Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
Det unga Frankrike.
hvilken den sjuke flämtade, skulle i ett nu
varseblifvit den hiskliga döden så nära, att
han kunnat nå honom med handen.»
Nära befryndad med denna dödsrädsla,
men af vida mer komplicerad och gåtfull
natur, är lifsångesten, ensamhetskänslan. I
många fall är dödsrädslan icke annat än just
denna senares känslas plötsliga utlöpande i
medveten tanke och konkret bild; ur ensam-
hetsvåndans dunkel, töcken och tyngd, ur
sjelfva denna obestämda, allmänna fasa för
det att vara till, lösgör sig och frambryter,
snabbt som ett hvasst ljus, den sjelfmedvetna
och distinkta förintelseskräcken. Men denna
är dock endast ett element bland de många,
som i mycket. skiftande blandning konstituera
lifsångesten och hvilka näppeligen ens den
skarpaste analys torde kunna utreda och sär-
skilja.
Norbert de Varennes vidrör denna egen-
domliga psykologiska företeelse den natt, då
han vandrar hem samman med Bel-Ami ge-
nom det öde och sofvande Paris. »Ensam-
heten», säger han, »inger mig nu en outhärd-
lig ångest, ensligheten i hemmet, de långa
tysta aftnarne. Det förefaller mig då som om
jag vore ensam på jorden, omgifven af lurande
dunkla faror, af okända hemska saker, och
skiljeväggen mellan mig och min granne, som
jag icke känner, fjermar honom lika långt
ifrån mig som himlens stjernor äro fjerran
från mitt fönster. Ett slags feber får makt
med mig, en smärtans och ängslans feber;
och väggarnes tystnad skrämmer mig. Den
är så djup och så hemsk, tystnaden i en
kammare, i hvilken man sofver ensam. Det
är icke blott en tystnad kring kroppen, utan
också kring själen, och då det knäpper i en
möbel, så spritter man till ända in i hjert-
rötterna.»
Hos den gamle poeten kan det, med
hänsyn till författarens skildring, ha varit
enbart yttre omständigheter, som genom att
ställa honom isolerad framkallat alla dessa
företeelser i hans själslif, och den möjligheten
är icke utesluten, att han under andra för-
hållanden skulle kunnat uppgå i lifvet om-
kring sig. Men det fins en isolering, som
har vida djupare rötter än så och i hvilken
menniskan tvingas in med hela den jern-
hårda nödvändigheten af en naturelsdisposition,
som skoningslöst och utan appell dömer
henne till att, mer eller mindre medveten
derom, lefva ensam utan möjligheten af ens
en sekunds sammansmältning med en annan
själ. "Hon må fresta allt, vara hängifven med
sitt hjerta, bedja med sina läppar och famna
med sina armar, — hon är och blir dock >
alltid ensam. Och detta är, om man ser till
bottnen och kärnan, icke blott ett individuelt
lifsöde, utan en ursprunglig daning i till-
varons frö och menniskonaturens grodd. Det
stora lidandet, det hvaraf vi alla hemsökas,
kommer af att vi äro ensamma; den ene lider
mer och den andre mindre, ullt efter den
större eller mindre graden af medvetenhet
om själsisoleringens väsen och obotlighet. Den
ena individen är skild från den andra genom
ett större afstånd än den ena stjernan från
den andra; och det är så derför, att det
svalg, som skiljer den enes tanke- och känslo-
lif från den andres, ieke kan öfverskridas.
Du må älska en annan menniska hur högt
och djupt och intimt som helst, — hennes
inre är och blir i evighet för dig en sluten
verld, hvars företeelser och skiftningar du
aldrig begriper. Du kan icke, hos din bäste
vän, följa rörelserna i hans själ; hans tanke
är för dig ett mysterium, du vet icke genom
hvilka hemliga processer den födes och du
tränger aldrig in i den. Ensamheten är
menniskans stora lidande, och sammansmält-
ningen med en annan individ är hennes stora
sällhetsdröm, och kvinnan är den drömmens
stora lögn. Ty ännu mer än vänskapen lär
oss kärleken, att vi för evigt äro dömda att
vara ensamma. Besvikenheten kännes dess
mera smärtsam som illusionen var så oför-
behållsam ; och efter hvarje intim förbindelse
med en kvinna slå ensamhetsvåndans vågor
samman öfver mannen ännu högre än förut.
Maupassant har skildrat detta obotliga
lyte i tillvarons och menniskans väsen i no-
vellen »Solitude»,, — en dikt så fylligt mjuk
som ett stråkdrag på violoncellen.
Tv
Om Nutidens sädelige Lighedskrav.
(Ur Morgebladet.)
C | »Politiken» for d. 7:de og S:de Juli omtaltes
i Artiklerne »Det ottende Bud: og »En sidste
4 Udluftning» et Foredrag, som under Navnet
»Nutidens sädelige Lighedskravs i Vinter blev holdt
af mig som Indledning til en Forhandling i >»Dansk
Kvindesamfund».
Artiklernes Indhold og Form var saadan, at
kun é& Svar förekom mig passende og nödven-
JE
digt; det gav jeg i »Politikem for d. 13:de Juli, og
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
