Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
290
När och Fjärran.
sedligheten äfven hos mannen blifva en verk-
lighet, såsom den redan nu är det hos kvin-
nan; men för nu lefvande generation är till-
fredsställandet af de sinliga begären en så
tvingande naturnödvändighet, att det är orim-
ligt uppträda med fordringar på återhållsam-
het och försakelse härutinnan. Till denna
läras bekännare kan man endast framställa
den frågan: hur skall det egentligen gå till
alt nå detta högre sedliga tillstånd i fram-
tiden, om ej nutiden börjar med att uppställa
det såsom mål? Det vill säga, om den ej
fordrar, att detsamma erkännes såsom det
ideal, hvilket hvar och en är skyldig att ef-
tersträfva. Ju längre vägen är till målet,
dess vigtigare är det att. ej töfva med att
beträda den, om man någonsin skall kunna
hinna fram. Hoppas verkligen denna läras
upphofsman på det framtida realiserandet af
ett sådant ideal, så har han åtminstone gjort
allt, hväd i hans förmåga står att fördröja
dess ernående. Ty ingenting förlamar så den
sedliga viljekraften, som öfvertygelsen om att
för närvarande ändå intet kan vinnas.
Hur herr G. tänker sig öfvergången, är
ej lätt att få klart för sig; blott att mannen
under alla förhållanden lider, han lider af
återhållsamheten, men han lider äfven af det
okyska tillfredsställandet af naturdriften. Det
tyckes väl, att, när lidandet ändå ej kan und-
vikas, borde det lidande, som är en följd af
återhällsamheten, föredragas framför det sist-
nämda. För öfrigt förklaras kvinnan alldeles
inkompetent att bedöma mannen eller upp-
ställa några kraf på honom; men bör ej det-
samma gälla äfven om honom gent emot
henne? Kan väl han bedöma, huruvida hon
måste genomgå några lidanden för att bibe-
hålla. sig kysk? Om öfver hufvud någon af
de två skall ega rätt att uppställa kraf på
den andra, borde det väl just vara kvinnan,
som praktiskt visat, att kyskhet är möjlig.
Om man också antager, att ingen seger öfver
de lägre begären vinnes utan lidande, är
det likaså obestridligt, att sådant lidande
medför ett stort kapital af andlig tillfreds-
ställelse, vidgad sjelfkännedom och sedlig
kraft, så att man, när det väl är utkämpadt,
finner dessa skatter långt ifrån dyrt betalda.
När man hör det myckna talet om, hur obil-
ligt det är af kvinnan att genom fordran på
sedlig renhet pålägga mannen så oerhörda
lidanden, framstår af sig sjelf tanken: men
han tar ej ett ögonblick i betraktande hennes
tröstlösa lidande, då hon känner sin kärlek
och tillit besvikas, om sedlighetskrafvet ingår
som lifselement i hennes kärlek; och hon,
sjelf sedligt ren, finner sig förenad med och
bunden vid en i detta afseende sjunken man.
Denna skola vill söka bevisa sina åÄsigter
dermed, att menniskan skall följa sin natur.
Består då icke menniskans natur af kropp
och själ? Och om så är, måtte det väl vara
minst lika stridande mot naturen alt endast
tillfredsställa kroppens begär och detta till
och med på bekostnad af själens fordringar.
Vidare är det ju för menniskan natnrenligt
alt, i motsats till de lägre djurslägtena, ut-
vecklas till allt högre och innehållsrikare lif
just på det själiska området. Det behöfves
blott en ytlig blick på verldshistorien för att
finna, att djuren i detta nu- stå precist på
samma utvecklingsgrad som för årtusenden
tillbaka. För menniskan deremot, hvilken
himmelsvid skilnad i andlig utveckling! Och
dock vill man uppställa djurens lifsvilkor så-
som norm för menniskonaturen. Nej, just i
naturens; eget namn måste vi protestera mot
kroppens upphöjande till herrskare öfver den
del af menniskonaturen, som, enligt hvad er-
farenheten lärt oss, eger den största innebo-
ende förmågan till naturlig utveckling, det
vill säga själen. Vi behöfva derför. inga-
lunda underskatta kroppens värde eller för-
bise tillfredsställandet af dess begär, när så-
dant kan ske utan att åsidosätta själens for-
dran på. rätt och godt. Det lägre skall su-
bordinera under det högre, detta är just na-
turens egen lag, mot hvilken ingen ostraffadt
bryter.
Herr Geijerstams fruktan, att detta sed-
lighetskraf på mannen skulle kunna urarta
till hat könen emellan kan fattas, när man
ser, att så redan skett hos enskilda individer
å ena sidan (ex. Strindberg). Dock måste
vi härvidlag anmärka, att äfven bland män-
nen ett icke ringa antal obetingadt i detta
afseende stå på likställighetsprincipens stånd-
punkt och med blanka vapen strida för sed-
lighetsidealets frigörelse ur den cyniskt ma-
terialistiska fångenskapen. Sjelfva principen
kan omöjligen gifva anledning till ett dylikt
hat, man måste nemligen noga skilja på hat
mot syndaren och hat mot synden; ju högre
man ställer den förstnämda, ju bättre man
vill honom, dess intensivare afskyr man den
sistnämda. Hatet mot menniskans synd står
sålunda i full harmoni med kärleken till
menniskan sjelf. Och på denna grund vågar
jag påstå. att uppställandet af ett lika sed-
|
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
