Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
328
El kåseri
om kritiker.
kvarhålla den, hvarför de med ett ord valt
just detta behandlingssätt för just detta mo-
tiv.
svara emot konstverkets innehåll, och detta
ej blott, när det är fråga om en tafla utan
lika mycket i en bok. Ett allvarligt, djupt
gående ämne lämpar sig ej för ett flackt kå-
serande behandlingssätt, vore det än aldrig
så spirituelt. Det är stilen, färgtonen, som
först meddelar åskådaren, läsaren, den stäm-
ning, som åsyftas. Men sedan bör hvarje
detalj i sin mån både verka ensam för sig
och derjemte bidraga till totalverkningen.
Den som skrifver om en annans arbete,
måste, om han vill vara samvetsgrann och
rättvis, ha klart för sig, att denne andre i
alla händelser har studerat och tänkt sig in
i arbetet i fråga på ett helt annat sätt än
hvad kritikern gör, då han några få gånger
stannat och titlat på den andres tafla eller
läser igenom hans bok — ofta nog skäligen
brådskande. Att konstnärerna fått namn om
sig att vara så öfvermodiga och anspråksfulla
-=- hvilket en ringa del af dem är ända till
löjlighet — kommer enligt min tro till en
god del deraf, att de lärt sig underskatta kri-
tiken, lärt sig tro, att det fins ingen kritik i
Sverige, värdig det namnet.
Konstkritikern måste inneha en fast, be-
stämd ståndpunkt, veta hvad han vill och
gifva skäl för sina åsigter. Inte blir jag upp:
bygd, om jag får veta af Houssay, att konsten
sjunger på sista versen, medan jag kan läsa
hos Férréon, alt först impressionisterna funnil
den sanna konstens blåa blomma, om Huys-
mann lär mig, att Bastien-Lepage var en klå-
pare, som målade teaterbönder, och att de
store äro de små, om Fourcaud säger, att
Kleopatra och Romeo inte angå honom —
»que m’importe Cleopatre monrant . . 2»
men att han vill träffa i konsten lefvande
menniskor, sådana som han sett i lifvet —
hvad rör mig hvars och ens personliga åsigt,
om jag ej hör den med kritik och bildar
mitt eget omdöme om saken? Men stackare
jag, om jag toge för godt hvad andra sade!
Och det fins likväl mer än en, som så gör.
Och just derför måste den, som har det
granlaga värfvet att sprida kunskap om an-
dras arbete, gå till sitt verk med den största
finkänslighet och anspråkslöshet. - Han är
förklarare och ingenting annat.
» kd
+
Ännu ett ord om teaterkritiken. Jag
Ty handlingssättet bör naturligtvis noga |
| skall åter börja att citera. Angående do-
| marne öfver nya slycken låter Claes Lundin
— som har mångårig erfarenhet i facket —
en kritiker yttra sig på ett sätt, som är tyd-
ligt nog:»Hvad tjenarsådantskrifveri till? De flesta
recensenter begripa inte, hvad de skrifva om,
och de få, som kanske verkligen förstå sin
sak, begå ändå ständiga misstag, Hur har
man ej behandlat mitt skådespel? Ingen enda
af alla granskarne har kunnat sätta sig in i
författarens tankegång eller vet något om den
synpunkt, hvarifrån jag utgått.»
Och mot det vanliga sättet att bedöma
skådespelarne uppträdde Georg Brandes redan
i ett af sina allra första arbeten. Han yttrade
då följande i hög grad tänkvärda ord: »Det
är ett beklagligt bruk, det som fordrar, att
hvarje skådespelare skall mottaga ett slags
betyg för hvar roll, han utför. Man visar
derigenom skådespelaren för stor ära och gör
honom älven verklig orätt. För stor ära,
derför, att det är orimligt alt ett dussin tid-
ningar skola gå i gevär i anledning af den
betydelsefulla tilldragelse, att herr N. N. af-
tonen förut spelade bra eller dåligt eller me-
delmåttigt; man kunde lika så gerna utdela
betyg åt journalisterna för hvarje särskild
tidningsartikel eller åt professorerna för hvar
föreläsning, Man gör dessulom skådespelarne
verklig orätt, emedan en mängd dylika mer
och mindre inkompetenta smådomar, fälda
öfver utförandet af en ofta obetydlig, ofta
pålvungen roll, i allmänhet endast irritera
och alls ej göra nytta i något afseende. Man
borde då och då gifva en genomförd och
noggrann karaktäristik af en eller annan sce-
nisk konstnärs talang, påvisa dess omfång
och skizzera dess begränsning, men man bör
helst lemna skådespelaren så mycket som
möjligt i ro med hänsyn till den enskilda
rollen. Beröm, hvilket, som wi se, mycket
sällan uteblifver, kittlar för det mesta fåfän-
gan, och tadlet väcker endast en förnäm,
ibland berättigad ringaktning, om det icke
framkallar de lägre instinkterna.»
Icke sant? Att i stället för domar gifva
literära eller konstnärliga studier, det vore
önskningsmålet. Den personliga ståndpunk-
ten har ju hvar och en i alla fall kvar.
Men föremålet för kritiken har rätt alt få ha
sör ståndpunkt oanlastad, lika väl som gran-
skaren har det. Men det fins lyvärr ännu
i denna dag kritici — sällsynta ha de blif-
vit, men utdöda äro de ej — som ej tiller-
känna sina offer några som helst rättigheter.
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
