- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
238

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

238

En förgrundsfigur.

icke lätt. Kring denna komiska bild i väder-
klyfvare. och bomullsparaply, koncentrerar sig
all den fruktan, som ligger dem i blodet från
mödernet. - Och - detta medfödda slafsinne
skola de taga med sig som barlast när de
en gång gå ut i lifvet, för att bildas till
kälkborgare efter pappas mönster.

Till honom våga de sällan tala; och
måste de det någon gång, sker det med dar-
rande stämma. - Men oftast gå förhandlingarne,
vare sig det gäller belöning: eller straff, ge-
nom mors" förmedling.

Och denne hederlige Sörensen njuter
deras räddhåga, ty den inger honom en be-
haglig. föreställning om egen betydenhet. Han
vet att det är en illusion. Han har egent-
ligen ingen äregirighet, Sörensen. Han kän-
ner ’så väl att han är slagen till en slant i
lifvets stora pänningemarknad. Men också
slanten har sina tillbedjare, också den prålar
med konungslig krona på afvigsidan.

- Herr Sörensen har behof af den okriti-
ska beundran, som står honom till buds i
hemmet. Det är-en trollspegel i hvilken en
annars. beskedlig och anspråkslös man ser
sig själf i förklarad gestalt, som en hjälte,
som en jätte, som en man utan vank och
lyte.

Han vet att det är en illusion. Han
vet mycket väl, hvad han är. Därute i lif
vet har han fått lära sig det. Där fins det
många nog, som se honom öfver axeln och
förakta honom; Men” för allt detta tar han
revanche i hemmet. Där njuter han med
välbehag de sinas blinda beundran, där solar
han sig i storhets- och ofelbarhetskänslan,
där är han den styrande viljän, den absolute
envåldsherskaren, den höge och vise doma-
ren som vet allt och känner allt och råd-
frågas i allt.

Det är därför han upprätthåller respek-
ten och sveper sig in i sin värdighet, som
gamla testamentets Gud-fader i molnstoden.
Därför är han otillgänglig som ett orakel och
inbillar sig alt den fruklan han ingjuter är
all uppfostrans A och 0.

I dag har han nådigt bjudit de sina i
Tivoli. Och barnens ögon stråla af glädje
och tacksamhet, och det fela, trohjärtade
ansiktel med dess spår af förgången fägring
och urartad kvinligbet, är som en genom-
skinlig transparang, innanför hvilken man ser
tillgifvenhet lysa som en stilla låga.

Men den som tar lejonparten af för-
- nöjelsen är i alla händelser herr Sörensen

i

själf; hans. njutning är endast mera raffine-
rad än de andres. För hvarje slant han
fiskar upp ur sin börs, flyga hans blickar
spanande till höger och vänster, och ur dessa
blickar glimmar den tillfredsstälda fåfängan

fram. Det är som ville han säga åt hela
världen: "Ser nil Ser nil Det är jag som
betalar. Ser ni, hur god jag är! — Men

ingen menniska lägger märke till hans ädel-
het. För dem alla är detta en hvardaglighet;
endast för herr Sörensen sjelf är det en
utomordentlig tilldragelse.

Se på hans uppsyn, när han betalar!
Han har bägges arbetsförtjenst i börsen; hon
har säkerligen icke ett öre. Hushållspängarne
räcka icke till extravaganser; och äfven om
hon kunde knipa in på dem så mycket som
till en kopp té åt sig själf, skulle hon icke
våga ifrågasätta det, och Gud-fader-Sörensen
skulle icke tillåta det. Det skulle såra ho-
nom djupt i hans manliga värdighet, om det
icke var han ensam, som betalte.

Om hon ensam hade förtjänat pängarne,
skulle deremot icke genera honom. Han är
en man med liberala åsikter. Det är bara
för kyparens och de kringståendes skull, han
håller på att få vara den som ger.

+ = ;

— Ett inlägg i kvinnofrågan?

Det lät som en sarkasm. Det har nu
kommit så långt med »kvinnofrågan»>, att
man icke kan nämna ordet utan att reser-
vera sig med ett litet smil. Det har nästan
fått en biklang af enfald och trånga vyer.

— Ett inlägg i kvinnofrågan ? Nej tack!

En figur, tagen direkt från gatan, hastigt
skisserad och inblåst med fantasiens och
stämningens lif. Ett litet stycke hufvudstad
i rötmånadsluft, med en modellgrupp i för-
grunden. En tillfällig situation, uppfångad
som ett ögonblicks intryck, skuren ut ur det
stora, brokiga vimlet. Annat är det icke.

Modellerna äro tillfälligt valda och skil-
drade som de stå och gå, utan sträfvan efter
att åstadkomma något allmängiltigt. Hvarför
ropar man ständigt efter allmängiltigt? I
konsten gäller det att individualisera, att
skapa menniskor, icke att göra typer.

Dessa figurer äro icke ämnade till illu-
strationer och hon är icke en bild af det
förtryckta kvinnokönet, Hon är bara en and-
ligen förkrympt menniska.

Så länge jorden funnits till har det visst
också funnits förtryckare och förlryckte. Och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 5 09:43:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0292.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free