och att ingen annan
mun än maskarnes funne dig läcker.»
Aldrig skildrar Swinburne kärleken som
den harmoniska föreningen mellan två mot-
satta element, för honom är den en evig,
oblidkelig: kamp mellan två fientliga natur-
makter, som ömsesidigt sträfva att kufva och
ödelägga hvarandra. Det är en intim bar-
barisk strid mellan två, en strid, hvars vapen
är vällust, och hvars mål är död. Derför
kallar han sin älskarinna »Dolares» »the Lady
of Pain», och medan han i sin rasande, van-
vettiga, smärtsamt ömma och hatfullt trä-
nande kärlek i feberaktig hunger efter hela
hennes väsen hänger sig åt henne, är han
alltid fullt medveten om, hvad han å hennes
sida har att vänta.
»Du är grymmare — säger han till
henne — du, som vi älska, än hat och hun-
ger och död. Du har ögon och bröst som
en dufva, och med- din andedrägt släcker du
mäns lif. — — — Med sömniga, röda läp-
par suger du våta, röda sår i mitt hjerta.
Du borrar igenom mig tills mina pulsar mat-
tas, men allteftersom jag förblöder, blir du
gladare och mättare, med omättliga ögon,
som flamma, med omättlig mun, som blott
äter — — — Mitt lif är bittert genom din
kärlek, dina ögon blända mig, dina flätor
bränna mig, dina suckar skilja med doft ljud
mitt kött och min anda.s — — —
Denna kärlek är blott koncentrerad njut-
ning och koncentrerad smärta, den har intet
att göra med blek resignation eller ständigt
grönskande trohet, den varar blott en dag
och en natt och slutar antingen med bitter,
ångestpinande skilsmessa eller med död.
Men döden är att föredraga framför lif-
vet. I »Satie te sanguine» sjunger han:
I wish you were dead, my dear;
I would give you, had I to give,
Some death too bitter to fear;
It is better to die than live.
Det är öfver Swinburnes diktning något
feberaktigt, nästan plågsamt lidelsefullt; det
lif han skildrar är brännande sjelfförtäring,
döden är hopplös förintelse. Och hans fan-
tasi älskar döden liksom den älskar kärle-
ken — med samma jublande bäfvan och åtrå,
med samma ångestfulla, mystiskt lockande >
fruktan. Så — en och annan gång — kunna
dessa vällustiga dödsfantasier mynna ut i
stilla, blidt vemodigt svärmeri, såsom t. ex.
i den innerligt fina »Kondel» (Kiving her
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
