Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
Äktenskapsfrågan.
Indignationsliteraturen har lika energiskt
som något annat författarskap i familjelifvets
och den individuella utvecklingens tjenst å
nyo upplifvat denna gamla ärliga insaga mot
öfvergrepp al autoritet och konventionalism,
fast tillika under skarpa påminnelser om det
växande individuella ansvar, hvilket nöd-
vändigtvis följer - med växande sjelfbestäm-
ning. Den har lyckats få kanske eftertryck-
ligare inskärpt i vårt sedliga medvetande, än
det någonsin förr varit: att frihet och an-
svarighet äro samhöriga begrepp — just som
tvång och ansvarslöshet.
Dermed är det i sjelfva verket, som
denna diktning häfdat sin stora betydenhet
för hela det vesterländska odlingsarbetet, sär-
skildt inom de nordiska länderna:
Under de dagliga skärmytslingarna läg-
ges vigten — förklarligt nog — med en viss
förkärlek: på de finaste, mest tillspetsade me-
ningsskiljaktigheter. Men det är aldrig nå-
gon af dem, som kommer att, åtminstone i
närmaste framtid, lemna varaktiga spår efter
sig. Den tydliga följden af en kulturkamp
är, när allt kommer omkring, någonting mera
massivt, någonting af mera allmänlig karak-
tär. Verkliga resultatet lär komma att in-
ordna på samma sida många, hvilka i första
hettan nästan trodde sig vara hvarandras
hätske motståndare. Det är då icke utan af-
sigt, som jag här nämt i den stora allmänna
hären — och ännu har kvar onämda
flere författare, dem man för tillfället äflas
om att visa in i någon särskild fraktion —
dervid följande den gamla romerska politi-
kens maxim: »Söndra och herskal» Det är
ej för utvecklingens vänner rådligt glömma,
att formalismen, konventionalismen, eller just
den mot all allvarsam utvecklirg fiendtliga
klicken i våra gamla samhällen, är den enda
som egentligen duger till och den enda som
till sist skall vinna något på att bruka den
der romerska maximen, och att vi andra, om
vi låta förleda oss att bruka den, endast der-
med arbeta vår gemensamme fiende i hän-
derna.
Det vore väl annars icke svårt att sön-
derplocka den nordiska framtidsliteraturen i
t. ex. tre eller fyra norska partier, fyra eller
fem svenska samt kanske lika många danska
och finska. Men man lär sig med åren att
misstro riktigheten af ett sådant der lådfack-,
arbete. Jag menar nu icke bara politiskt,
utan verkligt. Jag menar, att när det är
någonting väsentligt som enar menniskor, så
är det för att bedöma deras förhållande till
hvarandra all anledning att fästa sig vid
detta, icke vid det oväsentliga eller mindre
väsentliga som i vissa hänseenden möjligen
håller dem åtskils.
Här skulle nu t. ex. finnas en ny lite-
rär riktning i Norge i och med Arne Gar-
borg, humoristen, den objektive skildraren af
samtidens sedliga tillstånd, men som för sin
objektivitet hår att tacka den egendomliga
gåfvan att kunna lika djerft och i samma
ostörda - lynnesart utslunga ät alla håll sina
påståenden, sin naket speglande kritik, utan
att man dock ett enda ögonblick fryser i
hans sällskap; ty äfven bakom hans bredaste
löje och hans teckningar af det mest sön-
derrifna samfundslif eller enskilda lif glöder
omisskänligt hjertevärmen, Här skulle t. ex.
finnas en ny literär riktning i Sverige i och
med Ernst Ahlgren, den behagfullare, mindre
bullersamme humoristen och fine iakttagaren,
men för öfrigt med icke få likheter med Gar-
borg i urspronglig begåfning — samma för-
måga af oveld, samma varmblödiga verklig-
hetssinne 0. 8. V.
De äro båda originella — utom all
fråga — och deras betydelse för sedeskil-
dringens ytterligare utveckling i norden är
iögonenfallande stor. Men de hafva ock lärt
mycket af sina föregångare — ej blott nega-
tivt utan framförallt positivt — och af-
bryta icke, utan fortsätta, med numera vid-
gad literär och social erfarenhet det af de
andra påbegynta arbetet.
Exemplen kunde ökas, och de skulle
samtligen leda till nästan samma slutsats.
Dock — hur kan någon möjlighet till
slutlig endrägt skönjas i förhållandet mellan
de två olika uppfattningar af önskningsmålet
»fri kärlek», som på senaste tiden velat göra
sig gällande bland våra literatörer? Hur
skola socialistiska ansatser försonas med in-
dividualitetens längst gående kraf? Hur skall
öfverensstämmelse nås mellan dem som fordra
hos männen en högre och dem som fordra
hos kvinnan en lägre sedlig nivå, än hvar
för sig hittills innehaft? Hur skall oppositio-
nen mot samhället för verkliga tntrång på
den enskildes erotiska frihet och oppositionen
mot samhället för dess fordran att blott få
hos sig anmälda alla verkligen ingångna äk-
tenskapliga föreningar kunna anses som en
och samma opposition?
Meningen hade varit att i omedelbart
sammanhang med det föregående lemna några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
