- Project Runeberg -  Framåt (Göteborg) / 2. årgången. 1887 /
310

(1886-1889)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

310

Äktenskapsfrågan.

vittra rörelsen och inverkar ännu föga nämn-
värdt på denna.

Det bör dock strax tilläggas, att den
nog en gång skall komma att göra det i
mycket hög grad, efter som just der äro att
hemta starkare vapen till individualitetens
sjelfförsvar, än någonsin förr de lärde smidt
åt oss. Ty Darwin är ju den förste som
tydligen upptäckt och lyckats visa verlden
individens initiativ såsom en hufvudfaktor
i naturens stora hushållning.

Men nu till nästa exempel!

Urgamla giftermålsvanor, ännu nästan
ostördt gällande inom de romaniska folkens
så väl medelklasser som aristokrati och all-
deles ostördt gällande öfverallt bland bön-
derna, hvarhelst en verklig klass af bönder
ännu finnes, — dessa sjelfsäkra egenheter
bli, helt enkelt, i den nya vitterhetens äk-
tenskapsfråga behandlade som kvarlefvor af
osedlighet från barbariska tider — trots det
ofantliga rum de fortfarande upptaga i sam-
fundsordningen. Dessa otaliga giften således,
som ännu uppgöras af bruds och brudgums
målsmän i stället för af de sammanflyttande
sjelfva, skjutas utan vidare åt sidan, i fall
de icke väljas till skottaflor för allehanda
yttringar af indignation.

Detta — såsom åtskilligt annat af lik-
nande art — har bra litet gemensamt med
vetenskapliga arbetsmetoder, med statsmäns
och juristers undersökningar af det förefint-
liga samt derpå grundade sannolikhetsberäk-
ningar för framtiden, med historieskrifvares,
filosofers, naturforskares eftersträfvade objek-
tivitet i uppfattning o. d. Nej — likasom
det är diktare vi hafva att tacka för rörel-
sen, så är det ock det för diktare framförallt
heliga som utgör föremålet för rörelsen.
Denna, alldeles på sides om samtliga veten-
skaper uppkomna »äktenskapsfråga» i både
Amerika och Europa, dock synnerligast här
uppe i Norden, är en den personliga frihe-
tens fråga. Föremålet för det med ungdom-
lig kraft återupptagna problemet är ett ytterst
gammalt problem-ämne, med: hvilket man
aldrig hade lyckats komma lång väg. Det
är — med ett ord —: kärleken. Diktarne
hade, som bekant, förr — i århundraden,
nej i årtusenden — vanan att sjunga om
den:. oftast am den ställning af oförstådd
företeelse den intagit i samhällena. Nu nöjer
man sig icke längre med alla dessa lyriska
utgjutelser. Sådana vill man icke mera höra.
Nu synes man — i stället för mystiskt till-

bedd — vilja hafva den förstådd och — i
sammanhang dermed — lagd till grundval
för allt samfundslif. Så mycket är åtmin-
stone visst: att nutidsdikten alltjemt befinner
sig på upptäcktsfärd efter ett dugligt svar
för den spörjande längtan, det med alla an-
dra lifskraf ojemförliga individuella kraf på
individuel lycka, tndividuel utveckling, in-
dividuel frigörelse, som så mången numera
vet ej kan fyllas annat än under helt samlif
med någon viss, älskad och älskande individ
af motsatt kön, åt hvilken då nämda samlif
likaledes komme att öppna fullt tillträde till
dessa samma, med inga andra jemförliga
förmåner.

Aktenskapsfrågan — sådan hon upp-
trädt 1 innevarande årtiondes flitiga diktning,
och särskildt bland oss nordbor — ter sig
ännu som ett oafvändt, än tåligt, än otåligt
sökande, men som egentligen icke söker efter
någol annat än just de gilliga vilkoren för
denna, det individuella lifvets, den menskliga
personlighetens frigörelse. Sökandet gäller
då: största möjliga visshet om skilnaden mel-
lan kärlek och allt annat sådant som djerfts
usurpera namnet eller uppträdt med anspråk
att kunna ersätta kärlek — ingjuta i tillva-
ron. det slags fullare lif, som endast kärlek
kan framkalla. =

Detta har
arbelet.

Den praktiska har utgjorts af samtidiga
försök att inpregla i allmänna tänkesättet,
allmänna känslovanorna: att denna grundval
för individuel lycka, utveckling och frihet
(rätta äktenskap) också är grundvalen för
samhällelig Wycka, utveckling och frihet. Ty
— menar man bland desse sökare — kärnan
eller innehållet i ett menskligt samhälle kan
icke vara de yttre formerna, reglementena,
institutionerna, det administrativa maskineriet,
utan måste vara de inom sagda nät af sam-
hällsordningar befintliga menniskorna. AM
deras — sjelfva personernas — lifsdugliga
tillstånd bero till sist nationernas lifsdugliga
tillstånd eller förmåga att lösa alla, så väl
inhemska som internationella ugpgifter.

(Derför är det — å andra sidan — äfven från
statens synpunkt ett oeftergifligt önsknings-
mål: att ingen af den allmänna ordningens
former må få fortfara att vara sådan, att den

varit den teoretiska sidan af

+ Ditåt hafva diktarne (äfven de sinsemellan
mest olika och med mest skiljaktiga föreställningar
om kärlekeu) alla syftat.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 02:53:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/framatgbg/1887/0384.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free