Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300 Det unga
Frankrike.
IE;
Det är icke på grund af ett blott ytligt
effektsökeri som Maupassant i sin diktning
använder de äfventyrliga motiven, de våld-
samma konflikterna, de ohyggliga scenerna,
de spännande situationerna, allt detta, hvari
blodet, knifven och kulan spela en roll, utan
han handlar härvidlag, såsom nämdt och ut-
veckladt, endast i öfverensstämmelse med sitt
naturel. Derjemte måste äfven en annan om-
ständighet på det starkaste betonas, om man
skall kunna få en allsidig uppfattning af
Maupassant, den nemligen att i många fall
det icke ens är detta rent yttre och krasst
påtagliga som är hufvudsaken, utan att denna
syn-= och hörbara explosion endast är afslut-
ningen af en dold kris inom en mennisko-
själ, till hvilken den pekar hän såsom till
sin orsak och förklaring.
T. ex. i novellen »Un lache» (hvilken
inom parentes sagdt förekommer nästan or-
dagrant inryckt som ett särskildt kapitel i
»Bel-Ami»). En ung man, vapenhändig, ener-
gisk och orädd, som skall duellera följande
morgon, gripes under natten, i ensamheten,
af en så vanvettig rädsla inför denna möj-
lighet, att döden kan falla på hans lott, att
han skjuter sig med egen hand. Det är
icke sjelfmordsscenen som Maupassant vill
skildra, icke detta faktum, alt han skjutitsig
sjelf, utan Jwarför han gjort det, — denna
hemlighetsfulla storm, som blåser upp från
det omedvetnas djup, välter öfver ända hans
reflektion och vilja och genompyr honom med
en nervös paralyserande rädsla.
Vi befinna oss nu inom området för
Maupassants mystik. Såsom i hvarje äkta
nutidsdiktning fins äfven i Maupassants ett
mystiskt element; ty hvarje modern psyko-
logisk diktare är en samvetsgrann iakttagare,
som baserar sin produktion på en solid grund
af kritiskt studium; och hvarje samvetsgrann
iakttagare, som fjällar af tingens och förete-
elsernas skal för att kunna lägga handen på
den varma organismen, måste förr eller s8e-
nare stanna, stum, villrådig, vanmäktig, in-
för denna stora gåta, detta skumma myste-
rium, som är tillvarons och menniskonaturens
centrum. Det händer ganska ofta, att Mau-
passant, då han på sin väg möter den stora
sfinxfysionomien, viker undan och går utan-
om; när han med lyktan fördjupar sig i de
mörka schakten och undersöker dessas egen-
domliga byggnad, gör han detta på säreget
sätt; och i båda fallen får man gå tillbaka
till hans individnalitet för att finna förkla-
ringen.
En individ af Maupassants skaplynne
har motvilja för det minutiösa och det skumma;
ett sådant naturel känner rent instinktlikt på
sig, att det skall snafva och gå vilse i dessa
regioner och vistas helst uppe i dagsljuset -
med de vida vyerna, hvilka kunna omfattas
med blick och tanke och stämning just så
som de äro i helhet och detalj. Der nere
är allt fantastiskt, overkligt, med blänkfyrar,
som vilseleda, med irrbloss, som endast äro
dunster, med oroligt darrande ljusdagrar, som
vanställa föremålen, med plötsliga intensiva
blixtar och plötsligt becksvart mörker; der
uppe är deremot allt reelt, faktiskt och kon-
kret. För att leta sig fram i det omedvet-
nas irrgångar och i ett kompliceradt själslifs
nyckfulla vindningar, måste tanken huka sig
ner och göra sig smal och känslan med
smärta pressa sig in i artificiella formar; och
detta är för en lifssund individualitet som
Maupassants ungefär lika svårt som för en
kamel att gå igenom ett nålsöga. En dik-
tare som Maupassant skildrar det normala
lifvet i naturen och menniskosjälen saftigt,
välluktmättadt och ymnigt melodiskt; men -
för det raffineradt utsökta, den delikata färg-
nyansen, den flygtiga bouquet’en, det ängsligt
spröda stråkdraget har han icke tillförlitliga
sinnen.
andra sidan, när mysteriets blick med
magisk makt tvingar honom att stanna, så
vandrar han icke sömngångaraktigt in i Ve-
nusberget, utan han tager sigte och kastar
sig öfver liksom sjöfogeln, då han spanat upp
ett byte. Han gör icke som Huysmans, hvil-
ken skrifver en hel volym om sina sonde-
ringar efter sinnenas gemensamma lönliga
brännpunkt och utstrålningscentrum; han gör
icke heller som Bourget, hvilken i sin dikt-
ning koncentrerar ett individuelt lifsöde kring
en allmänt-psykologisk gåta, en fruktansvärd
uppenbarelse af det stora mysteriet. Hans /
metod är icke analysen, utan i sin under-
sökning använder han intuitionen, i sin fram-
ställning. impressionismen. Han griper denna
Daphne-företeelse, som han skymtar framför >
sig, med en djerf rörelse, famnar den med
begge sina armar och förnimmer med ett hela
dess karaktär oupplöst. Han slungar in my-
steriet »en bloc» i sin diktning. Det är van-
ligen mysteriet i dess stora allmänhet som
han ser, — eller, för att använda hans egna
ord: »detta okända i vårt väsen, som man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
