- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
280

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

280

Befrielse.

ungdomlig passion, som hänförde henne; —
hon blef hans hustru. Och det kom en tid
af lycka, då hon delade sig mellan sin konst
och sitt hem. Så föddes barnet, och hon
förlorade sin glänsande, afgudade stämma.
Gripen af en sorg, som släckte lifvet i hen-
nes stora, tunga ögon, låg hon på sin chaise-
long dag efter dag, så främmande för allt
som en död. Eller släpade hon sig omkring
i rummen, blek, trött — bruten till kropp
och ande af förtvifllan.

— Lea, sade hennes man, försök att
öfvervinna dig sjelf — för vår skull. Kan
du icke lefva för oss, mig och barnet?

Hon vände sig ifrån honom: Du vet
icke, hvad du begär.

Det kom en tid, då krafterna vände till-
baka: hennes ögon kunde blixtra till, och hon
kunde plötsligt knyta sina händer och räta
ut sin ge som i OR

jag näste; Böngt, om då his vill se mig dö.

Hon visste, att hennes röst var förblek-
nad, men hon skulle tvinga publiken på knä
med makten af sin konst och lidelsen i sin
Själ.

. Den lidelse, som är den eviga eld,
vid hvilken geniet brinner.

Den kväll, hon: uppträdde för första gån-
gen efter sin sjukdom, gick det som en sus:
ning genom salongen: Men rösten — hvar
är hennes rösl. .. Att hon vill sjunga . ..
Hon sätter sitt konstnärsrykte på spel...
Alla hade sagt sitt ord. Och det lyftes som
elt skrik från tusen munnar, ett skrik om
rösten, hennes gudomliga röst, som var förbi
— Men det skulle bli tyst omkring henne,

Det var den tystnaden, Tage Beck ville
lära henne att bära, om han bara fick tala
med henne en gång ännu.

De voro ensamma hemma en eftermid-
dag, hon och han; — han stod vid fönstret
och såg ut. Öfver öde fält låg den bleka
himmelen och drömde. Längst bort i det
oändliga fjerran blånade skogar och berg i
dunkla linier Det var skymningen, som
föllnpä +...

Han suckade lätt och gick ett slag fram
öfver golfvet.

Hon såg upp: Vän, sade hon.

— Väninna,

Hon räckte ut sin hand, och han tryckte
den mellan sina . . . Tårarne samlade sig
långsamt under hennes halfslutna ögonlock.

— Lea... Lea var icke så bedröfvad!

Hon kastade hufvudet af och an mot
stolens ryggstöd: Det dödar mig, sade hon,
det dödar mig.

— Du vet icke, hur mycket en menniska
kan öfvervinna.

Hon vred sitt hufvud fram och tillbaka
och klagade tyst för sig sjelf.

— Det är bara det, att du är sjuk.
När du blir bättre .

— Ja, sade hon, jag är sjuk. Jag har

ondt. Det dödar mig. Jag kan icke lefva,

— Men Lea...

— Tror du, att jag kan lefva efter
detta — nu, när allt är slut?

— Allt? Och din man? Och ditt barn,
Lea?

— Tage — förstår du inte? — det är
det förfärliga: jag kan inte älska mitt barn,
Jag kan inte glömma, hvad jag förlorat för
hennes skull.

— Men, Löéa,
kvinna.

— Nej, sade hon, det är jag icke. Jag
har älskat konsten mer än menniskorna och
mer än mitt lif ... Jag skulle varit ensam
med mitt arbete — lefvat ensam och dött
ensam ... Åh Tage, kan du icke känna det
— hon höll hans hand mot sitt bröst —d
jag tycker, alt du skulle kunna känna det,
hur jag nu lider: Ibland är det som om”
mitt hjerta icke kunde gå, och ibland tycker
jag, att det vill spränga mig i stycken. Det
är en ångest öfver mig. Jag har icke ro,

du är väl först och främst

och jag får icke ro. Om du visste: jag
glömmer det — aldrig. Hvar jag än är, så
står det för mig. Jag ser deras ansigten

som jag såg dem den kvällen; jag känner
deras medlidande, och jag ryser i hvar nery
af min kropp. »Låt oss resa», säger Bengt,
»så blir det bättre.> Åh, han vet inte, vet
inte, hur det är. Om jag reste till verldeng
ände, skulle jag ändå tycka, att jag hör dem
hviska: det är slut med henne, slut med
henne. Tage — att jag ännu lefver, att blo-
det är varmt i mina ådror och att mitt hjerta
slår! Jag tyckte, att det stannade, när jag
stod der och sjöng, och jag kände, hur jag
isades liksom en som skall dö. Jag dög
den kvällen. "Allt, som nu kommer, är inte
mot hvad jag då led.

— Men Lea, hvarför ville du uppträda,
när du visste att rösten ...

— Hvarför? — Det flög en skälfnin
igenom henne. I de grå ögonen tändes ef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0346.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free